Var kommer känslor ifrån?

Förflyttningar

2012-01-27T04:16:00.002+01:00

Allt är tyst, allt är stilla...

Önskar att inget heller ska hända.

Backar än en gång på frågan. Frågan om jag vill. Frågan om jag vågar. Frågan om jag har landat.

Hur länge ska det vara såhär?

Vill jag något annat eller räcker det såhär?

Eller känns det bara lättare, tryggare att längta efter något ouppnåeligt? Slippa ta ansvar...

Sprider stök omkring mig. Hinner aldrig plocka upp trådarna efter mig.

Rusar vidare!

Funderar, funderar... Vänder utochin på tankarna. Försöker hitta känslorna, gräva fram det jag egentligen känner. Men de flyr undan, liksom jag.

Ännu en helg borta. Ännu en aktivitet som får mig att helt glömma allt. Härligt, roligt, fantastiskt kul! Nu är vi på gång!

Ännu en helg på flykt...

Från en plats till en annan - bara för att inse att jag egentligen aldrig flyttade mig från den första platsen.

Och längtar ständigt tillbaka till något jag hade, fast jag aldrig hade det...

Tillfällets låt: Robyn - Be mine

Och sen då?

2012-01-09T12:59:00.002+01:00

Dags att vakna, stiga upp - upp, upp och iväg!
Eller var det landa jag skulle göra? Har varit på väg någonstans konstant sedan början av december. På väg till vad? Till nåt bättre? Till nån annan? Till något alls eller bara bort?
Eller är det vägen som är målet?
Många äventyr blir det iaf på vägen dit.

Fann mig själv ståendes i kylan, mätt på alla intryck, väntandes på att det skulle kännas mer. Mer, mer, mer! Såg mig omkring och fann något att känna något för - men hur vågar man?

Hur går man vidare då?
Väntar på mera energi, mera lust, mera ...vadå?

Sträcker ut lederna, känner ut värk och stelhet har trängt långt, långt in.
Känner att något ont har fastnat. Känslan släpper inte..!

Önskar att jag kunde sluta bry mig - slita ut den biten och sen fortsätta som om inget hänt, eller som om nu kan allt hända.

Vill fylla på med mer energi. Eller kanske bara ta bort det som dränerar.
Jobbar vidare... Drömmer vidare...
Slutar drömma om "någon", drömmer om "något". En vinst! Kakan klarar allt!

Tillfällets låt: Killers - When you were young

På väg...

2011-12-02T22:48:00.003+01:00

... någon annanstans.

Reser mig. lämnar rummet, lämnar stadens virrvarr och ljud, lämnar landet och ser mig omkring.

Packar mina saker och hoppas på något nytt.

Hemma är allt nytt - längtar hem till mitt fix. Men längtar också bort, till nånstans som inte behöver fixas. Vill vara någon som inte behöver fixas.

Längtar...

Har hängt upp all min längtan på något omöjligt, onåbart, orealistiskt. Något som aldrig funnits.

Samtidigt är jag någon annans längtan.

Önskar att jag kunde...

... laga - mig - honom - världen...

Går sönder bit för bit, inifrån. Känner hur bitarna försker tränga ut och lossna.

Förvirrad... Stressad... Trött... Ledsen...

Vart tar man vägen då?

Tänker att det kanske går att göra verklighet av andra längtan - för om nån klarar det så är det väl jag?

Men vet också att det gör ont att misslyckas, att göra någon annan illa. Vågar inte...

Packar min väska... och går... åker långt, långt bort... I hopp om att komma hem som någon annan... Till något annat... Ett annat jag, ett annat liv...

En dröm...

Tillfällets låt: Aventura - Peligro

Kanske..?

2011-11-24T23:25:00.002+01:00

... finns det en chans att jag får en chans till..?

Önsketänkande och övertolkningar, som vanligt. Men vad ska jag annars klamra mig fast vid? Pendlar fram och tillbaka mellan att jag vill tillbaka och att han aldrig funnits.

Vet inte vad som gör mest ont egentligen... För det går aldrig att komma bort och glömma helt... Det går inte att fly från sina bästa vänner när man ingår i samma nätverk.

Tänker att jag måste släppa, men vill inte! Skulle kunna göra vadsomhelst för att inte släppa, få komma tillbaka...

Har aldrig tidigare känt mig så trygg, blivit instinktivt förstådd och kunnat landa.

Trivs verkligen inte med mig själv... Särskilt inte när jag blivit lämnad...

Finns inget kvar att göra. Enda återstående strategin är att backa, gå åt motsatt håll. För det finns inte längre någon möjlighet att han kommer tillbaka.

Eller..?

Som sagt, jag övertolkar. Men vad menar han egentligen..?

Vet inte riktigt vad jag ska tro. Vill tro att han vill nånting, men borde tro att han fortfarande har bestämt sig. Undrar nu om han gör det han gör för min eller hans skull...

Tillfällets låt: El Torito - Me duele la cabeza

... som om han inte fanns

2011-11-23T21:44:00.002+01:00

Fortsätter andas...

Gräver ner mig i jobbet...

Träffar mina vänner...

Kryper ihop under en filt hemma bara för att jag vill...

Öppnar ögonen och tar in alla som rör sig runt mig...

Noterar nya intryck...

Ser något snyggt... Ler...

Skakar höfterna...

Dricker något som bubblar... Tills även mina ord bubblar...

Fortsätter som om ingenting hänt...

... som om han aldrig funnits

Tillfällets låt: Ellie Goulding & Erik Hassle - Be Mine

Om bara inte om fanns...

2011-11-23T10:48:00.002+01:00

Hit men inte längre...

Håller i mig i sysselsättning, aktivitet, frånvaron av tankar, undantryckandet av känslor, känslan av ett material, en låt, min egen kropp.

Jag har nått slutet. Här slutar alla chanser till nånting annat. Inga fler om...

Jag vände alla "om" mot mig själv. Han försökte dementera, men det är ju ändå så det känns. Känns som att om jag bara var annorlunda, om jag var någon annan, så skulle jag kanske...
Ja, vad skulle jag egentligen?

9 månader av att bli vald, för att sen alltid bli bortvald. 9 månader med fokus på något som inte går att få. Att leva med känslorna på utsidan. Få gånger jag varit så sårbar...

Påminns än en gång om min egen destruktivitet. Att inte släppa sådant som gör ont. Att inte göra om, göra rätt när något blir uppenbart fel. Att inte ge mig själv tillräckligt med respekt för att sluta vara tillgänglig. Varför väljer jag alltid fel?

Efter 9 månaders extra anspänning är det dags att konstatera att jag är bortvald. Att det spelar ingen roll hur mycket man gör, går in med, anstränger sig när någon inte vill. Att den mannen jag älskat villkorslöst egentligen inte finns - en illusion om någon med mod.

Känner mig mer ensam, övergiven... Men hur kan man bli lämnad av någon som egentligen aldrig funnits där?
Tänker tillbaka... Kan inte komma på en enda gång när han tagit ett uppenbart initiativ. Och nu har han valt bort motorn. Vad finns då kvar?

Vi kan väl fortsätta vara vänner..?
- Nej, för jag kan inte sätta gränser. Har en blind och ovillkorlig tillit, som gör mig totalt hudlös och omdömeslös. Klarar inte mer smärta... Låt mig bara få vara! Hitta tillbaka till mig själv, få huden att täcka igen...

Tillfällets låt: Robyn - Indestructible

Läcker...

2011-11-20T23:01:00.002+01:00

Inga ord kvar - blockerad och sen brast allt...

Tillfällets låt: Llorrar lloviendo (http://www.youtube.com/watch?v=DGuynqwN5fE)

Cookie on Heartbreak tour

2011-11-18T19:30:00.003+01:00

Ny piedestal att vingla på...

Nya ord att värja sig mot...

Mera närhet att försöka ta in...

Ny chans att komma vidare...

Men vad gör man när kroppen säger ifrån?

...när jag inte reagerar

...backar

...tappar initiativen

... önskar att det ska ta slut

På flykt från något nytt, verkligheten, mig själv...

Lämnar något efter mig, men vågar inte vända om...

Glömmer bort att tänka på konsekvenserna...

Hinner inte känna efter, landa, vara - vill bara bort!

... fast egentligen inte bort - tillbaka till något som aldrig varit

... en tanke om hur det kunde vara "om"

... en dröm om något större

... orealistiskt nonsens!

Vill komma loss! Men finner mig ständigt ståendes på samma ställe...

Trampar vatten... Fryser...

Frågan är vem jag gör mest illa?

Tillfällets låt: Coldplay - Speed of sound

Köld

2011-11-14T09:19:00.001+01:00

Ser imman i mörkret. Känner kondensen stiga från marken. Känner kylan ända in på kroppen, hur den långsamt slingrar sig runt mina ben, klättrar uppåt.
Blickar ut över mörkret. Ser stadens ljus som långa streck - kontraster mot allt det svarta. Känner inga ljus inuti. Det är bara jag och jag är kall och tom.
Ser mörkret sprida sig, lägga sig som en matta över marken, över löven, bädda in människorna i ett dis.
Öppnar och stänger händerna inunti vantar. Vickar på tårna i skorna. Försöker hålla kroppen i konstant rörelse. Tar skydd från vinden. Men hur ska jag kunna skydda mig från dig? En tanke, en känsla, en doft - nånting som alltid omger mig. Ger mig en känsla av tomhet.
Vänder mig om bara för att se att det inte är någon där.
Blickar ut över mörkret, över kylan - en tom plattform. Mörkret och kylan bli ett - mörker är kyla. Och kylan fyller mina tomrum, gör mig stel, sluten, ointaglig.
Knacka inte, för då brister jag...

Tillfällets låt: Coldplay - Christmas lights

Att söka

2011-10-28T12:34:00.002+02:00

Dimman lättar från marken, imman breder ut sig över rutan. Världen får suddiga konturer, som vore den inpackad i bomull. Suddig som i utsuddad - försvunnen i mängden.

Sätter handen mot rutan, känner utsidans kyla isa, känner handens värme pulsera ut i glaset. Droppar av smält imma flyr nedåt. Flyr som i rymmer - från någon, från världen, från sig själv. Att lämna avtryck som inte består.

Hon rör sig mot horisonten - endast hindrad av rummets geometri

Hon för sig irrande, virvlande genom rummet - sökande efter en helhet

Andedräkten förvandlas till rök, vita virvlar som stiger mot himlen. Blicken söker sig uppåt, söker efter något, någon. Söka som i att leta, vara på väg, vara vilsen.

Tillbaka mot horisonten. En suddig kontur någonstans, i andra änden av rummet, mitt i trängseln, på andra sidan muren. En vägg av ord, tankar och krav reser sig. Resa som i bygga, gömma, sluta in - avsluta.

Hon tar spjärn i trängseln med armbågarna före - inget stoppar henne nu

Hon virvlar vidare, söker fäste med en fot i taget - riktning dit stegen bär

En evighets sökande - hennes andetag strömmar bortom tid och rum

På flykt

2011-10-27T09:16:00.002+02:00

... från mig själv. För hon som är jag verkar hela tiden föra mig vilse...
... från dem som vill komma mig nära. För de ser igenom mig för lätt...
... från allt som är tungt. För jag orkar inte bära det med mig...
... från ansvar. För det är fullt i huvudet...
... från förändringar. För varken kroppen eller sinnet anpassar sig...
... från tempot. För plötsligt går allting så långsamt inuti...
... från lugnet. För jag kan inte hantera det...
... från alla krav. För jag känner mig så fel...
... från känslorna. För de känner ju fel!

Försöker vakna ur en slags dimma. Kroppen känns tung. Energin består endast av någon slags sparlåga. Blixtrar till i korta stunder, för att sen slockna och göra mig som förlamad.

Kan det vara mörkret ute som gör såhär? Är jag inte gjord för växlingar?

Utanför fönstret virvlar löven och det känns som om delar av livet passerar förbi, liksom glider mig ur händerna.

Försöker stanna upp. Och är inte nöjd med det jag ser. Är inte nöjd med någonting längre.

Behöver en paus från alla måsten, från mig själv.

Söker mig till dem som inte ställer krav, dem som får mig att skratta. Förlorar mig i dansen. Går in i en roll av någon annan. Gömmer mig under någon annans täcke.

Någon annan försökte rädda mig, försökte komma nära. Satte upp mig på en piedestal. Men där blev det alldeles för tydligt hur dålig balans jag har och hur rädd jag är för höjder.
Så jag flydde, gömde mig undan känslorna, stängde av och sprang.
Men det gör ont att göra någon annan besviken, att göra någon illa.

Fann mig själv plötsligt hopklistrad på annat håll. Höll i mig för livet, klamrade mig fast för att överleva. Snälla säg att jag inte är så dålig! Sudda ut min bild av den där andra som är jag...

Men klistret ersattes av saknad. Efter någon... För det saknades full närvaro. Var fanns känslan? Går det ens att hitta känslan? Var kommer känslor ifrån? Om jag visste det skulle jag ju kunna hitta dem eller gömma tillbaka dem! Önskar än en gång att det gick att styra över känslorna, ta bort magin när det gör för ont.

Bedövar mig med adrenalin och spelad närhet. Bara lite till... Bara en stund till... Och sen när jag öppnar ögonen igen så kommer allt att vara bra...
Låt mig få vara magisk och drömma bara för en stund till...

Tillfällets låt: Demi Lovato - Skyscraper

Det räcker inte med att vara modig...

2011-06-23T13:27:00.002+02:00

... man måste vara rätt också...
Och det va inte jag.

Efter två månaders undran, funderingar, hopp och ledsamhet, så tänkte jag att hopp räcker inte. Det är bättre att veta säkert. Men nu vet jag inte längre...
Ville låtsas som ingenting, ville fortsätta vara som förut fast det gjorde ont.

Tänkte att om jag bara visste nånting så skulle jag kunna gå vidare, hoppas på nånting annat.

Han genomskådade mig direkt. Redan när jag antydde något som jag inte ens visste om själv så hade han insett vad jag själv inte hade hunnit känna. Och nu när jag orkat erkänna för mig själv att det är så här det är, så är det dags att krascha igen.

Hoppet drev mig till ytterligare ett erkännande, att erkänna inför den finaste jag vet. Och han visste nästan redan. Och han tog orden ur min mun, gjorde allting så mycket lättare där och då. Alla ord jag hade tänkt att jag skulle säga var som borta, för jag hade intalat mig själv att jag inte skulle behöva säga dem, inte skulle behöva bli besviken.
Men han tog mina ord, förstod allt och fick mig nånstans att skratta. Men inuti var inte allt lika varmt. Ont i magen, ONT.

Han förstod allt, var som man ska vara på alla sätt utom kär.

Så hoppet lurade mig...
Förnuftet svek mig...
För hur kunde jag tro att någon skulle känna så för någon som jag? Varför skulle nån göra det? Som om jag vore värd att älskas?
Hur blev det så? Var kom det självförtroendet ifrån?

Varför gjorde jag så mot mig själv? Hade varit så mycket enklare att bara försöka släppa och gå vidare. Det som jag inte klarade tidigare, men försöka lite till?
För jag var inte rätt...

Tillfällets låt: Jason Mraz - A beautiful mess

Låtsas som ingenting...

2011-06-19T13:48:00.003+02:00

Varför är det alltid lättare att skriva när saker inte är som de ska?
För att jag behöver skriva av mig - få ut orden så att de inte är lika tunga längre.
Igår fick jag prata av mig också. En vän som ännu inte tröttnat på det jag bär på. Och någon som själv behövde få ta lite plats. Ibland behöver något bara bli sagt för att jag ska slippa tänka på det, iaf tillfälligt.

Räknade nu ut att jag varit sjuk minst 50 % av tiden senaste månaden. Det är nog inte så det ska vara. Och blev precis alldeles gråtfärdig när min vän påpekade det och började oroa sig. För mest av allt är jag trött, alldeles för trött... Bara att gå upp på morgonen är en utmaning. För varför ska jag det? För att åka till en plats full av begränsningar, överbelastningar och pappersvänding.
Jag tänkte att om jag ändrade på saker, så skulle jag få mer inspiration, orka mer. Så jag hittade en ny lägenhet och bytte jobb. Men fortfarande är jag trött...

Det är farligt att jobba med problem, för då blir det alltför lätt att själv identifiera sig med svårare problem. För jag är inte deprimerad, jag bara orkar inte... Jag har bara lite nedsatt kapacitet ifråga om energi, minne och uttrycksförmåga. Kan inte hålla ordning på lika många saker samtidigt som tidigare, tappar ord både när jag talar och när jag skriver - på alla tre språken. Så vad händer när någon som överlever genom att uttrycka sig inte längre behärskar språket? - Jag vill inte ens veta...

Försöker försvinna från verkligheten - låtsas som ingenting, uppslukas av en spännande bok, zappa för länge på tv´n, prata nonsens som om det inte blir någon morgondag, dansa tills jag blir alldeles hög på endorfiner och gömma undan alla måsten på en lista tills det är akut att plocka fram dem.
Men vad hjälper det? Kroppen säger ifrån, hjärnan kopplar ner. Kvar blir trötthet och överkänslighet. Det har aldrig varit så lätt att få mig att gråta.

Önskar att jag hade en lätt lösning. Leker romantiker och tänker att allt kommer lösa sig bara jag får nån att krypa ihop hos - låtsas lite till.

Låtsas som ingenting - säger till mig själv att allt kommer bli bra, att allt är bra. För om jag tror att allt är bra så kan inget ont hända - eller?

Jag gömmer mig under täcket en stund till...

Tillfällets låt: Winnerbäck - Söndag 13.3.99

Se men inte röra

2011-05-09T20:20:00.002+02:00

Vad mer kan jag säga?

Ibland kommer man alldeles för nära någon. Och det är ok, tills relationen börjar omdefinieras. Kan man vara så nära någon utan att riskera att något går sönder?
Kan man vara så nära någon och alltid få behålla närheten?
Kan man stanna så nära utan att börja känna något mer?

På ett sätt känns det som om han alltid har funnits där, fast det egentligen bara är under ett åt vi varit så nära. Och jag kan idag inte föreställa mig hur det skulle vara utan honom.

Jag börjar alltid en relation med att överväga någon som potentiell eller inte. Och i det här fallet fick det blir inte, eftersom jag redan befann mig i ett inte-stadium. Så när mitt inte upphörde så fortsatte jag att tänka på det som inte.
Och det fortsatte att vara inte tills vi råkade komma lite för nära. Helt oskyldigt, helt oplanerat. Men ändå planerat på så sätt att vi ville vara nära.
Men man får inte vara för nära sina vänner, för då börjar gränsen för vänskapen att bli otydlig.

Jag tänkte mig hela tiden att jag inte skulle känna något mer, att det bara var närhet och intellektuell stimulans jag var ute efter. Kan man inte ha en sån relation?
Om inte annat är det lättare att stanna i något som man inte behöver engagera sig så mycket i, där man inte riskerar att bli sårad. Nånstans att få bara vara en av två.

När jag sen fick frågan om allt va ok, så började jag känna efter. Och samtidigt som jag hör mig själv säga att allt är bra och samma som förut, så inser jag att det är inte alls så jag känner...

Vi vet båda att vi är för fega för att både känna efter. Och ingen av oss skulle våga berätta vad vi kände om det råkade vara något annat än det önskade.

Men jag har råkat hitta en av världens mest fantastiska människor och jag har fått vara nära honom. Men han låter mig inte komma närmare än så. Vi stannar här...

Jag har tänkt många gånger att jag antagligen projicerar känslor på honom, för att jag vill ha någon att ha såna känslor för. För han är inte min typ och jag är inte hans.
Men hur kan jag veta det när alla val jag gjort innan har varit fel?
Att se honom igen gjorde ändå att känslorna föll på plats. Jag blev lycklig bara av att se honom, samtidigt som jag blev ledsen av att veta att jag inte får stanna så nära. Jag såg honom, kände honom - kände allt som för mig var både välbekant och spännande - kände att det är precis det här jag vill ha. Kände att det här är en människa jag vill uppleva saker med, uppleva mer med, uppleva allt med.
Men så tog kvällen slut och jag sa aldrig hur jag kände - allting blev osagt.
Jag vågar fortfarande inte... Men jag har bestämt mig, för se men inte röra gör för ont...

Tillfällets låt: The Tiny - Last Weekend

Minnen

2011-05-09T19:25:00.002+02:00

Har hittat tillbaka till bloggen. Läser, läser, läser och minns... Minns allt som varit, minns allt som jag behövt skriva bort. En människas historia blir de ögonblick hon sparat. Men bloggen är inte min historia, den är alla de ögonblick jag skrivit ned för att det inte ska bli min historia. Det som återstår är därför alla de stunder som jag ville behålla och på så sätt skapar jag min egen historia.

Funderar på allt som hänt, med mig, med jobbet, med livet, men alla omkring mig. I slutändan är det ändå fortfarande jag och bloggen skrivs på samma dator som när jag började skriva.

Det kändes så svårt att ta upp skrivandet igen. Så stora luckor och orden som inte längre är vana att komma ut. De stannar istället inuti och maler tills de blir för stora.

Men det finns alltid en anledning till att jag hittar tillbaka hit. Och oftast handlar det om någon som inte är jag eller hur jag känner mig otillräcklig.

Ute blommar körsbärsträden, hela världen börjar blomma upp. Jag ser färgerna, tar in värmen och känner hur jag fylls av ny energi. Nu saknas bara ett "vi" - känner mig som en marskatt, men vet inte vem jag ska jama för. Men varför jama när man ändå inte får komma in?

Fötterna ömmar, musklerna är hårda efter all träning och fulla av blåmärken. Klackhöjden är nu 5,5 och jag syns - ibland alldeles för väl. Men jag försöker, försöker och nånstans börjar det ge resultat. Fick i lördags höra att jag inte är lika bråkig längre och istället rätt graciös, ett ord som aldrig tidigare förknippats med mig - pojkflickan med kass motorik.

Känner mig varm inombords. Vet var jag kan landa när jag kraschar, men svårt att minnas sånt när man väl är där. Men har inte riktigt kraschat än. Och vet att jag överlever hursomhelt, för något av mitt värsta har redan varit.
Det är spännande att läsa om saker såhär i efterhand, att veta att slutet är nära och att sen se det komma. Någon har sagt att när man blir lämnad av någon så där en bit av ens själ. Vet inte vem, men jag anser ändå att den biten som dör ger plats för den ännu större bit att födas. I mitt fall var det dansen, sen impron - och såklart alla vännerna.

Tillfällets låt: Kent - Kevlarsjäl

Baila, baila!

2009-07-13T23:58:00.003+02:00

Har dansat 18 timmar på mindre än en vecka. Och det ser ut som om kilona rasar. Men har ännu inte vågat väga mig. Undrar om jag kommer att bli nöjd nu..?
När blir man någonsin nöjd?
- För det går ju alltid att hitta nya fel.
- Å andra sidan så är det ju strävan som är livet.
Men jag är ändå inte nöjd... För det räcker inte att säga att det räcker som det är, för det är inte så det känns.
Men jag vet att när jag dansar så är jag lycklig! Släpper allt och kroppen bara lossnar - far ut i steg och snurrar. Det går inte att låta bli att le!
Känner att jag alltmer börjar lita på mina danspartners, mjuknar mer och far ut i allt svårare kombinationer.

Det här börjar bli mitt nya, mitt egna utrymme, där jag både kan träffa andra och få vara precis så som jag känner mig!
Slippa fundera över jobbet som blir allt segare...
Slippa fundera över varför han inte ringer...
Slippa känna mig ensam hemma...
Slippa höra när det inte ringer i telefonen...
Slippa känna den där rastlösheten över att inte ha tillräckligt mycket kul att göra..
Slippa känna den allmänna otillräckligheten, att aldrig räcka till...

Jag dansar för att det gör mig snyggare. Jag dansar för att fly från vardagen. Jag dansar för att det får mig att känna mig lycklig.

God natt!

Tillfällets låt: GooGooDolls - Better days

Märkliga möten och kraschlandning

2009-07-08T23:07:00.000+02:00

För första gången på jobbet så får jag för mig att det är någon som driver med mig. Och mitt under en vpl så ser jag mig faktiskt om i rummet, ifall att det råkar finnas en dold kamera någonstans.

Har aldrig varit på en så absurt omständlig planering tidigare. Och det hela liknade någon sorts karikatyr...

På vägen därifrån får inte allt det absurda plats och jag ringer någon för att få släppa ut det och skratta lite.

Tyvärr ringde jag fel person... För när jag väl fått ut det jag vill av samtalet, så avslöjar han att han träffat någon under en tid, men att det inte varit tillräckligt seriöst.

Och här knyter sig magen. Allt det glada roliga innan bara dör. För hur kan han ens säga nåt sånt till mig? Han som lämnade mig för att han inte ville sluta dricka... Nu har han träffat nån annan och tycker inte att det är tillräckligt seriöst. Så jag frågar honom varför han försöker med något seriöst när det var något annat som var problemet. Han håller med mig åt alla håll och kanter. Försöker sen att fråga mig om mitt. Mitt som jag hela tiden har hållit undan från honom, för jag vill inte att han ska veta. Jag vill inte att han ska veta hur jag försöker, att jag är glad, att jag kraschar ibland, men att jag nu har hittat tillbaka till min gamla energi och kastat mig in med huvudet före.

Fast allt det där är kanske inte på riktigt, tydligen inte eftersom det gör så ont i magen att höra honom prata om någon annan.

Varför ska det göra så jävla ont?!

Jag trodde att jag äntligen bestämt mig för att gå vidare, våga. Men magen säger något annat...

Under den tid vi hade ihop ägnade jag mig åt att förstå, förklara, förlåta och förkasta, allt det som var vi, allt det som var han, allt det som var jag...

Sökte ständigt nya förklaringar på varför han inte slutade, förlät honom hela tiden, ända tills allt som var jag knappt syntes längre...

Om någon gör mig så illa så har han ingen rätt att lägga sig i mitt liv, eller pracka på mig sitt!

Och nu känns allt som varit roligt, inspirerande och fint som om jag bara låtsats. Kanske ville jag för mycket? Eller bytte jag bara ut allt det fina mot ständigt nya? Är allt jag känner fortfarande gamla känslor?

Vart tar man då vägen..? För om man har kraschlandat går det inte att komma så mycket längre ner...

Tillfällets låt: Jordin Sparks - Tattoo

Vänner och känslor

2009-07-06T22:30:00.000+02:00

Bloggar alldeles för lite nu, men tiden bara försvinner iväg till annat. Känns så skönt att hålla sig sysselsatt, känna hur man viner fram genom luften, hur adrenalinet sätter igång!

Alla dessa vänner som man inte vill vara utan! Och alla dessa vänner som trots allt inte vill vara utan mig.

Hittade tillbaka till en av dem i helgen. Vi hade inte setts på 1,5 år och jag var lite orolig innan. Men där var han, samma som alltid, nej, lite bättre än vanligt, tror han har landat lite mera i sig själv.

Han bjöd in mig och jag kände mig välkommen och hemma hela helgen. Det är en sån skön känsla att kunna vara lugn och hemma. Och det var det du gav mig vännen =)

Jag var lite orolig och kurade ihop mig under mitt täcke, för att inte störa. Men hur kan man störa när det faktiskt finns avsatt plats?

Men det är inte bara vännerna som rör sig, det är känslorna också...

Precis som jag misstänkte kunde inte senaste pojken vara seriös. Och mellanrummen blev allt längre. Som sagt, historien återupprepar sig, men bara till en viss del. För den här gången kommer jag inte att stanna. Ett avslut är numera definitivt. Det enda som återstår är någon sorts vän. För det säger han att han vill vara.

Vi får se... För även om han är rolig, så har jag aldrig kunnat släppa in honom. Han vet inte vad mitt liv handlar om. Han konstaterar att jag har känslorna på utsidan, men tycker mest att det är roligt, istället för att ta reda på varför.

Kakan tog över och bokade in en middag, för det är ju roligt. Men vad finns kvar när allt det fysiska avslutats? Vi får väl se... =P Kakan bara flinar och förbereder sig på att hoppa, studsa och skratta hela kvällen.

Hon e bra cool den där Kakan! Hon maratondejtade visst här om dagen också.

Ibland kan jag verkligen känna mig träffad, upphittad, hemma. Och den känslan kan jag leva på länge, för det är ett sånt bra avbrott mot all stress och press jag annars bygger upp.

Får ofta frågan vad det är jag letar efter. Och det blir alltid samma svar: någon jag kan känna mig lugn och hemma med. För jag vet att livet är spännande i sig, alltid händer det nånting. Men när detta nånting är över, var ska man då landa?

Ytterligare en anledning att vara nöjd med helgen. Visst, Kakan gjorde en insats med fultal på en kul sammankomst, men innan dess fanns där någon väldigt nära. Någon som tog plats där bredvid, utan att inkräkta.

Så nu har den där alltför ivriga osäkerheten infunnit sig igen, den som drar i en åt alla håll, men mest ett. Ett som säger att det här är nånting att försöka behålla, men hur gör man då?

Ja, hur gör man då..?

Tillfällets låt: Melody club - Baby (Stand up)

Por la lucha de la vida

2009-07-06T22:28:00.000+02:00

La vida es una lucha - cada día...

Vart gör man av sig själv när det känns som om insidan vibrerar, på väg att brista..?

Vart tar man vägen när orden inte räcker till?

Hur närmar man sig någon som sträcker ut en hand, men ändå är för avlägsen för att man ska nå fram med den närhet som krävs?

Och hur gör man för att stänga av den affektiva magneten?

Blir så oerhört påverkad av andras känslor.

För det är inte jag som går sönder, det är inte min kamp.

Det är en kollega till mig som kom och berättade om sin kamp, hur han varje dag sätter på leendet och säger till alla hur bra han mår. Och hans ord räcker inte till, men han kan inte byta språk, för då kommer jag inte att förstå... Och jag kan inte öppna munnen och säga att jag förstår, för då bryts känslan, hans mod, hans lättnad över att äntligen få berätta. Allt vill bara ut - så stoppa det inte!

Él trata de su lucha, la lucha de la vida, la lucha para la felicidad de su hijo..

Jag berättar om Robert, vad som hände, men inte att vi till slut inte berättade ens för honom vad som skulle hända, hur vi alla visste, men ville bespara honom den smärta som han hela tiden försökt att bespara oss.

Han berättar om sitt liv, sin familj i Chile, att han är konstnär. Lovar att jag ska få en av hans böcker. Och jag känner bara en så stor innerlig tacksamhet, över att han delar detta med mig, detta som är det största i hans liv - det sista i hans liv...

Porque la vida no es fácil, es una lucha. Yo tambien tengo una lucha, la lucha para estar feliz.

Tillfällets låt: Kristoffer Åström - The Wild

Historien återupprepar sig...

2009-06-16T00:53:00.003+02:00

Det är därför det är så viktigt att läsa historia. För allting som har hänt kommer att hända igen - livet går i cykler, med några generationers mellanrum.
Och vi kan aldrig stoppa det, bara hantera det annorlunda när det väl händer. Så till en viss del kan en del skeenden avvärjas, men vi kommer ändå aldrig att få veta om det hade blivit så illa som vi trodde, eller om vår reaktion gjorde det så bra som det hade kunnat bli.

Om...
Kanske...
Men...

Jag känner att min historia börjar återupprepa sig.
Det finns aldrig nog med utrymme för den där personen som är jag - hon den där med alla känslorna, känslor som alltid sitter på utsidan, som slår över vid minsta lilla bris.
Hon gömmer sig under sin filt och försöker nå ut till sina vänner, dom där som aldrig svarar i telefonen.

Efter att ha kraschat bestämde hon sig för att inte ge upp. Och hamnade istället på en ny scen, med en sufflör som börjar ta över pjäsen.
Hon dansar fram och tillbaka, vänder sig i komplicerade krumbukter och ständigt den där blicken i ögonen, blicken som ber om att få bli nedsläppt, att få chansen att leva som alla andra, inte behöva göra allting så svårt, få göra något som är lite mer förutsägbart.
Sufflören blir då tyst - överger henne åt att försöka följa med i scenarion som inte står i manus.

Och här ligger problemet: Att det alltid är hon som vänder och vrider på sig, alltid ber om ursäkt för avsteg från linjen, vinkar glatt till publiken medan hon försöker vända sig rätt i nästa scen. Och aldrig säger hon något. Också det en del av anpassningen - att aldrig påtala att omgivningen gör det lite för svårt för henne.
För det som behövs är inte en sufflör, det är en regissör - någon som vägleder in i rätt känsla, någon som kan inge den trygghet som hon inte kan skapa själv, någon som kan följa handlingen och skriva om där hennes instinktiva agerande passar bättre.

Att träffa någon är svårt... Att veta vad som är bra är svårt... Att veta när man kommit tillräckligt långt för att se att det inte utvecklas rätt längre är svårt... Att lämna något som fortfarande känns bra är svårt...
För hur vet man att det inte kommer att ändras nån gång snart? Hur vet man att det inte bara är tid som behövs? Hur vet man vad som är rätt?

Hur lämnar man någon man aldrig riktigt känt? Hur förklarar man att man inte vill ha något som man inte vet vad det är?
----------------------------------------------------------------------------
Jag vet att jag behöver utrymme - sätta tydliga gränser både för andra och mig själv, gränser för vad som är möjligt att offra för någon annan, gränser för vad som är rimligt att kräva av någon annan - vare sig det gäller tid eller något annat.
Ska man göra något så ska man göra det på riktigt, har jag alltid sagt. Men på riktigt är olika saker för olika personer.
På riktigt för mig är intensivt och fyllt av känslor, känslor som lyfter en och inger hopp, lyser upp dagarna, gör det värt att vänta.
Så hur länge är det värt att vänta på att det ska bli på riktigt?
Hur länge orkar man vänta, när man vet att det finns någon annan som man vet är bra på att vara på riktigt?

Jag lämnar inte något jag har för något okänt, inte ens för ingenting. Väljer ständigt att stanna, även om det inte är det bästa.
Vart finns då det utrymme jag behöver? När jag aldrig tillåter mig att ta det? Att ta plats...
Hur länge ska jag behöva vänta på att jag ska lära mig att känna efter?
Och när ska jag lära mig att göra det som känns bäst?
När ska jag bli mig själv även med någon annan?

Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Om tiden vill ifatt

Livet går vidare - men till vad?

2009-05-23T23:18:00.002+02:00

J hämtade de sista sakerna i måndags. Så du är det tomt i fönstren och källaren efter hans krukväxter och möbler. Allt känns egentligen tomt. Men mera på rutin. De där känslorna av tomhet finns inte riktigt, utan mer den där känslan av att det borde vara på ett annat sätt. Som när han passerade mig, bärandes på saker i källaren, och såg så där glad och stolt ut. De trodde jag att han skulle komma fram och ge mig en puss, som han alltid gjort förut. Men inget hände... Jag saknade inte bekräftelsen, utan själva gesten.

Det är så mycket lättare när man kan vara arg på någon. Och när han inte alls ville sluta dricka hade jag ju ett riktigt skäl att vara arg på honom.
Sen ville han sluta ändå och då försvann skälet. Men så dök han upp och jag insåg att jag behöver inte det skälet. Utan det räcker med att känna att jag inte behöver honom längre. Jag saknar bara någon...

- Någon att prata med om allt spännande som händer...
- Någon som lyssnar när jag pratar med om allt hemskt som händer...
- Någon att somna och vakna bredvid...
- Någon som jag kan känna mig alldeles lugn med...
- Någon som kan hålla i mig...
- Någon som fyller ut tomheten i lägenheten...
- Någon som säger att jag är bra som jag är...

Det mesta av det här skulle kunna ordnas av mina vänner eller min bror. Synd bara att ingen av dem har tid med det...
Istället träffar jag någon med alldeles för stort behov av att vara ensam. Visst, vi har kul, men lite av det roliga försvinner när man inte känner sig så välkommen...

Tillfällets låt: Persona ideal (salsa)

Kakan kicks **!

2009-05-16T12:47:00.003+02:00

Allt är blandat, allt flyter på, allt går under, allt vänder upp igen... Men vissa dagar är man bara på topp!

Igår var det salsa som gällde. Kurs och en del dans, sen vidare till en liten klubb och sen vidare till en stor klubb.
Kursen gick ganska bra. Det är så intensivt att jag är helt slut och inte riktigt orkar med alla turer mot slutet. Men allt kändes bra, även om det inte var nån korreografi som man kände sig särskilt snygg av. Fick bra kontakt med flera danspartners iaf och fick dansa en del efteråt. Är tyvärr ganska vanligt att bli stående och se hur de tar en omväg fram till någon annan.
Fick mig en riktigt grym bachata också... Ojoj! Det är den mest sensuella dans jag vet. Och jag har aldrig dansat en så bra bachata som igår. Tekniskt va den grym och jag hängde med på allt, men det va inte krypa-ur-byxorna-klass på den. Men drt gör inget, för den va grym!

Hakade på min nya salsavän till en liten, trång och väldigt varm klubb där jag blev sittande... Tråkigt...
Sen vidare till stora klubben. Något slemmigt, men kul. Råkade möta instruktörerna där, men de va inte så pigga på att varken prata eller dansa med mig, de hade siktat in sig på min vän. Så kan det vara när man är lång... Och min favorit gick hem med en annan. Själv fick jag mig en massa snurrar och ett långt samtal på spanska. Svårt, men kul att försöka hitta tillbaka till språket. Och så lärde jag mig ett par grundsteg i cumbia.
Kakan behövde inte stå utan danspartners på stora klubben, bara möta blicken hos någon. Desto svårare att få en paus och få lite luft, torka upp lite svett.
Hehe!
Och så merengue - man blir så glad!!

Hittade även en gammal bekant på kursen, så nu har jag både en potentiell dejt och vän. Kakan får bestämma vid tillfälle...

Cuando bailo estoy feliz!

Tillfällets låt: Suavemente (merengue)

Ambivalent - gå vidare?

2009-05-09T20:07:00.004+02:00

Varför är det så svårt att gå vidare?
Varför är det så lätt att träffa fel?
Varför är det så viktigt att vara med någon över huvud taget?
Varför är det så lätt att fastna vid alla dessa någon?
Varför är det så lätt att tappa bort sig själv?

Och här sitter jag igen...
Låtsas som om exet inte existerar längre, som om det aldrig funnits. Och det gör så ont att veta att jag försöker glömma allt. Det fanns ju så mycket som var fint, så mycket som jag mådde bra av. Och sen valde han alkoholen framför mig...
Och jag vägrar att tänka på att han tappat alla dessa känslor som han öst över mig. För om dom känslorna inte finns längre, så kan det ju betyda att det delvis är mitt fel att det inte funkade. Och hur ska jag då kunna gå vidare?

Hur går man vidare?
Det vanligaste är att byta fokus, tills man kan sluta ignorera det som varit. Och detta nya fokus brukar aldrig vara särskilt bra.
Men jag tänkte att det här gången skulle jag få välja, jag skulle välja den bästa jag kunde hitta. Och kanske skulle det funka så...

När jag sen hittar någon som lyckas behålla mitt fokus verkar personen först rätt och sen så fel. Och sen kan jag inte låta bli att låta fokus stanna där...

Varför blir jag alltid så beroende..?

Ok, jag vet att inget egentligen blir bättre av att haka upp sig på nån annan. Man ska först klara sig själv. Och sen...
Ja, jag vet inte vad som kommer sen.
Jag vet att ett tag när jag var med Johan så var jag väldigt rädd för att bli själv igen. För jag minns inte hur man gör, men jag minns att jag klarade det bra innan. Och jag var rädd för att behöva gå igenom allt det här med att träffa nån ny, lämna ut sig själv, lära känna nån annan och alla gånger som det blir fel...

Jag tänkte att det skulle vara bra för mig att göra nånting kul. Så det var målet. Men istället fastnade jag för mycket. Och vad är det egentligen jag har fastnat för? En grabbig, sexistisk typ med massa humor, som får mig att skratta, men som ändå ständigt gör mig osäker. Eller är det jag själv som framkallar osäkerheten?

Då är det tur att man har en fin bror som har tid att bry sig ibland...
Men det enda jag vill nu är att ringa och höra hans röst. Få vara ledsen och prata med nån som förstår mig, nån som vet vad som händer.

Tillfällets låt: Maroon 5 - She will be loved

Tomt...

2009-04-13T18:02:00.005+02:00

5 dagar i skärgården. Mest solandes på verandan. Man kan tro att tiden står stilla eller att den hoppat fram en månad.
Stora måltider med massa gott. Långa kvällar med spel och fika. Sega mornar med frukost och kusin. Långa promenader med hunden. Hitta tillbaka till alla gamla stigar. Hälsa på myrstacken. Titta ut över havet. Mera hav...

I 5 dagar har inget annat existerat - bara sol, släkt och skärgård. Tar med mig min nybrända näsa hem. Tar också med mig känslan av ensamhet, som smugit tillbaka.
Sista timmarna i solen brister det. Kroppen har sagt ifrån med sendrag och jag bara fryser, fryser, fryser. Orkar inte vara med i diskussionen, svarar knappt på tilltal. Sveper filten tätare omkring mig.
- Du ser trött ut. Jag ska se om jag inte har några vitaminer till dig. Man blir ju så trött av att bara vila.
Inget svar. Men tårarna bröjar tränga fram. Orkar inte...
Orkar inte komma hem och se att det är tomt. Orkar inte tänka på att han är borta.
- Men du måste ju försöka äta lite i alla fall.
Magen knyter sig än mer. Mår illa. Är inte hungrig. Efter att ha ätit nästan normalt i i alla fall 3 dagar så tar det stopp.Kvar finns bara illamåendet. Allting gör ont...

Pappa ringer: - Men försök tänka på att det måste komma nåt positivt ur det här också.
- Men jag är inte där än, jag orkar inte tänka alls.
- Ja, men nån gång så, och då ska du tänka positivt.
- Mm...
Orkar inte... Orkar inte känna efter ordentligt. Det finns ändå inget där, allt är bara tomt. Och när jag famlar in i det tomma så gör det bara ont - på riktigt..

Behöver hålla mig sysselsatt, men orkar inte ta mig för nånting. Behöver hitta nåt att fastna vid, men inte ens våren räcker. Var kom våren ifrån? Får tag några vitsippor till mamma, sen hamanr jag i soffan - vet inte längre vad som är upp och ner, vad som är i och ut. Vill egentligen mest bara kräkas - kanske kan också känslorna komma ut därifrån? De trängs, gör ont, bränner där inne.

När vänder det? När ska nåt hända? När ska jag orka?
När ska han ändra sig och komma tillbaka?

Tillfällets låt: Cardigan - Erase and rewind

Tomt inne

2009-04-09T23:52:00.004+02:00

Plötsligt känns lägenheten så tom... När vännerna har gått finns bara jag och min ensamhet kvar.

Jag vet att jag har klarat mig bra själv förut och trivts bra med det. Men nu vill jag inte vara själv, jag vill vara med Johan.

Även om alla hans saker är borta, undangömda, så påminns jag ständigt om att vi varit två. Den nya rumsavdelaren gapar nu tom, eftersom den främst var till för hans saker. Den nya byrån står också tom, för den var bara hans. I båda badrumsskåpen finns plötsligt nästan ingenting kvar...

Den enda fördelen jag ser just nu är att jag verkligen får plats med mina grejer och att jag därför har lättare att plocka undan. Jag vet också att ingen annan kan få för sig att plocka undan något, så jag måste göra det själv. Och städning är också ett sätt att sysselsätta sig, för att glömma ensamheten...

Det är tomt både i lägenheten och inuti. Mår illa hela tiden, både för att jag är hungrig och för att jag är ledsen. Kom idag upp i 1000 kalorier, men de har inte räckt långt...

Nedanför min säng ligger nu min sista vän, en golden retriver. Man ska inte lämna mig ensam... Jag vet inte vad som händer då. Jag vet inte vad jag ska göra. Känner både ingenting och allt. Hur ska man göra då?

Tillfällets låt: Christian Walz - The corner

Ensam...

2009-04-09T19:51:00.003+02:00

Även om det inte funkat riktigt som det ska senaste tiden så har jag ändå kommit fram till att jag inte är beredd att ge upp än.
Och jag har tänkt att om jag bara ger det tid, så kommer det att ordna sig, för däremellan så är det ju bra, det finns mycket som är bra. Visst, man kan gnälla och klaga, men det finns ändå något som är värt att hålla kvar.

Tyvärr hade vi ju inte samma åsikt om det...
Utan att jag tog upp mina tankar, så gjorde han slut och flyttade ut alla sina saker.
Visst, jag ville ju att han skulle flytta, men inte att han skulle lämna mig.

Jag har gråtit, gråtit, gråtit...
Så vart tar man vägen när man inte orkar åka hem?
- håller sig sysselsatt så man är hemma så lite som möjligt
- engagerar vänner, så att man inte behöver vara hemma ensam
- engagerar mamma, som får lämna bort hunden över nätterna

Idag är jag samlad, så här 4 dagar efter förnekar jag fortfarande att det har hänt - både att han har lämnat mig och att han över huvud taget varit här.
Jag trodde inte att han kände så.
Han sa att han behövde ta tag i sina problem själv och att det blev värre av att de gick ut över mig.
I senare samtal säger han att det beror på att han inte känner tillräckligt och att det pågått senaste veckorna. Men hur kan man gå och känna så utan att försöka göra något åt det? Och är det inte ganska naturligt när man är alkoholist och ändå mest tänker på något annat än sina känslor för sin partner. Visst har jag också känt annorlunda och mindre, men bara skyllt det på alkoholen. Det känns orättvist att han inte gör det. Och det känns ännu mera orättvist att han verkligen inte tar tag i problemet nu när han ändå får vara själv.

Och så kan jag inte längre lita på nånting. För hur kan man planera nästa vecka, att fira en årsdag, semestrar och framtiden för att 15 minuter senare bara göra slut? Han hade till och med skrivit upp i väggkalendern när han skulle jobba extra resten av månaden.
När jag konfronterar honom säger han att det här skulle ha hänt förr eller senare, som om han själv inte har något ansvar.

Jag är på väg in i nästa fas av krisen, att bli arg, något jag aldrig lyckats med när det gäller honom.
Men jag vet i alla fall att jag inte kan lite på honom. Hur ska man då kunna lita på någon? Hur ska jag orka lita på någon igen? Och hur ska man orka låta någon komma nära igen..?
Jag längtar inte efter närhet, utan efter enkelhet, trygghet - vill bara få vara, men helst inte ensam...

Tillfällets låt: Ana Ternheim - We are

Utsatt läge

2009-04-04T12:01:00.004+02:00

Jag har vetat om från början att han har psykiska problem, han har nämnt att han har haft alkoholproblem. Jag har också märkt att han ständigt gör mig besviken genom att inte kommunicera tillräckligt. Men inget av det kändes viktigt, innan det tog över mitt liv...

Jag har hela tiden tänkt att jag har ett okomplicerat förhållande, där jag kan vara mig själv och får ta plats.
Men det är inte riktigt sant...

Jag lever med en alkoholist.

Innan tyckte jag att det var problematiskt när han gjorde upp nya planer utan att berätta för mig, prioriterade bort mig när jag ändå tyckte att han var det viktigaste som fanns. Det var jobbigt när han var ledsen så ofta att jag inte hittade tid för att själv kunna vara ledsen, för jag slog om och tog hand om honom istället.
Plötsligt flyttade han in hos mig. Och lika plötsligt bestämde han sig för att flytta ut, utan att prata med mig om det. Sen ändrade han sig och sen ändrade han sig igen. Och sen fanns bara den där osäkerheten och kopplingen mellan bekräftelse och att han stannar.

Men det finns större problem och dom blir väldigt stora när man kombinerar det med det andra som känns jobbigt och minns att jag ändå är en väldigt känslig person, som ständigt söker bekräftelse och inte vill vara ensam. Jag är till och med mörkrädd...
Eller finns det ett sätt att leva med en alkoholist?
Ibland är han som vanligt, men så fort han dricker är han en annan person, inte alls den jag valt att leva med. Och om man redan har svårt med närhet blir det omöjligt att integrera och hålla isär dom personerna, för vem är det egentligen som gör illa en?

I höstas fick jag ord på det som vi båda misstänkt ett tag. Men ett ord förändrar ingenting. Särskilt inte när han inte vill äta antabus, när han själv säger att han inte vill sluta. När jag lägger upp tusentals strategier, som han inte ens provar. När jag ägnar nästan all min lediga tid åt att erbjuda alkoholfria alternativa aktiviteter. När jag blir sjuk hela hösten. När jag aldrig har tid att träffa mina vänner. När jag gråtandes ringer min bror mitt i natten och flyr hem till honom. När jag inte längre vågar låta honom komma hem onykter. När han kastar skit på mig, för att han är full och hans bror inte gillar mig. När mitt hem är invaderat av ljudet av burkar som öppnas, som ger mig rysningar. När jag inte vill ha sex längre. När jag får svårt att sova. När jag ibland inte vill åka hem. När jag känner lättnad inför att han stannar hemma istället för att träffa min familj. När jag blir jätteledsen för att han inte vill träffa min famlj. När jag känner lättnad inför att han ska flytta ut. När jag bli jätteledsen för att han inte vill stanna hos mig. När jag anpassar hela min värld och mina vänner måste påpeka att jag inte är likadan som innan. När vännerna slutar höra av sig, antagligen för att de är trötta på att behöva hantera min ledsamhet och min vägran att ordna upp situationen. När mina vänner egentligen bara får se en missnöjd och ledsen person, som plötsligt inte längre är kapabel att fixa saker.
- Ja, jag är ledsen, men det är ju inte så här alla dagar. Det känns ju bra också och det är så jag vill ha det.
- Men vad är det egentligen som överväger?
Jag vet inte vad som överväger. Men jag vet att det tar väldigt lång tid att komma tillbaka efter att han har gjort nåt.

Försöker just nu skriva mig upp ur soffan. Skriva mig fram från täcket. Få bort illamåendet, skaka av mig ångesten som kapslar in mig, trycker mig mot soffans ryggstöd.
Jag har sovit i soffan inatt. Orkade inte ligga bredvid ett otrevligt fyllo. Och det går inte att slänga ut fyllot, för han har ingen annanstans att ta vägen - men har jag det då? I vilket fall går det inte att argumenera med fyllot och imorgon skulle den vanliga pojken ändå inte minnas att han varit otrevlig eller varför han åkt ut. Så jag överlåter min säng, min lägenhet, min tid, mitt liv...

Jag önskar att jag visste vad jag ska göra, att jag orkade göra något, att det var enkelt.

Tillfällets låt: Coldpålay - Viva la Vida

Vart ska man ta vägen?

2009-04-04T11:48:00.003+02:00

Jobb, behov, trött, alkohol, ångest, gå ner i vikt, äta godis, hembesök, stress, sova, familj, lilla bror, jobb, känna sig otillräcklig, vilja vara glad, jävla sprit! jävla mig! orka, leva, önska, varför, var går gränsen? hur mycket skit kan man ta? när är man kvalificerad? ensam, vänner, ensam, ställa upp, orka, halsbränna, kramp i magen, orka, ensam, lättnad? finnas, musik, dansa, sen då? invaderad, alkoholist, sambo, orka, stress, alkoholist, annan person, gå ner i vikt, ångest, när ska man hinna träna? när ska man hinna vila? chips, Ikea, stress, shoppa, sova, ångest.

När jag blir ledsen stänger jag av. Kryper in nånstans där inuti och bara känner. Vet inte hur man kommer ut. Kan inte ge direktrespons i ångestbubblan. Jag vet bara att jag måste få skriva, måste få skriva, måste få ut något. Finns ingen att prata med. Varför är det så tyst i telefonen?

Att komplicera det hela...

2008-02-10T21:41:00.000+01:00

Jag har mitt enklaste förhållande nånsin. Vi förstår varann, pratar om allt, trivs, är själva och tillsammans.
Men man är ju mer än bara ett par, man är också två personer. Och känner man sig inte bra själv, så funkar det ju inte, då blir det för mycket fokus på en...
*suck*
Att vara arbetslös och inte kunna få nåt jobb som jag är utbildad till gör att jag känner mig oviktig...
Usch! Jag måste ta tag i det här, inte tillåta mig själv att känna så här. Och jag ska börja imorn, med att söka jobb på en garanterat trevlig arbetsplats =)

Tillfällets låt: Dashboard Confesional - Vindicated

Jobb, jobb å jobb...

2008-02-04T14:46:00.000+01:00

I helgen blev det fantastiska dagar på jobbet!
Fantastiskt jobbiga, men väldigt kul och många kramar..! =)
Och så hade jag äntligen tid att släppa in pojken.
När timmarna på jobbet bara går, så försvinner tankarna en efter en, och till slut är hjärnan helt tom. Och varje gång säger jag till mig själv att jag ska aldrig mer gå med på såna här arbetspass. Men har man tid att jobba så har man - så är det bara att bita ihop...
Det var hemskt mysigt med sällskap hemma igen också!

Idag var jag på min första och enda jobbintervju (sen examen) - sorgligt men sant. Jag var jättenervös innan, kutade runt och försökte hitta kläder att ha på mig och glömde vattenflaskan i hallen. Väl framme fick jag kasta mig in på en toalett, man kan ju inte hålla sig när man är nervös. Och mitt i allt det här insåg jag hur gärna jag faktiskt ville ha jobbet..! Men vi får se... Om dom gillade mig så måste jag först klara en andra intervju nästa vecka och sen måste vi enas om det praktiska. Om, om om...
Aja, dom va trevliga - jag med. Vad mer kan man göra..?

Tillfällets låt: Michael Bublé - Home

Tillbaka...

2008-02-01T21:07:00.000+01:00

Är det inte konstigt att man bloggar när man har minst och tråkigast att skriva om?
- Men det är ju då man behöver skrivandet...

Nu är jag tillbaka iaf!
Jag är färdigstuderad, jättekär, trött, värkbesatt, upptagten, arbetslös, stressad, uttråkad, tankspridd, slarvig, glad, ledsen och helt färdig..!

Vad gör man när melankolin inte släpper? ... när spärrarna till det där ledsna bara släpper? ... när allt det där glada som man vill vara inte längre sprudlar? ... när kärleken inte riktigt orkar lyfta allt det där tunga inuti?

Kanske är det den okunniga allmänläkaren som har rätt - kanske är det nu höstdeppen kommer. Eller så kanske det är lite för mycket på en gång.
Och har man en tant som beter sig illa, när man blir fråntagen en fristad och tappar ett förtroende, så är det inte så lätt.

Jag fortsätter på jobbet. Har visst trampat på ett par tår. Men det är ju inte tårna jag ska jobba för, det är människan som även tårna ska hjälpa att utvecklas mot självständighet.

... you had a bad day...
- Ja... Orkade inte ta mig upp för att fixa träningskort och träna - vad gör man när motivationen bara inte infinner sig, när man vaknar med den där huvudvärken varje morgon? Vaknade av en mördande mardröm. Och ingen tid gick det att få tag på pojken, för lite pepp och en kram. Vad gör man när man är så nere att man känner sig bortvald, när så egentligen inte är fallet?

Världens sötaste pojke bor hos mig ibland och lånar ut ett täcke resten av tiden. Och han tittar sådär oroligt på mig när jag säger att jag inte orkar. Och sen håller han om mig tills jag bara finns precis här och nu; så väldigt, väldigt nära...

Lista på saker som skulle underlätta:
- Få komma bort och ladda om.
- Ett riktigt jobb.
- En städad lägenhet, men alla dom viktiga pappren upphittade.
- Lite mera tid för musik.
- Sova mera.
- En plattare mage.
- En gladare pojke, att jag vågar lite på att han håller i ordentligt.

Alltså måste jag göra följande:
- Hitta en respartner och boka bort mig, som lillebror - på väg till Thailand nu.
- Vänta på att nån inser att jag är ett stort tillskott för arbetsmarknaden.
- Ta mig tid att städa.
- Ställa lite mindre krav...
- Komma igång och träna.

Usch, usch... men nu har jag fått skriva lite iaf.
Det känns nästan lite lättare att skriva när jag vet att ingen läser längre ;-P

Tillfällets låt: Allt med Sigur Ros

Ego...

2007-10-09T02:02:00.000+02:00

Om jag går nu, så kommer jag aldrig mer tillbaka...
Det gör så ont i magen!

Plötsligt blir det svårt att återgå till det som varit innan. Shit, jag har ju alltid klarat mig själv!(Fast två veckor kan man nästan intala sig att dom aldrig har hänt...)

Och hemma i mitt kylskåp står det en sojamjölk och skrattar åt mig.
Jag vågade, men föll och det gjorde ont...
Varför ska jag alltid vara så modig?

Hur ska jag nu kunna bevisa för dig att vi är det bästa som kan hända?
När du bara fegar ur, bestämmer dig och stänger mig ute...
Jag känner mig bortkastad, det är orättvist, du gav mig aldrig nån riktig chans.

Nu är det bara jag kvar. Och ja, jag klarar mig ju alltid. Jag kan! Jag vill!
Frågan är bara om du nånsin kommer förstå vad du har kastat bort..?!

Shit, jag kastade mig in med huvudet före - hoppade utan att titta efter.
Sen landade jag på basäsngens botten, för det fanns ju inget vatten i och du fångade mig inte.

Magen känns igen...
Jag trodde liksom att det inte var sant när du sa att du inte visste. Hur kan man inte veta när man beter sig som du? Hur kan man låtsas så?

Bara jag kvar... Jag och dammråttorna!
Och i badrummet står det en tandborste och blänger på mig.

Blir bara så ledsen, för jag hade ju äntligen hittat nåt som kändes så rätt - det var ju det här jag hade väntat på...

Tillfällets låt: Counting Crows - Round here

Fast!

2007-10-04T10:25:00.000+02:00

Ajaj...
Kom på mig själv igår med att vara sådär helt inne i nån annan att jag glömmer bort mig själv nånstans...
Av nån anledning blir jag alltid så när jag träffar någon.

Men shit, jag vet fortfarande inte riktigt vad det här är!
Igår fick jag iaf se bakgrundsbilden på hans mobil, nån tjejkompis till honom. Och då säger han! "Men du behöver inte oroa dig..."
Det måste ju betyda nåt =)
Åh, jag borde ha sagt nåt imorse, men jag är ju alltför upptagen med att bara vara...

Men nu sitter jag iaf helt fast i det här...
Vet inte vart jag skulle ta vägen om jag inte fick ha det så här.
Så jag är visst inte singel längre...

Det är jättekonstigt! För jag kände ju verkligen att jag trivdes så bra med att vara själv. Och jag var rätt orolig för att hamna i nåt som skulle inkräkta för mycket på allt jag gör.
Men det blev inte så knepigt, det känns bara bra.
Förutom nu då, när han ska åka bort hela helgen...

Tillfällets låt: Damien Rice - Eskimo

Vad hände..?

2007-09-26T22:00:00.000+02:00

Ingen aning...

Men plötligt är det en självklarhet att nån annan kan rota runt i köket, sno nästan hela täcket och bara kliva rakt in genom ytterdörren utan att ens knacka.
Och det händer v-a-r-j-e dag.
Shit! Jag var inte alls förberedd...

Stor förändring. Men jobbigast är nog att jag ändå är så osäker - undrar om han verkligen kommer ändå...
Och ändp är jag rätt lugn, det är inte hela världen om han inte gör det - det är skönt att vara själv, men vill ändå inte riktigt.

Konstigt!

Tillfällets låt: By Heart - A Poem

Fantastisk helg

2007-09-23T23:44:00.000+02:00

Måste bara nämna nånting om helgen också…

Fredagskvällen kan vi ju dra ett stort streck över.
Det var jag och den tafatte polisen som skulle försöka äta nåt och kanske säga nåt, men betoning på kanske.
Eftersom jag går på antibiotika blev det ingen alkohol. Och såna förhållanden funkade tydligen inte för honom. Dessutom kände jag mig inte tillräckligt intresserad för att gå med på nåt. Han retirerade hem till sig och jag kunde andas ut.

Jag tillbringade fredagskvällens sista timmar framför MSN och planerade lördagen.

Mm, lördagen… Det var då han klev in, tog plats och sen blev han visst kvar…
Han var inbjuden på pannkaka, men hade visst glömt mjölken. Så vi gjorde en liten expedition för att hitta specialmjölk.
Han intog spisen och stekte för fullt, jag fick bara titta på. Fatta att nån tog över Mitt kök! Och jag hade inget emot det! Resten av dagen ägnades åt mest ingenting, men ändå tog han plats, var överallt och jag hade inget emot det – det kändes inte ens jobbigt om han skulle hitta mina dunisar eller att han rotade runt i skafferiet efter nåt han inte hittade med ändå inte tänkte på att fråga om.
Det blev kväll, han somnade till på min säng, vi fixade middag, tittade på en film och sen fick han en tandborste.
Idag var han rätt trögstartad men ändå helt självgående, tog för givet att jag är här, han är här, vi går om varann, med varann, i varann.
Och hela tiden kände jag mig lugn och bekväm. Om jag kände honom bättre skulle jag nog våga mig på att kalla honom fantastisk.

Nu är han på väg tillbaka – helt galet! Det är nästan som om han aldrig gick (fast det var ju jag som gick)…

God natt!
Jag lovar att försöka sova…

Tillfällets låt: U2 - One

På två veckor kan det hända mycket...

2007-09-23T22:56:00.000+02:00

... till exempel:

- Jag skrev ett jättelångt fint inlägg om mina senaste förehavanden, som försvann helt precis innan jag skulle lägga upp det. (därför skrivs det här i Word)

- Vi jobbar hypereffektivt i team c-uppsats. Nästan för effektivt och ofta åt olika håll – ska vi vidga eller avgränsa? Vad ska vi välja egentligen? Och måste vi älta kvinnofrågan?

- Två dejter med en tråkig och tafatt polis. Ok, jag vet att det lät lovande förut, men han var ändå rätt tråkig…

- En hemmafest med PU-folket – Mysigt! Och en inplanering av en danskväll ute med samma härliga gäng.

- En inflammerad visdomstand, som orsakade mig en dyr morgon på akuten och en antibiotikakur + läbbiga värktabletter (jag blev hög!). Samma tand har även opererats bort *wiiee*

- Namnfest för lilla Lotten, där jag lekte paparazzi och föråt mig på tårta... =P

- En fantastisk kväll på Cirkus med Jonas Gardell. Ja, det var ikväll och jag har en sån skön känsla i kroppen. (Tack för presenten lillebror!)

- Känslan kan iofs också bero på gårdagen, eller kanske imorse när jag blev helt överrumplad. Plötsligt klev det in någon i mitt liv, som liksom bara passade in, gled runt och lovade att komma tillbaka. Jag känner honom knappt, men ändå känns det som att vi alltid känt varann, som om vi alltid varit. Ok, nu kanske jag överdriver, men han är fin ändå. (Jaja, han kommer säkert att försvinna nånstans, som dom andra, men är mer än värd att notera.)

Tillfällets låt: Jonas Gardell – Aldrig ska jag skuta älska dig

P.S.

2007-09-09T01:44:00.000+02:00

Måste bara tillägga att jag gick på Grönan och såg Håkan iklädd mina mörkblå seglarstövlar.
Gissa om jag kände mig snygg! *not*
Men torr var jag! Synd bara att det slutade regna innan konserten, så jag inte fick användning för all min överlevnadsutrustning... Haha!

Ville mest bara påpeka att fåfängan fick vika sig.

Ååh, Håkan!

2007-09-09T01:32:00.000+02:00

Idag åkte jag Djurgårdsfärjan för första (och sista) gången i år.
Träffade S utanför Grönan för att se Håkan.

Där inne sprang jag på några firande klasskompiar - kul, kul! =)

Jag och S kalasade lite på några halvgräddade björnbärsmuffins. Men hallå, det är ju smeten som är godast, så då måste ju halvgräddade vara perfekta!
Jag passade på att hälsa på J också, som jobbar där. (Hoppas bara att han inte får för sig att jag är intresserad igen...)

Efter en evighetslång väntan i toalettkön placerade vi oss lite lagom långt från scenen. Därifrån kunde vi tydligt se hur mammas vän Å jobbade bakom barrikaderna =P

Det blev allt mer folk och folkmassan tätnade...
Och så kom han - Håkan! Alldeles själv promenerade han ut och vinkade till publiken. Sen bjöd han in bandet.
Spelningen var skitbra! Hela publiken var med och Håkan var sååå snygg!
Men det blev trångt... Haha! Redan första låten kastades jag och S runt, runt, ibland t.o.m. åt samma håll. Haha! Fjortisarna var helt galna! (och fulla...)

Jag fick en idé om att vi borde använda fjortisarna till att bryta fiendelinjer i krig, eftersom de på nåt mystiskt sätt alltid lyckas kasta sig förbi den allra tyngsta eller den tätaste formationen... Hihi! Då skulle dom ju göra nytta iaf... =P

Sista låten var mäktigast - hela publiken sjöng med, nästan finstämt och det kändes som att sångens form växte fram vartefter vi sjöng. Han är iaf musikalisk den där Håkan =)

Vi skildes åt vid Centralen (alltså jag och S, Håkan fick vi tyvärr inte med oss...)
Jag hamnade hemma under täcket framför en b-komedi. Och S åkte hem för att städa ut sitt nyblivna ex ur sitt hem och få mer ordning på hela sitt liv. (Ja, så stort är det.)
Som kontrast fick jag dejtplanera. Stackars S - men det löser sig...

Tillfällets låt: Håkan Hellström - Ramlar
(För det gjorde vi. Jag föll ännu lite mera för Håkan medan vi kastades runt handlöst i fjortishavet.)

Dejtz!

2007-09-09T01:16:00.000+02:00

Haha! Det låter som ett sunkigt dansband =P
Men det är väl inte en helt elegant historia, å andra sidan...

I torsdags hade jag en ledig kväll, som någon bokade in sig på. Det råkade vara den långe, snygge polisen som hånglade upp mig mot väggen på Rockklubben...
Vi hamnade på ett café där vi blev kvar ett tag. (Och ja, han bjöd.)
Samtalet gick lite trögt, jag kände mig rätt ställd - vad har jag att säga honom liksom? Men han var desto bättre på att komma på frågor, så det gick framåt iaf.
Sen fortsatte vi ut på en promenad, hittade utsikten mot Riddarfjärden, tittade på stjärnorna och gjorde en favorit i repris från lördagen, något lugnare nu bara...
Försökte krångla oss tillbaka till t-banan över kullerstenar och trappor, utan att släppa varann - kändes fint. Och framför allt var det så skönt att vara med nån som är rätt mycket större!
End of story? =P

I fredags skulle jag ut och äta med killen som ramlade in på vår insparkspub förra veckan. Han hade skrivit en massa på MSN kvällen innan, så jag gick till slut med på att träffa honom.
Men oj, vilket misstag! Eller tvärt om kanske, väldigt bra att jag träffade honom igen, så jag fick klart för mig att hela han är ett stort No-no.
Och såklart råkade jag ju ta med honom till en av mina favoritrestauranger - Sibirien. Han var liksom överallt, tog upp all plats, all luft. Och det gick ju nästan inte att få tyst på honom, särskilt som jag var dödstrött efter en hel skolvecka. Som tur var/tyvärr gillade han maten och bredde ut sig ännu mer med spontana små smackljud.
Åh, jag vet inte, men hela han fick det liksom att krypa i mig... (Och nej, han bjöd inte.)
På vägen därifrån lyckades han föreslå att jag skulle hänga med honom på en konsert om några veckor - nej tack! Och sen fick jag sällskap halvvägs hem. Iofs skönt att säga hejdå på ett tåg, än att hamna i ett lugnt hörn nånstans.
Och så fort jag kommit innanför dörren hemma fick jag sms där han skrev att han gärna ville träffas fler gånger. - Men snälla, ge mig en utmaning som inte består i att bara försöka stå ut med dig..!
Nu måste jag bara lyckas komma på ett bra och T-y-d-l-i-g-t sätt att säga nej.

FYI: Polisen hörde av sig nyss och bad om en till dejt. Hihi! Historien är inte slut än alltså... ;-P

Nu ska jag skriva lite till och sen soooova...

Tillfällets låt: Håkan Hellström - Hurricane

Rock!

2007-09-02T21:31:00.000+02:00

Igår fick jag äntligen lite tid med Essi!! *wiiee*
Men det blev inte så mycket ändå... Vi hamnade på Rocks med ett par till.
Vi fick sällskap av ett gäng kostymnissar, som mer än gärna ville köpa öl. =P Tyvärr var de rätt svåra att skaka av sig, eller iaf att skaka av sig dem man inte var intresserad av.
Till slut lyckades jag iaf hamna i ett hörn med Snyggingen - ojoj! (Som btw, precis skickade ett sms...) Men han gick tidigt och vi stannade kvar.
Tyvärr fanns det nåt äckel på dansgolvet, som bara "råkade" komma åt en hela tiden...
Men så dök kusinens sambo upp! Haha! Extra kul med mer kul folk! =)
Sen var det nån liten bitch som tyckte det var en bra idé att hälla öl på mig. Antagligen var det väl det också, eftersom jag inte slåss, för annars hade den lilla tjejen blivit mos ju! =P (Jag fick iaf en ursäkt från hennes kompis lite senare.)

Haha! Så kul!

Idag har det iofs känts att jag va ute igår, men inte så illa.
Skulle träffa M, men han hade rört till det och gick inte att få tag på, så det var bara att åka hem. Så han kom hit istället. Ibland blir jag bara tokig på honom! Hur kan någon vara så irriterande?! Och idag beskyllde han mig dessutom för att ha ett slit-och-släng-beteende i förhållande till mina vänner - så oförskämt! (Och det var efter att jag hade stekt pannkakor...)

Sen slocknade jag på sängen - skönt!

Nästa vecka blir en tajt en... =P

Tillfällets låt: Nirvana - Nevermind

Bra blir dålig

2007-08-27T22:51:00.000+02:00

Imorse blev det kramkalas i skolan! *wiiee*
Och jag fick träffa Essi igen - det har gått en hel sommar, konstigt...

Så satte skolan igång. Rivstart på en gång! Uppgifter, datum, kursupplägg, uppsatsämnen, handledare - vadå, är ni inte klara än?
Panik! - Nej, inte än... Kom på att man nog hinner med uppgifterna ändå och att uppsatsämne nog ger sig sen nån gång. Det är ju 10 veckor, kom igen!

Sen sjöng vi två låtar med kören i aulan. Det var det gräsligaste vi har gjort, men vi skrattade åt det efteråt. =P

När jag kom hem slocknade jag, fast det bara varit halvdag i skolan.
Sen ringde jag chefen och frågade om jag fick komma tillbaka och om det fanns några jobb. Jag blev inbokad på ett par pass och hon öste lite smicker över mig - det kändes bra.

Tyvärr hade jag bokat tvättid idag. Eller inte så illa egentligen, eftersom det här råkar vara enda lediga kvällen i veckan. Men tvätta är ändå tråkigt! Och det är extra tråkigt när det vita blir missfärgat (så det ser skitigt ut) och nrä favorittröjan går sönder... (Jag ska nog ha begravning snart.)
Och, såklart, så blev inte allt torrt. Men det var färre saker än vanligt som var blöta, så det var snabbt gjort att hänga upp dom.
Men dagen var ändå förstörd - från det positiva hoppa, studsa imorse sjönk jag till sitta-och-tycka-synd-om-nivå.

Sen vände det en stund. Den fantastiska A var online på MSN och vi delade på en solnedgång bl.a. Och så ringde M. Jag skrattade, tog hand om sista tvätten och pladdrade på.
Men nånstans mitt i allt pladder sa jag nåt väldigt dumt. (Det är bättre att vara tyst, så ge fan i att lura ur mig saker!) Så han blev ledsen och la på.
Förstår bara inte hur jag ska kunna sova med en klump i magen... Jag hatar verkligen att göra andra illa. Jag har ju precis lärt mig att börja säga nej, så varför kan jag inte bara vara tyst?
Jag vet faktiskt inte riktigt vad av det jag sa som va fel, men ont gjorde det, och det va mitt fel... Och klumpen ligger där och skaver.

Borde försöka tänka på nåt annat. Dessutom borde jag plugga, så det ska jag nog försöka med.
God natt!

Tillfällets låt: Håkan - Nu kan du få mig så lätt

Här händer nästan ingenting...

2007-08-23T21:57:00.000+02:00

Och det betyder ju egentligen bara att det händer en jäkla massa i livet i övrigt! =P

Har varit på landet och hälsat på farföräldrarna några dagar. Det kändes viktigt och fint. Jag lagade massa mat och slog dom i kort. Fick med farfar ut på sjön och farmor ut i skogen + motion åt hunden.

Tillfällets låt: Maroon 5 - This Love

Mat + glass + hängmatta

2007-08-23T21:45:00.000+02:00

Den vänskapliga treenigheten...

Imorse fick jag äntligen toaletten fixad, efter nästan två veckor med en skurhink i badrummet.

Sen satte jag igång med att plocka undan sommaren, dammsuga och diska. Så nu ser det rätt prydligt ut igen =P

Ny dejt är inbokad till imorn - salsa! Ojoj, vad pinsamt det kommer bli...

Tillfällets låt: N.B. - Unwritten

Fortfarande sjuk...

2007-08-18T09:57:00.000+02:00

Det här är skit!
Varför måste jag vakna varje morgon och känna att jag kanske inte kommer orka hela dagen?!
Låt mig vara!

Men det finns mer som borde låta mig vara - t.ex. såna som inte kan låte bli att pusha och provocera mig. Shit, jag klarar mig själv, så ge fan i å gräva! Sätter jag punkt så e det punkt, låt bli att sudda ut den, för då måste jag ju sluta med mina meningar och inte säga nånting istället, för ett ingenting kan man inte punktera och undersöka - det är inte kul!

Igår fick jag med mig H till Grönan. Vi såg Ark och det va toppen! Helt klart värt lite extra ont i halsen idag.
Men det känns lite jobbigt inför dagens dejt... Men man kan inte säga varken ja eller nej, om man inte vet vad det gäller. Go get them!

Tillfällets låt: The Ark - It takes a fool to remain sane

2007-08-12T12:10:00.000+02:00

Nu var det ett tag sen jag skrev här. Tiden går mest åt till andra saker. Och eftersom jag känner mig lite lat idag blir det därför en lista på saker jag gjort sen sist:

- gått med i Facebook
- haft en massa trevliga sena samtal med M
- varit hemma och snörvlat, men nu äntligen börjat hosta
- sjungit på 50-årskalas och imponerat!
- stökat ner lägenheten och vägrat städa
- sovit dåligt
- shoppat nya skor, med fjärilar på, så man bara Måste bli glad när man ser dom
- undvikit att laga mat och kompenserat med att äta extra mycket choklad
- känt mig riktigt snygg
- mekat med toaletten och känt mig teknisk
- tyckt synd om mig själv
- varit väldigt glad
- dansat järnet i hettan

Ja, det var nog det...
Kram!

Tillfällets låt: Cornelis Wreeswijk - Trasiga skor (med Aretha-rösten)

Sjuk dag

2007-08-07T21:25:00.000+02:00

Vaknade imorse och höll på att fastna i sängen...
Men jag kom iväg till jobbet med en snörvlande näsa och ett tungt huvud.

Väl där var allt som det skulle. Aktivitet, pepp, leenden och sällskap! =)

På vägen hem ordnade jag en present till min faster. Och nånstans runt där försvann mitt SL-kort. Illa, illa - nu tjänar jag ju inget alls på att ha ett studentkort, eftersom det för det första är borttappat och för det andra måste köpas nytt... *suck*
Så det blev nån timmes letande, som jag verkligen hade behövt för att sova...

När jag äntligen kommit hem blev det till att sortera tvätt, micra en pirog, power-napa och sen ner i tvättstugan. Väl där insåg jag att jag visst inte alls hade fått med mig all tvätt, trots att jag hade samlat ihop grejor redan kvällen innan... *suck igen*

Men mest av allt vill jag bara krypa ner under täcket och avlida en liten stund... Men jag ahr inte tid, för snart är torktumlaren klar och sen stänga strömmen av i källaren, så då får jag torka alla mina underkläder på elementen här uppe.

Nej, det mesta idag blev skit!
- fast jag gjorde ett toppen-jobb!
- och jag hittade fina grejor till min faster!

Tillfällets låt: kent - Duett

En nära-barn-upplevelse...

2007-08-05T21:21:00.000+02:00

I helgen har jag varit i Dalarna. Det råkade sammanfalla med att mamma skulle vara barnvakt åt min bonussyrras två barn.
Fullt ös! Ja, men det gick rätt bra. Jag är ju en rätt bestämd barnvägarare. Men efter en sån här helg skulle även en gråsten börja mjukna...
- lässtund på en filt i gräset med en flicka som hoppar runt på mitt ena ben medan den andra kurar in sig under min arm
- lilltjejen somnar för ovanlighetens skull utan protest bredvid mig på soffan
- lilltjejen somnar i bilen när vi ska lämna tillbaka dem. Hon vaknar när jag lyfter ut henne ur bilen, men återgår till att sova mot min axel
Ojoj! Jo, jag har sagt till mig själv att om jag bara kunde bli garanterad en sån här unge så skulle jag nog vilja beställa en...

Tillfällets låt: By Heart - If I turn around

FYI:

2007-08-02T22:26:00.000+02:00

Idag är jag grym på ord!
Jag vann med 100 poäng över alla andra i Alfapet, t.ex.
Här hemma vann jag ordspel på Internet.
Och så kärar jag ner mig i orden igen. Skulle vilja skriva... men har inte tiden, har inte orken, har inte fokus. Men jag har känslan!

Tillfällets låt: kent - Utan dina andetag

2007-08-02T20:12:00.000+02:00

Varför kan det inte bara funka..?
Varför måste det vara så svårt?! Det borde ju vara helt naturligt.

Ibland kan det kännas hopplöst och det är ju alltid först efteråt som jag ser dom där självklara felen och bristerna, som jag vägrade inse innan...

Nu står jag inför följande hopplösheter:
- kort
- flippad musiksmak
- 10 år äldre
- groteska glasögon
- inte den smala seniga typen
- är inte så på
- kollonoja (= att intressera sig för nån i en sluten miljö, släpper ofta direkt efter)

Vad gör man då? Jo, jag såg till att göra bort mig med ett totalt ointressant samtal, så nu kommer han ju vara ännu mindre på. *suck*
Å andra sidan så vet jag ju mest bara ingenting. Så jag får väl nöja mig med att ha fått ut rätt mycket av min kollonoja, men nu är den nog över.

Känner mig bara lite trött på det här... Har inte riktigt nån lust att fortsätta söka, för det är ju bara såhär det blir.
Essi brukar säga att jag bara träffar fel killar, att jag inte borde nöja mig med dom som visar intresse, utan mer välja själv. Kanske vet jag inte hur man gör...

Usch, jag vill verkligen inte skriva deppinlägg, men jag är bara så trött...

Trött!

2007-08-02T18:52:00.000+02:00

Om man inte sover så kan man ju inte vara pigg... =P
Fick mig ett par pikar på jobbet idag, eftersom jag gäspade flera gånger. Som tur var hade jag en burk energidryck i väskan. Sen blev det mer fart på mig, mycket snack, mycket koll och en storförlust i minigolf. Men det är bra med koll =)

Fast man får skylla sig själv om man är trött när man låter bli att sova med flit.
Hade parkteater-dejt igår. Vi skulle vara många, men det blev bara vi två till slut...
Vet inte riktigt vad jag ska tro, vet egentligen ingenting alls, inte ens vad jag själv vill. Det är konstigt det här. Det är så mycket som jag vanligtvis skulle säga nej till, men det kan ju vara precis det jag söker...
Söker... Trivs ju så bra själv, men vill ändå. Det kanske räcker så här då. För det är ju så lätt att hålla distans och inte ta en enda risk...

Tillfällets låt: By Heart - A Poem

Inget val...

2007-07-30T19:06:00.000+02:00

Nej, jag behövade aldrig välja nånting alls.

Skulle kika lite på N´s nya lägenhet efter jobbet idag. Men runt lunchtid hittade jag ett sms som berättade att jag inte längre var välkommen, för att det inte "kändes rätt mellan oss". Han skulle förklara sig senare, tydligen.
Aja, så kan det vara. Känns tråkigt, men ändå rätt ok, för det blev lite flippat sist och sen har han ju inte direkt varit den som hört av sig. Känns lite fult bara, att han drar så fort han fått ut nåt. Men, men... det var ju nästan jag på väg att göra också.

Så nu blir det till att köra hårt på det senare. Men med min vanliga tur så kommer nog det också att skita sig. Synd, för han är ju helt klart vettig...

Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Singel

Första dagen...

2007-07-30T18:57:00.000+02:00

... på nya jobbet.
Jag är jättetrött efter alla nya intryck och allt strul efteråt.

Men jobbet är toppen! Känns lite löst, men jag känner mig väldigt välkommen och det känns som om jag verkligen passar in. =)
Imorn ska jag till en ny enhet, spännande och lite läskigt...

Tillfällets låt: No Doubt - Spiderwebs

Krasch!

2007-07-30T18:55:00.000+02:00

Fick datorvirus igår. Tog bort det, installerade om MSN, körde mera viruskontroll, deletade Temporary Internet-filerna och felsökte hårddisken.
Fortfarande envisas datorn med att vilja stänga av sig hela tiden... *suck*

Lakan...

2007-07-28T11:00:00.000+02:00

Ojoj!
(Mycket oj här!)
Har inte blivit så här uppmärksammad på länge. Har känt mig väldigt ompysslad också. Mysigt!

(men lakanen är desamma som sist - inte så schysst kanske...)

Haha!
Allt känns bara underbart! Ok, allt klaffar inte, men vad gör det?

Nej, nu ska jag krypa tillbaka ner, för sova måste man ju göra nån gång också... ;-)

Tillfällets låt: Lars Winnerväck - Elden

Förfest...

2007-07-27T22:12:00.000+02:00

Ojojoj, jag är inte alls tillräckligt full för nånting.
Sitter hemma hos Henke och försöker supa ner honom och Tinn.
Åh, dom är så söta! Flinar stort varje gång jag tänker på det...

Fick ett sms från M nyss också. Han kom med en rätt dålig ursäkt och frågade om han fick sova hos mig. Såklart!
Haha! Kakan ska ha kul ikväll... =P

Nu måste jag ta och dricka ikapp...

Tillfällets låt: Luftballong!!

Hemma bäst!

2007-07-25T18:22:00.000+02:00

Haha!

Något som har påpekats för mig, är att det är väldigt tomt i mina bloggar...
Inte så konstigt med tanke på att jag inte haft tillgång till Internet på kollo och att jag mest gjort stressiga mellanlandningar hemma.

Men nu har jag lämnat kollobubblan och kommit hem till verkligheten, med en viss släng av kollonoja - förstås..!

På grund av sömnbrist kommer det här nog inte bli särskilt vettigt. Och jag skyller ifrån mig, så klart! (kollonoja, kollonoja!)

Men jag har haft det helt fantastiskt och gjort det mesta:
Vi var 11 stycken som bodde och jobbade ihop. Dom var jättefina! Vet inte riktigt om jag va en bra chef, men dom verkade rätt nöjda iaf...
Vi hade två grupper med 12 barn i varje. Superhärliga, tempofyllda, egensinniga, påhittiga, snälla, mysiga och ibland rätt oföretagsamma. Undrar vilka jag kommer sakna mest - familjen eller barnen..? =P Sista dagen när föräldrarna kom och hämtade var allt jobbigt som bortblåst och jag målade upp alla de fina stunderna som vi haft, för det är ju de som betyder något.
Jag har gasat runt som en galning på små slingervägar med Carola (usch) på högsta volym och tjutande ungar. Visat mina fina ställen som jag tycker är speciella. Studsat runt som en galning för att peppa och suttit och hållit i för att lugna. Exploderat i hopplöshet och kutat runt med uppmuntringskramar.
Fick kollonoja sista dagarna också... Jag har varit en riktig överlöpare och socialiserat med folk utanför vår egen kollogemenskap. Det resulterade i ett antal väldigt intressanta samtal, ett större antal volleybollmatcher och en sån där skön magkänsla...

Känslan har jag tagit med mig hem, så nu får vi se vad jag gör av den.
Ibland måste man välja hur man ska gå vidare och jag vill helst inte ta några beslut just nu - ojoj!

Så nu ska jag försöka landa lite här hemma innan jag börjar nästa jobb på måndag.
Men just nu blir det familjemiddag och vovven kommer! =)

Kram till alla er fantastiska!
Nu vet ni vart ni har mig igen... ;-P

Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Solen i ögonen

Fast...

2007-06-20T22:33:00.000+02:00

Varför har jag så lätt för att fastna för nån..?
Och varför tar jag allt personligt..?

Shit!
Nu får jag ta och rycka upp mig!!

Tillfällets låt: James Blunt - You´re beautiful

2007-06-19T12:00:00.000+02:00

Ok, här kommer lite utfyllnad, för alla er som alltid undrat vad jag är för en. Infon kommer i form av en sån där jobbig lista som alla har... =P

(x) snott den här listan
(x) varit full
( ) fått sparken
(x) bott utomlands
( ) varit i knytnävsslagsmål
(x) haft känslor för någon som inte känt samma sak
( ) blivit arresterad
( ) försökt köra ifrån polisen
(x) hånglat med en främling
(x) gått på en blinddejt
(x) ljugit för en kompis
(x) varit kär i en lärare
(x) skolkat
(x) legat med en medarbetare
(x) haft one night stand
(x) avfyrat ett vapen (ränas luftgevär..?)
( ) sett någon dö
( ) medlem i 10.000 m klubben
(x) haft sex utomhus
( ) spytt i en bar
(x) somnat i skolan eller på jobbet
( ) använt ett falskt id
(x) tittat på en solnedgång
( ) varit med om en jordbävning
(x) rört en orm
(x) sovit under stjärnorna
(x) kört av vägen
(x) ifrågasatt mitt hjärta
(x) varit besatt av post-it lappar
(x) varit vilse
(x) simmat i havet
(x) sjungit karaoke
(x) betalat för mat med bara mynt
(x) fyllt på olja i bilen
(x) gjort upp eld på en strand
( ) förstört en fest
(x) stulit
(x) åkt rullskridskor
( ) varit förlovad
( ) har barn
( ) varit gift
( ) hoppat från en bro
( ) hoppat fallskärm
(x) stannat uppe hela natten
(x) inte duschat på en vecka
( ) legat på sjukhus
( ) brutit ett ben
(x) skrattat så mycket att jag grät
(x) fuskat på ett prov
( ) haft en Britney Spears-skiva
(x) dansat på ett bord
(x) kört för fort
(x) varit alldeles för snäll
( ) fjällvandrat
(x) badat naken

Hm, är det bra eller dåligt att ha många kryss..?

Sommarkänslor

2007-06-19T11:00:00.000+02:00

Usch då, nu försvann hela inläggen som jag hade skrivit... Orka skriva nytt!

Vi tar det kort... Kort, kort precis som min nya frisyr =P
MSN:arna tyckte det va fint iaf, men dom smörar kanske bara... ;-)

Igår fick jag träffa T. Inte så smart när man bara har n i huvudet...
Det blev lite stelt, jag fick inte riktigt den där pushen som jag ibland behöver för att kunna närma mig nån.
- Ja, jag kan vara rätt mesig också...
T lämnade mig iaf på t-banan med inte så mycket mer än ett "hejdå, vi hörs", så det där är bara att glömma. Synd på nån som va så snygg och min typ, fast inte riktigt =P

Till skillnad från nåt annat jag inte kan glömma. N var här i förrgår - vi tittade på en b-film, åt mat och inte så mycket mer. Alldeles lagom och mysigt...
Det var ju aldrig meningen att han skulle fastna, särskilt som han inte är min typ... Och särskilt som han inte verkar ha kommit ifrån sitt ex! Skit!

Aja, nu ska jag iaf iväg och jobba. Om en vecka är jag på kollo och alla barnen är överallt =P
Sist jag jobbade på kollo så var jag ju nästan på väg att dumpa min dåvarande kille, som var hemma och väntade... Så om det är något som kan få mig att omfokusera så är det väl kollo ;-P

Tillfällets låt: GooGooDolls - Iris

"Ska vi gå hem till mig och dricka te?"

2007-06-17T12:19:00.000+02:00

Så billigt!

Igår var jag bjuden hem till en väldigt trevlig kollega. Hans tjej från Peru fyllde år. (Så jag hann säga 3 meningar på spanska till henne under kvällen/natten.)
Det blev en hel massa folk, järnet med ballonger, ett par ungar och ett extra flak öl.
Jag och T hittade en vän att adoptera. Och jag fick ragg, mer eller mindre frivilligt...

Jag och nya vännen C följde med T till bussen. När vi kom tillbaka passade jag på att stanna ute en stund och ringa N... Då hade tydligen ragget dragit C åt sidan och frågat ut henne om mig.
Och så fort jag kom in igen fivk jag frågan: "Ska vi gå och kolla in min tomatodling?"
- Haha! Jo, han va bara ute efter sex ändå...
Full som jag var kollade jag faktiskt in tomaterna, sen fick jag slingra mig järnet... Han gav upp och vi skulle gå tillbaka. På väg ut från toaletten hör jag hur han har ringt upp nån annan på en gång. Jag fick ett kort "hejdå, vi ses på skolan i höst" och ett påstående om att festen var slut, istället för sällskap tillbaka.
Så jag knallade tillbaka och fann att nästan alla var kvar =)

Gissa hur billig jag kände mig efter det där..?
Men nåt som känsn värre är att jag faktiskt hade frågat honom om det inte bara var en ny variant på "dricka te". Och det hade han förnekat!

Tillfällets låt: NB - Soulmate

Wow!!

2007-06-16T11:15:00.000+02:00

Haha!
Igår fick jag ett väldigt trevligt telefonsamtal. Det varade väldigt länge också... Kommer ihåg första intrycken, trevlig, men tveksamt hur seriöst. Sen fick jag en stund på MSN med en webcam och den bilden hängde med länge. Så igår passade jag på att säga hej när jag ändå var i närheten.
Måste ju var typ världens charmigaste!
Men så var det det där med ex *suck* Det är lika bra att skita i det egentligen, för det kommer bli alldeles för komplicerat och jag kommer bara bli ledsen.
Men efter inatt bryr jag mig inte så mycket om ifall det går åt h-vete, jag måste prova! Fick ju en del smakprov imorse - shit!
Och imorn kväll får jag träffa honom igen...

Aja, det är ju tur att jag ska åka bort och jobba, så jag får annat att tänka på. Dessutom är ju kollo halvt känt för att sabotera och skapa relationer. Så vi får väl se...

Tillfällets låt: Shanks & Bigfoot - Sweet like chocolate

Stood up än en gång

2007-06-13T00:08:00.000+02:00

Så kan det gå!
Jag kanske har alldeles för bråttom. Men jag känner mest att jag vill hinna prova allt, Allt, ALLT!

Igår skulle jag ha fått besök. Liksom idag. Men båda dagarna har det förhalats och till slutbortrationaliserats av den besökande parten. Så jag är verkligen stood up. Och nu misstänker jag att jag är blockad på hans MSN också.
Men så kan det gå...
Jag har ändå inte riktigt nån lust att träffa nån som bara är fokuserad på sex. - Jag är en person!

Synd... Han som var så rolig...
Aja, iväg och testa nästa..! Nu har jag ju dessutom gått med i sajt # 2, där det är ett helt gytter med folk - det nästan omöjliggör att hitta någon, eller så finns det oändliga möjligheter... ;-P

Tillfällets låt: Yellowcard - Empty apartment

Kakan har pussats !

2007-06-11T00:11:00.000+02:00

Så det så!

Idag gjorde jag nåt rätt dumt... Jag gick med på att träffa en kille från nätet - ta en skogspromenad och intill en sjö. Det är nästan som att jag ber om att bli påhoppad..!

Men det blev inte så illa.
Ok, han var inte världens snygging, men snäll, ganska pratglad och väldigt mysig.

*puss*

Men så här i efterhand så ska jag verkligen bättra mig med det här att vara ogenomtänkt.

Vill träffa honom igen, men vi får se... (Han verkar inte jättepå...)
Men jag fick en hemskt mysig dag iaf!

Och på kvällen tog jag ett kvällsdopp med efterföljande film och fika. Tur att man har vänner! Mums! =)

Tillfällets låt: Greenday - Basketcase

I´ve been stood up!

2007-06-09T23:47:00.000+02:00

Idag har varit en helt fantastisk dag!

Har suttit på Långholmen hela dagen och blivit underthållen. Tidvis har jag även haft mysigt sällskap. *wiiee*
Skulle dock ha fått mer sällskap. Hade bokat in en dejt med en rätt kul kille. 5-6 timmar efter tiden då han sa att han borde dyka upp får jag ett sms där han skriver att han blev tvungen att jobba. - Så j-vla respektlöst! Han kan ju glömma att få en ny chans...
En mycket lyckad träff var däremot den med Niclas-Christoffer *haha* Helmysig kille som är enormt charmig och trevlig. Någon jag gärna håller fast vid som vän.

Jag lämnade platsen helt uppfylld av glädje och lätthet. Det här har varit en toppendag! Och, guess what, jag har Inte bränt mig idag! *wiiee*

Tillfällets låt: Skrattstock-jingeln

Haha! (Eller hjälp..!)

2007-06-08T21:47:00.000+02:00

Imorn gäller det. Måste preparera ordentligt med solskydd, mössor, mat och vatten.

Sen kommer det sällskap:
- kollegan T har lovat att dyka upp och ta med sig en tetra vin. (Det värsta är att han påminner massor om kollegan K, som jag hade en grej med förut.) Men sjukt kul!
- söta Sara kanske kommer förbi. Jätteroligt!
- jag har bestämt träff med J, som verkar hemskt rolig. Vi får se hur det går...
- vännen M är sjuk, men kanske tittar in ändå.
- kollo-kursaren S tar med sig en vän när de supportat klart på marathon.
Värsta gänget ju! =)

Jag har ordnat jordgubbar, chips och kyckling till en smaskig wrap. Så nu gäller det bara att välja lagom svala kläder och sen skynda sig iväg, för att få bästa platserna! =P

Får se hur det går imorn, han kanske är värsta puckot..!
Och dessutom har jag hittat ännu en jättespännande. Ojoj! Så jag hoppas nästan att det ska vara jobbigt imorn, så jag kan testa nästa. Haha! Jag ska nog inte fastna hos nån nu, jag verkar ha alldeles för roligt med att söka. =)

God natt! (Jag ska fortsätta min rätt intressanta konversation på MSN...)

Tillfällets låt: Yellowcard - Way away

Första doppet!

2007-06-06T22:05:00.000+02:00

- Ja, nu har badkrukan fått sjövatten på hårrötterna!

Jag saknar verkligen att inte ha en sjö i närheten. Men så kom ju H och hämtade mig ändå. Vi tog med oss vatten, en massa gott och en alldeles för varm filt =)

Efter mindre än en timme stod jag inte ut längre. Och samma känsla fick jag så fort tårna kommit i vattnet. Men nu j-vlar skulle jag i!
Efter ytterligare en timme gjorde jag om samma dumhet - bada...

Jag är rätt stolt över mig själv nu...
Men mest nöjd är jag med att jag smorde in mig ordentligt och även efteråt. Så jag är bara ytterst lite bränd.

Sen har jag vågat mig på ytterligare en ytterlighet. Har bjudit med en person till lördagens skrattstock. Det här kan ju bli katastrof... Iaf så blev det det förra lördagen. Men jag har lite bättre känsla inför det här, det kommer bli roligt! Om inte annat så har jag ju ett gäng komiker att skratta åt...

Och imorn ska det fantstiska vädret fortsätta.
På kvällen ska jag äta grekiskt med mamma och lillebror. Sen ska jag och den fantastiska A gå på spelning! *wiiee*

Tillfällets låt: Pocket raindrops - We are closing in

Hemma?

2007-06-04T22:27:00.000+02:00

Fick frågan idag hur det känns att bo där jag bor.
Efter lite eftertanke insåg jag att jag knappt minns hur det var att bo någon annanstans. Det här är det enda jag refererar till. Har till och med nästan glömta tt jag nånsin flyttade in.
Det här är mitt! Det här är jag!

Men appropå hem så fick jag kika på S nya hem idag. Allt är inte klart, men de har en plan för allt och det är perfekt!
Det känns skönt att veta att hon har det bra... =)

Tillfällets låt: Magnus Carlsson - Live Forever

Men ge dig!

2007-06-04T22:16:00.000+02:00

Mer än ett dygn senare svarar jag på hans SMS. Väldigt kort, påtalar att jag är upptagen och ingen kram.
Samma minut får jag svar, där han undrar om jag har en ledig kväll den här veckan.
- Nej, det har jag inte, för jag vill inte träffa dig! Fast det säger jag inte... Har ännu unte svarat. Fattar han inte att jag inte vill? Hade han inte lika tråkigt som jag..?

*suck*
Jag vill inte, men vågar inte ta tag i saken och säga nej...
Kanske kommer han att förstå ändå? *hoppas*
(Men ändå vet jag att jag måste, för det här är inte en sån som ger sig...)

Vad är det som händer?

2007-06-03T23:05:00.000+02:00

... ja, vad ska man tro när inte ens symbiosen lillebror + tjej håller ihop längre?

Det kan ju bara betyda att något mer galet komemr att hända.
- Kanske blir jag troende.
- Kanske blir jag gravid. (fast då måste man ju ha nån att ha sex med...)
- Kanske faller jag för nån =P

Världen är galen och oförutsägbar!
Allt kan hända...

God natt!!

Inte igen...

2007-06-03T22:13:00.000+02:00

Usch! Än en gång har jag lyckats träffa nån som jag nu måste säga nej till. Shit!
Jag borde verkligen höja mina krav redan från början.
- Men man vet ju aldrig...
- Nej, men jag har oftast rätt ändå.
Aj, han är ju en fin kille, men han är inte den som triggar mig. För jag är inte särskilt road av tystnader, prat om jobb, udda sätt och att smaska när man äter.

Till att börja med satte han sig nästan mitt på filten, och vartefter kom han allt närmare. Jag satt ju redan allra längst ut på kanten. Jag kände inte alls att jag ville ha honom nära inpå.

Det blev inget klick alltså!
- Men hur kan jag bara döma ut någon efte att bara träffat honom ett par gånger.
- Kanske för att jag känenr att han inte har mer att erbjuda mig.

Shit! Ska inte jag få ställa krav? Jag måste ju känna att det åtminstone skulle kunna vara rätt.

Eller så är jag bara besviken.
Om jag överraskar med picknick och hembakta specialbullar så förväntar jag mig ju iaf nån reaktion. Men nej...

Och så kommer jag på mig själv med att tänka att jag kanske borde ge honom en chans till, han var ju kanske bara nervös och blyg.
Men herregud! Hur många gånger till ska jag i så fall behöva sitta och känna att jag sitter av tid för att inte såra honom allt för mycket?!

Jag måste nog sluta bry mig om andra...

Tillfällets låt: Timbuktu - Det löser sig

Vilken känsla!

2007-05-25T22:19:00.000+02:00

Konsert, konsert, konsert!

Det gick oförskämt bra! Jag fick inte riktigt den kraft som jag ville ha i solot, men jag överlevde och många sa att det var bra =)
Publiken tjoade med, klappade järnet och log - kan det bli bättre?

Efteråt hade jag världens överskottsenergi och flabbade järnet!
Jättetråkigt bara att Frida slutar nu... Hon är ju bara helt fantastisk! =)

Och idag var Jag fantastisk - så det så!

Tillfällets låt: Jag - Natural woman

Hur vet man vad som är rätt?

2007-05-21T22:48:00.000+02:00

Konstigt...

Ja, man kan ju itne veta förrän man har provat. Eller?
Det är ju klart lättare att säga vad som är fel, än tvärtom.

har precis skickat iväg ännu ett mail till J. Och han kommer på fredag.
På ett sätt känns det som att fredagen kommer bli en katastrof, så jag borde träffa och nobba innan. Men sånt kan inte jag, så då blir det änni värre på fredagen.
Men å andra sidan så känns det så dumt att inte ge honom en chans. Vad har jag att förlora?

Det är konstigt...
Jag är intresserad, tror jag... Men jag gör ju alltför ofta så att jag provar någon som jag vet är intresserad av mig, inte just för att jag intresserad.
Åh, jag hade ju velat ha nåt spännande - fast han ska klara av att vara snäll också. Och så gärna nån vars yttre jag bara kunde avguda.

Men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Jag borde ju verkligen kunna unna mig att träffa nån som faktiskt respekterar mig.
Och jag som är så svartsjuk borde ju ha nån som jag vet att alla andra inte dregglar efter...

Usch, nu är jag elak. Men nånstans måste jag ju döma.

Jag vill inte! Jag vill inte vela... På många sätt känns det som att det vore så mycket lättare att bara vara ensam ett tag till.
Och är det riktigt schysst mot honom om jag inte är säker på att det är just det här jag vill? jag vet inte om jag vill ge upp mitt singelliv (vad nu det är för liv att hålla fast vid).

Shit!

Aja, på fredag får nog dramat sin upplösning. Och till dess har jag nog hunnit binda mig ytterligare vid både honom och tanken om att det skulle kunna funka.

Tillfällets låt: Schackles

Jag måste skaffa en bil!

2007-05-19T21:50:00.000+02:00

Jag har nu nått gränsen för vad jag kan klara av med kommunala fortskaffninfsmedel..!
Alltid är det nåt som inte funkar eller stör. Dessutom är jag ganska övertygad om att det är en stor anledning till att jag ständigt åker på förkylningar.

Men, inte minst, så råkar man alltid ut för de där j-vla störande momenten.
Idag tog jag tåget hem från Dalarna. Jag valde plats i tåget, för att slippa sitta i den mardrömslika familjevagnen. Istället fick jag en småbarnsfamilj på andra sidan gången... *aaargh* Jag blir galen! Särskilt som jag inte kunde lyssna på musik, för jag hade glömt mp3´n och halva Dalarna befinner sig i radioskugga..!!!

På vägen mellan tåget och t-banan passerar jag en man som har ett par stora blomblad i plast instuckna i ett pannband. Då påminns jag starkt om hur befriad jag har varit från alla Stockholms original de senaste dagarna.
I vilket fall måste mannen ha ändrat sig, för plötsligt dyker han in genom dörrarna precis innan mitt tåg ska gå. Sen sitter han där och skanderar att allt är skit, att någon är ute efter honom och att alla ska akta sig. *suck* Varför kan inte samhället ta hand om alla psykiskt sjuka och missbrukande, så de slipper besvära trötta människor som jag...

Åh, jag är bara så trött!!

Men något positivt iaf...
Jag blev inspanad på vägen hem av en kille som bor längre bort på samma gata. *!* Spännande!

Tillfällets låt: Vill ju ha med hela Bo Kaspers konsert, som sändes på P4 Live idag!

Litet urval...

2007-05-16T22:31:00.000+02:00

Det visade sig att snyggot antingen är dyslektiker eller smått korkad... I vilket fall är han enormt trög på t.ex. MSN. Han har väl fullt upp med att svara på ytterligare ett dussin meddelanden.
Och jag som tyckte att det vore lite spännande med en "toy boy", eller iaf bli lite fysiskt ompysslad.

Aja, det är väl inte så illa med den religiösa heller, förutom att han inte är särskilt spännande... Fan, jag gör ju alltid såhär! Alltid nöjer jag mig med det som verkar lättast.
Men å andra sidan så måste jag ju inte träffa nån just nu.
- Det är bara så ensamt ibland...
Men den här gången ska jag inte nöja mig med sällskap bara för att det uppfyller kraven på just sällskap!

Tillfällets låt: The Ark - Calleth you, Calleth I

Flirt?

2007-05-15T22:17:00.000+02:00

Ja, kanske...
Hittills har jag dragit till mig 3 stammisar:
- Elvis 58, som skickar minst en flirt om dagen, helt oprovocerat.
- Kim - obotlig flirtis, som gör sig bäst när han får lite betänketid. Annars kommer det mest klyschor.
- Jakob - religiös journalist som är svag för rollspel. Och ja, han ahr glasögon och scoutar. Vilken stereotyp!
Men om man tänker på vem som är säkrast att satsa på så är det nog den sista. - Jag som hade bestämt mig för att sluta träffa folk bara för att de är intrsserade av mig.

Aja, det är väl bara att inse att jag antingen har hamnat på fel ställe, eller så har jag otur.
*suck*

Tillfällets låt: James Morrison - Undiscovered

Lillebror är också sjuk...

2007-05-13T20:39:00.000+02:00

Han ligger på Sahlgrenska för utredning... Hur långt är det inte mellan Arvidsjaur och Sahlgrenska?!

Nu ligger han iaf där och har lagom tråkigt. Han får inte äta heller. Men vi kom fram till en plan: Han ska rycka ur droppnålen och hota sig till lite mat. Annars ska han matstrejka..!

Haha!

Tillfällets låt: Serbiens bidrag - Molitva

En gång till!

2007-05-12T03:08:00.000+02:00

Haha!

Kvällen började med att den fantastiska A ringer på dörren. Vi öppnar en föaska vin och lagar god mat. Det är så tacksamt att göra saker med henne, för hon får en alltid att känna sig fantastisk i allt man gör! =)

Sen sprang vi ner till t-banan och åkte för att kolla in hennes kille som skulle spela.

Nej usch, nu tappade jag lusten att skriva.
Det blev en skitbra kväll iaf! Den generade skön stämning, en del dans, en del mys/hångel, skjuts hem och så ett nummer =)

God natt! Puss!

Tillfällets låt: Bob Marley - Get up. stand up

Nobb

2007-05-10T23:27:00.000+02:00

Tror precis jag blev nobbad...
Frågade den snygge pojken om han ville komma på körkonserten. La till att vi sjunger mest pop och jazz. Men han sa att han inte var intresserad. Då vad jag ju tvungen att fråga vad det var han inte var intresserad av egentligen. Och då sa han att han gärna träffar mig igen, som kompis, men han är inte så intresserad av körsång.
Iofs precis vad jag trodde om honom, att han är för grabbig för att komma förbi vissa hinder.
Men nu vet jag ju också att han är ytterligare en som jag inte bör satsa på. Och han är inte en av de fantastiska som jag vill ha som vänner.
Så... Hejdå! =P

Tillfällets låt: N´Sync - Bye bye bye

Naturligt fantastisk

2007-05-10T23:07:00.000+02:00

Det blir allt mer tydligt för mig att det är väldigt viktigt att få vara naturligt fantastisk i livet. Och det kan man ju bara vara om man får vara sig själv.

Så mina nya regler är:
- Kärlek: inte nöja mig med nån som inte tycker att just bara jag är fantastisk som jag är.
- Vänner: välja mina egna fantastiska människor som även kan förstärka det bra jag har.
- Jobb: bara accetera jobb där jag uppskattas för just den jag är och mina personliga resurser
- Generellt: våga stå på mig, främst inför mig själv, om att jag duger som jag är, och tro på att det blir bäst resultat när jag får vara natutligt fantastisk.

Hm, nu låter det som om jag är hemskt självgod. Men det är ju så tvärtom det bara kan bli. Fattar inte riktigt vad jag har hållit på med hittills...
Borde nog åka på kryssning lite oftare, iaf om det ger samma utfall som sist =P

Jag önskar er alla en fantastisk natt! =)

Tillfällets låt: The Ark - It takes a fool to remain sane
- Jag vill nog ha en Ola också! =P

Hopplös fixare

2007-05-10T17:29:00.000+02:00

I måndags dog mitt Internet, till följd av att jag bytte telefonoperatör *suck*
Jag misstänkte att det skulle bli krångel, så jag hade beställt en CD innan för att installera Internet på en gång. Men den funkade inte.

Efter ca 1 h sammanlagt i samtal med supporten fungerar det inte heller. Och den sista överlägsna tanten låter meddela att inte heller hon förstår sånt som bara händer i datorer ibland... *pucko*

Som tur var kunde jag komma in på nätet i skolan och där registrera mig för Internet och få ett nytt nummer att koppla upp mig mot. Och då kunde datorn plötsligt ladda upp sidor...

Så då var det fixat! Men ett tag där var jag verkligen väldigt ledsen... Jag hade ju förberett för att jag skulle överleva tiden innan jag får bredbandet inkopplat, och så får jag bara en spydig support mitt i allt det hopplösa.
Men nu har jag ordnat det iaf! =)
Så det så!

Tillfällets låt: Coldplay - Fix you

Handikappad

2007-05-10T17:19:00.000+02:00

Från 8/5:

Ännu en dag med ett strejkande Internet… Missade precis telefontiden hos kundtjänst… Får ringa när jag vaknar imorn. Det är rätt komiskt med knappvalen man får. Det första alternativet för felanmälan är om man inte har någon kopplingston – hur kan man då ringa..?

Att inte ha Internet känns rätt handikappande. Det inskränker iaf på min frihet. Tänk om någon försöker höra av sig till mig..?! *gaah*
Jag är nog bara lite beroende…

Tillfällets låt: No doubt – Spiderwebs

73 är mitt tal...

2007-05-06T21:36:00.000+02:00

Jag har gjort det igen...
Ännu en 73:a (nu e dom iofs bara 4 totalt, men det är mycket för att vara jag)

Ja, vad kan man förvänta sig när man är på Ålandskryssning..?!

Men var får jag alla dessa idéer ifrån? Och varför lyclas jag alltid pricka in dom som inte passar? Den här gången var ju värre än alla dom tidigare. Sist var det ju exfru och barn. Nu blev det sambo och barn. Shit!

Aja, det var fint ändå.
Det borde iaf ses som nåt fint när nån visar ett genuint intresse, inte bara sex, för det av inget sånt. Och att sen göra det bästa av situationen. Bara sitta och uttrycka hur mycket man egentligen tycler om varann. Det var fint...
Men jag förstår ändå inte vad han höll på med. Jag hade verkligen inte velat vara hans sambo. Vad är egentligen värst? Fysisk eller känslomässig otrohet..?
- Svaret är väl att det fysiska kan man kontrollera..

Men det allra bästa var att jag aldrig kände mig avvisad eller ledsen. Det är klart att det är tråkigt att det inte gick att få en fin kille. Men det hade nog varit konstigt om han inte hade varit upptagen...

Äsch! Jag får se till att träffa nån vettig nästa gång...
(Försökte få till en liten träff med onsdagens snygging, men icke...)

Så e det nån som känner en annan komplicerad 73:a som jag kan ge mig på?

God natt!

Tillfällets låt: Marron 5 - This love

Dejt?

2007-05-03T21:27:00.000+02:00

Jag vet inte riktigt vad det var... Och jag är inte så säker på att jag får en chans till...
Inte heller så säker på om jag vill det...

Igår mötte jag den snygge av de srenaste dejting-prospekten. Vi promenerade en liten bit, åt en glass och pratade massor. Otroligt kyskt ;-P
Han är lång, rätt smal, sådär pojkaktigt snygg, mörkt hår, blå ögon.
Men det är nånting som stör mig. Nånting med sättet han rör sig på och så nånting med humorn - den är lite omogen, jag tänder inte till riktigt. Ge mig lite motstånd, inte bara det där inte-verka-intresserad-spelet.

Usch! Jag är trött på att låltsas. Men den här gången vet jag verkligen inte vad jag vill. Fast testa kan man ju alltid göra =)
Men de kommer nog inte att hända. För vad är det för människa som ger en ett "får jag återkomma senare?" på ett konkret förslag om middag. Dessutom är jag ju grym på mat!

Ingen större skada skedd isf. Mina starkaste minnen av honom från förut var som en rätt spydig och ganska töntig kille.

Nej, nu räcker det!
God natt!

Tillfällets låt: Pink - Just like a pill

En stympad Modesty Blaise...

2007-04-27T23:41:00.000+02:00

... var det som släpade sig in genom min ytterdörr för nästan en timme sen.

Jag måste erkänna att jag fick en ganska skön Modesty Blaise-känsla när jag drog på mig stövlarna. Jag fick genast ännu längre ben och jag kände mig rätt snygg.

Så då stegade Modesty Blaise ut i de solens sista strålar för dagen. Med högburet huvud trampade hon på ner till t-banan.
Väl nedanför backen fick hon stolpa upp igen och hämta sitt "vapen" för aftonen. (En mapp med noter till kvällens sjungning på en bankett.)

Efter att uppdraget var slutfört, fick en något trött och delvis stympad Modesty Blaise släpa sig hemåt igen. Denna gång med så små och långsamma steg som möjligt *ajaj*

Så fort dojorna var avslitna på golvet följde en snabb undersökning av fötterna - diagnos: stympade. (Iaf på lilltårnas hud.)

Nu går det inte ens att gå, trots att jag är barfota.
Vad skulle Modesty Blaise ha gjort?

Tillfällets låt: Be my baby

Sällskap?

2007-04-26T21:33:00.000+02:00

Gårdagen bara försvann...
Jag hade skorna på mig i 15 timmar, insåg jag när jag kom hem.

Dagen inleddes med en föreläsning,. Intressant, men jag hade svårt att hålla mig vaken, och hade kunnat leva utan den...

Nästa moment var handledning. Fan också! Det där tar alldeles för mycket tid och energi. Bara av min och Essis pluggdag idag försvann nästan 2 timmar...

Påkvällen var det pub.
Min dejt ställde in för tredje gången, så jag fick hålla till godo med mycket roligare sällskap! Kvällen avslutades med inkassering av kramar och leenden. Det blev en alldeles för sen kväll...
Jag förstår bara inte vad den där dejt-människan håller på med... Och dessutom hörde han ju inte av sig om att han inte skulle komma. Svarade med ett sms om att det hänt nåt tråkigt. Ok, men hur många gånger till kommer han att hitta annat att skylla på?

I vilket fall fick jag helt fantastiskt sällskap, men löjligt kul humor. Jag skrattade järnet, och drack väldigt lite. En toppenkväll alltså! Vill ha mer sånt härligt!

Idag fick jag ännu ett sommarjobb också. Ska jobba för Resursteamet - positivt! Men sen kommer jag bli väldigt fattig, eftersom jag kanske kommer tjäna för mycket pengar nästa halvår för att få studiemedel. Alla sommarpengarna kommer ju hamna på det halvåret... *suck* Men sommarjobb är viktigt, särskilt som man skapar nya kontakter.
Jobba, jobba, jobba!

Tillfällets låt: Laura - Release me

Ledsen?

2007-04-23T21:54:00.000+02:00

- Jo, det är jag nog...

Ibland känns vissa saker så naturliga. Och när man inte är nykter känns de än mer naturliga...

I vilket fall gjorde jag någon ledsen, vilket gjorde mig ledsen. Och jag hade den där "fan-vad-jag-är-dålig-känslan" i magen resten av kvällen. (Den sitter fortfarande kvar...)

Kanske borde jag sluta dricka... Men det beror ju inte på det, utan på att man ibland måste tänka efter innan man öppnar munnen och inte vara så jävla spontan.

Men sen är det så mycket större. Jag har inte riktigt tålamod. Och jag insåg i lördags att jag är nog inte riktigt glad heller, jag har inte kommit dit än.
Just nu är jag mest lite arg, besviken och rädd. Det nya intresset är inget för mig och nånstans måate jag ju vara på väg åt samma håll. Det känns som att jag varken kommer att vara behövd eller kunna vara ett bra stöd.

Ok, i vissa tillstånd blir man extra känslig. Men då behövs också ett vettigt stöd.

Jag är i alla fall gld att det fanns både ork och tillräckligt förtroende att nästan direkt tala om för mig vad jag gjort för fel. Men det betyder ju också att mitt misstag måste ha varit så stort att det nästan blev akut...

Fan också!

God natt...

Tillfällets låt: Alice Deejay - Better off alone

Det här är ju kul!

2007-04-20T22:32:00.000+02:00

Haha!
Jag kanske borde börja blogga mer politiskt. I vilket fall så drar det till sig en massa puckade, men samtidigt väldigt roande, kommentarer.

Några klargöranden bara:
- Det är ok att tycka olika. Men åsikter som kränker andra människors rättigheter skrämmer mig.
- Att det finns lagstiftning kring olika aspekter har flera olika anledningar: abort-lagar kan härledas till alla människors frihet, förbud mot narkotika och prostitution kan härledas till risk för att skada andra människor och dessutom risk för smittospridning, samt att det blir en belastning för samhället, som kan undvikas utan att inskränka på individers rätt till grundläggande frihet.
- Jag har aldrig seriöst kallat mig själv för feminist och jag är definitivt inte flumvänster. Men det roar mig oerhört att se hur andra uppfattar brottstycken av mina resonemang när jag är arg.
- Ja, Geneve-konventionen definierar flyktingar, men inte sverigedemokrater - då blir det godtyckligt.
Tänk så många besserwissers det finns på nätet ;-P
Men vad som roar mig än mer är att ingen har kunnat ge mig ett bra motargument. Att påstå att det Jimmie Åkesson uttrycker är sanning är helt klart oreflekterad idioti - inte för honom såklart, för man äger ju alltid sin egen sanning. Men han håller ingen rak linje, utan följer populismens nycker. Vem följer han imorgon?

Det här är ju roligt! Undrar om vännen B utsätts för lika många ärekränkningar på sin blogg. (Sånt kan man bli åtalad för =P)

Idag har jag tillbringat 6 timmar på mitt underbara arbete, med en liten underbar resurs, som i förlängningen av ett SD vid makten skulle ha institutionaliserats (eller något ännu värre) för länge sen. Och det skrämmer mig! Jag är ingen expert, men jag råkar veta att bara den här lilla individen bidrar till både arbetstillfällen och positiv energi för minst 40 personer.

Jag kan dock se en positiv aspekt av att stärka gränserna mot andra länderna: det gynnar miljön, eftersom allt fler varor måste närproduceras =P

Tillfällets låt: Isn´t she lovely
"Isn´t she wonderful..."
*hihi*

Hur jävla dum får man bli?

2007-04-19T23:20:00.000+02:00

Debatten mellan Mona Sahlin och Jimmie Åkesson var som ett skämt...
Han avbröt ständigt, men blev upprörd när hon gjorde detsamma.
Sluta mesa, Mona! (Och här vaknar ultra-feministen i mig så vill påstå att det är ett könsstereotypt samtalsmönster *arrgh*)

Ok, jag håller inte med om allt som sossarna säger, men jag är definitivt emot Sverigedemokraterna...

Att skylla samhällsproblem på invandring känns orimligt. Samhällsproblem har alltid funnits och är, enligt vissa, en ofrånkomlig del av samhället, beroende på hur man ser det.
Vad är egentligen en "riktig flykting", som Jimmie Åkesson kallar det. Antingen är man flykting eller så är man inte.

Men något som verkligen väcker ultra-feministen, som får behåringen under armarna att växa ut och som eliminerar alla mina behåar och kastar sminket *ugh*, är när han tar upp frågan om abort. Något som för mig är en fråga om att ha rätt till sin egen kropp eller att låta staten äga oss.
Att gränsen ligger där den gör idag är ju främst en medicinsk fråga, att en abort gör allt mer inverkan och att det finns möjlighet att "rädda" foster som föds för tidigt.

Usch, nu blev jag politisk i min personliga blogg. Men det här gjorde mig så hemskt upprörd!
Och det värsta är att han verkar tro på det själv... Hur många som tittar på det kommer då inte att tro på honom..? För han gjorde ett klart kraftfullare intryck än mes-Mona.
- Vem skulle du rösta på?

Jo, det här är min personliga blogg om känslor. Och det här väcker helt klart starka känslor i mig. Så pass starka att jag för en stund stängde av tv´n..!
Det är också min personliga åsikt och förhoppning att tjejer och kvinnor över hela världen ska få allt större frihet, inte minst ifråga om att själv få ta beslut om sitt eget liv, som t.ex. abort.
Och vad skapar vi egentligen för integrationstänkande genom att peka ut vissa grupper (utan som inte definieras som en grupp genom ett problem) i samhället som ett problem och en belastning?! Ska vi då tvångsförflytta alla arbetslösa, funktionshindrade, gamla och, inte minst, invandrare? - För här kan dom ju tydligen inte bo. Hur var det nu? Läget måste stabiliseras innan fler kan tas in. Det måste ju betyda att alla som passerar gränsen till när ett problem blir ett problem måste ut!

Nej, nu får det räcka... Han ska inte få förstöra min nattsömn.
Men det skrämmer mig att de idéer han lägger fram får allt fler anhängare...

Sov gott, ni som kan!
(Det var en riktigt vidrig god natt-saga det här...)

Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Den välupplyste mannen

Vad f-n vill han?

2007-04-19T22:24:00.000+02:00

Fick ett helt sjukt samtal idag...
- Heeeej, Angelica...!
Inte ett ord om vem det är... Men dte är en mjuk mansröst. Jag vet iofs vem det är, för han har ringt förut. Och än en gång förutsätter han att jag ska veta vem, det är och dessutom uppskatta det.
Det är en man som jag jobbade en del med på praktiken, han jobbade på två av de fritidsagårdar som vi samarbetade med.
Förra gången han ringde lovade jag att höra av mig och komma förbi nån dag, när jag får tid. Men jag har ju aldrig tid, och jag har heller inte så stor lust att åka dit bara för att träffa honom.

Han tyckte att jag skulle komam förbi, men jag skulle ju jobba. Så då sa han att han kunde komma förbi med en pizza efter att han hade slutat. Då blev jag tvungen att avvisa det hela, eftersom jag har ett seminarium imorgon och jag har verkligen ingen lust att släppa in honom hos mig så sent på kvällen.

Jag uppfattar honom som lite för intim. Han verkar tro att vi har nån sorts nära relation. Men det känns som om han stöter på mig.
Dessutom har han en liten bebis hemma med sin sambo. Så jag frågade honom hur det var med henne. Men fick ingen som helst förändring i hans försök till kontakt.

Jag fattar verkligen inte vad han vill!
Men jag vet att jag inte kommer att ringa upp honom, trots att jag lovade det, än en gång...
Jag blir bara så förvirrad av nån som försöker komma nära utan att vi egentligen har nån ursäkt för att ses och dessutom har en bebis... *suck*

Tillfällets låt: Laura - Release me

Ja, var kommer alla dessa känslor och idéer ifrån?

2007-04-19T11:13:00.000+02:00

Nu har jag gjort en dubbelbokning, eller egentligen en tvillingbokning. Precis det jag ville undvika, men ändå inget jag ville vänta med...
Det är väl inte mitt fel att folk drar ut på tiden så jävligt att det inte går att hålla isär.

Nu är det alltså bokat till både onsdag och torsdag kväll nästa vecka. *suck*
- Äsch, inget av det kommer att gå särskilt bra... En utan humor och en som försöker hävda sig sådär grabbigt jobbigt...

Nej, nu måste jag upp och äta nåt, så jag hinner till min klipptid - måste ju vara fin inför helgens utsvävningar ;-P

Tillfällets låt: Jennifer Brown - Tuesday afternoon

Grannen

2007-04-17T20:50:00.000+02:00

Fick bråttom iväg idag. Men så hörde jag långsamma steg i trappen, som närmar sig... Och jag var verkligen inte sugen på att springa på grannen, särskilt inte i trappen, för det låter så förjävligt...
När han äntligen är uppe ringer hans mobil, högt och ljudligt *suck* Han svarar högt och ljudligt, utropar "Nu är jag här", när han äntligen har fått upp dörren.
Slutligen stängs dörren - då kastar jag mig ut genom min dörr och försöker snabbt som attan att låsa.
Men jag hinner bara få upp nyckeln ur fickan innan...
... hans dörr öppnas och grannen kikar ut. (Den här gången har han iaf ingen cigg i handen.)
- Han ertappar mig alltså med att vänta tills han gått in innan jag går ut..!

- Tjena! utropar jag med ett framtvingat leende.
- Nämen, tjena, svarar han. Hur är det?
- Jodå, det är bra, men jag har ganska bråttom nu.
- Det skiter väl jag i, svarar han då.
Till slut stänger han dörren. Och jag har lyckats låsa och flyger ner för trappan.

Och jag känner mig så ertappad... Men den där mannen och hans jobbiga polare ger mig verkligen rysningar...
Aja, får väl hoppas på att han flyttar eller åker ut snart. Men det kommer nog aldrig att hända - han har redan bott där i evigheter... *suck*

Tillfällets låt: Howie Day - Collide

Flytta

2007-04-15T21:26:00.000+02:00

Mamma meddelade idag att hon ska flytta. Ska bo uppe utanför Borlänge på prov i ett år, för att se om hon klarar det...
Där uppe finns det ju inga fibro-behandlingar och hennes bästa vänner bor här nere...

Vi går ju inte ihop så bra, förutom nu när vi inte bor ihop. Så jag är rätt bortskämd med besök, skjuts, shopping och smakråd. Och så Ove som kommer och fixar allt hemma hos mig.

Det känns lite konstigt, jag känner mig lite lämnad. Även om det egentligen är jag som har lämnat först. Men jag hade ju inte tänkt ha 25 mil emellan, även om jag många gånger har önskat det...

Men det blir säkert bra, jag har ju mitt eget liv och det finns ju telefon. Och så får jag väl hoppas på att träffa en händig kille ;-P
(dejt på onsdag, men han verkar iofs inte så händig...)

Tillfällets låt: James Morrison - Wonderful world

Borta

2007-04-12T22:51:00.000+02:00

Ja, påskhelgen är och förblir oomskriven. Liksom mina små haverier här hemma, som inträffade efteråt.

Det är så mycket som borde göras, men som aldrig händer... Och jag är expert på att hitta på ursäkter eller vara bekväm.
Men å andra sidan så har behöver jag antagligen energin till annat, för jag är väldigt trött och försöker desperat klamra mig fast vid de positiva impulserna... Ge mig mera!

Idag fick jag lite mer. En liten pojke, som utstrålar så lite, men ändå vill så mycket - det syns ändå. Tack... =)

Imorgon blir det mera plugg och på kvällen blir det party! =P
God natt!

Tillfällets låt: Semisonic - Closing time

Förbannad!

2007-04-10T22:23:00.000+02:00

Man ska inte ägna sig åt saker som kan gå fel när man är trött och hungrig...
Man ska dessutom inte påfresta sina familjerelationer, för man kommer bara att bli besviken...
Man ska dessutom inte koppla upp sig, för där finns bara en massa måsten...

Jag är bara så jävla trött!
Energin tog slut. Orkar inte hoppa runt och vara positiv just nu.
Kanske tar jag ut mig för mycket, satsar för hårt. Om man är mer sparsam med affekterna kanske man orkar mer - jag vet inte...

Just nu måste jag iaf krypa ner under täcket, men så var det ju det där med maten - varför måste man äta, det är ju så tråkigt?!

God natt då... Jag ska nog lägga mig ändå, och må lite lagom illa...

Chef? Jag? Nääh...

2007-04-04T14:41:00.000+02:00

Haha!
Var på jobbintervju för sommaren igår. Åkte hela vägen ut till ett grupboende i Lötteingelund i Täby. Och kallt var det...
Det gällde jobb som kolloledare på Sociala missionens LSS-kollo.

Det kändes bra, vi pratade på och han ställde en del knepiga frågor: vem är du? hur skulle du vilja att ditt kollo såg ut? vad skulle dina referenser säga om dig?
Och så kom den stora frågan: Vad skulle du säga om att bli föreståndare eller biträdande föreståndare?
- Shit! Jag? Nja...
Det känns ju jättekonstigt att bara hoppa in som chef i en verksamhet som man aldrig varit i tidgare... Så jag gick med på att bli biträdande, men det är ju ändå nån sorts chef... - Hur skulle jag vara som chef?

Det känns ju extra konstigt också, eftersom jag här ses som välmeriterad och erfaren medan jag i andra verksamheter blir totalt förbigången eftersom jag inte gjort tillräckligt mycket...
Dessutom gäller ju det här en verksamhet för utvecklingsstörda barn och ungdomar. Kan jag tillräckligt mycket om det här..?

Nåt som va extra kul va att han hade ringt upp min handledare från praktiken innan. Och han hade tydligen överöst mig med positiva kommentarer. =)
- I vissa sammanhang är man bara bäst liksom!

Aja, jag fick inget definitivt på att jag skulle få jobbet, men hur ska jag annars tolka frågan att han ville ha mig som ansvarig för alltihopa..? =P

Så, se upp! För chefen är på ingång, och hon har precis fått en boost så hon är så lagom kaxig!

Kram, kram!

Tillfällets låt: Robbie Williams - Let me entertain you

En tjuvtittares bekännelse

2007-04-01T21:49:00.000+02:00

Det är sjukt bra insyn till mina grannar från mitt rum. Alltså måste dom ju se allt konstigt som jag har för mig också... *ojoj*

Jag har fått för mig att en av mina grannar är sjukt söt. Han iofs inte sett så mycket av honom, eftersom han regelmässigt har persiennen neddragen - dock är den lite trasig längst ner.
I glipan där spelas en reality-såpa upp för mig...
- Grannens vältränade mage ses göra sexuella övningar
- Han är allt mer på annan ort
- Han kan ligga och prata i telefon en hel kväll
- Borta
- Sen har han sällskap igen, under mycket lugnare former
- Sällskapet har identifierats som en hon
- Borta
- Nyligen dök det upp en krukväxt i fönstret...

Haha! Sjukt värre... Men jag har iaf fått iaktta processen att hitta och bli tillsammans med någon. Krukväxten är typ det ultimata beviset på att någon måste ha lagt sig i hans boende.

Ok, jag är sjukt trött och kanske rätt sjuk som kikar på mina grannar - men vem gör inte det? -Erkänn nu!

Aja, min grannes uppenbart allt mer etablerade förhållande är iaf lite av ett glädjeämne (äcen om jag gärna hade velat göra anspråk på den där magen). =)
- Ville bara dela med mig lite... (kanske sitter nån där ute och för ner vad jag har haft för mig... Haha!)

Natti, natti! (Ja, jag ska sluta kika nu, man ser ändå inget spännande från min säng...)

Tillfällets låt: Nelly Furtado - Say it right

Inga skämt idag

2007-04-01T21:19:00.000+02:00

Nej, jag har inte blivit ett dugg lurad. Bara väldigt låg - tråkigt efter den toppenvecka som varit...

Ibland kan jag bli så trött på andra människor, särskilt de som totalsänker allt som har med positiv energi att göra. Man hoppar på dem, superpepp, och de vänder sig om, inte ett leende och häver ur sig nåt elände.
- Varför inte ta vara på och förvalta glädjen?
Ok, man kanske inte alltid orkar, men affekter smittar ofta, och vissa kan inte vara motståndare för evigt...
Så den här helgen har varit riktigt vidrig!
- Sänkta klasskompisar i fredags
- En mamma som aldrig kan tala väl om någon, inte ens sin partner
- En riktig surkärring till kollega
- Ytterligare en kollega som inte ens bevärdigade sig att se på mig när vi pratade

Nej, de ska inte få förstöra allt. Men ibland önskar jag verkligen att få komma ur snacka-skit-träsket. Även om det är rätt skönt att få trycka ner någon annan för stunden, så är det ju inte direkt något som räcker i längden, som man kan minnas med glädje.

Jag vill ju bara vara glad, sprida det och få det tillbaka... Skapa goda spiraler, glömma allt som gör ont och mest bara kramas...

Kram!

Tillfällets låt: Andreas Johnson - A little bit of love

Kollo!!

2007-03-25T23:36:00.000+02:00

Kollo e coolt!
Men framför allt så ger det mig en så skön känsla! =)

Jag var jättenervös... Hela helgen har jag varit på kollokurs på Barnens ö, på min gamla favoritgård. Nostalgitripp!

Kollo ger en skön känsla av gemenskap, galenskap, att allt är ok, att det viktigaste är att ha kul! Och den här helgen har den känslan förmedlats av nästan 50 personer!

Idag har jag svävat och studsat om vartannat. Och det häftigaste är att alla verkar ha blivit påverkade på samma sätt.

Jag var en i en grupp om 12, vi skulle uträtta stordåd och ingenting alls. Underbara personer! Och jag fick äran att bli lyssnad på, så dom gick med på kärleksrundan och kärleksbombningen.
- På bredbar skånska fick jag veta att jag är bra på att ställa intelligenta frågor, att på ett respektfullt sätt vända på andras resonemang.
- På ett rättframt, militärt sätt, som ändå är mjukt får jag veta att jag är ett glädjepaket (eller nåt liknande, det steg mig åt huvudet och blackoutade vad han hade sagt).
11 fina, och så jag...

Stod och packade ihop mina saker imorse, när jag tittade ut genom fönstret och såg två personer springa ikapp över fotbollsplanen, ner mot vattnet.
Haha! Gissa vem som genast for ut genom dörren och studsade ner mot vattnet..? Mera nostalgitripp! =)

Så jag har gått en kurs. Men jag kommer ändå inte få nåt jobb inom stiftelsen. Tråkigt, för nu är jag verkligen sugen på att jobba inom stiftelsen. I vilket fall har jag ändå haft väldigt roligt under helgen! Och så blir jag säkert inte utan jobb ändå =)

Tillfällets låt: Mary J. Blige & U2 - One

Mission Impossible (eller Den gula massakern)

2007-03-17T23:20:00.000+01:00

Lördagen inleddes, med rätta, något segt… Till slut tvingade jag mig upp ur sängen och hasade in i duschen. Precis när jag var klar ringde det på dörren. Dagens assistans hade anlänt – pappa skulle hjälpa mig att sätta upp en hylla.
Mission Impossible akt 1 hade inletts. Vi möblerade om, kollade hur det såg ut, tog mått och så var det dags att borra. Hål 1 gick oförskämt bra. I hål 2 stötte vi på motstånd, en förrädisk sten fick borren att sticka iväg uppåt… *shit* Vi försökte skyla över katastrofen genom att med tappra försök fylla igen hålet något, emn inget fick fäste. Dessutom verkade plugghuvudena vara ivägen för att konsolerna skulle kunna sitta stadigt.

Det hade blivit dags för pausnumret: En snabbvisit till järnhandeln i Hökarängen för att försöka skaffa större skruvar som kunde fylla igen det stora hålet.
Vi kom ut därifrån något fattigare, med high-tech-plugg, specialdesignade för 40-talsväggar bestående av lättpulvriserat puts och bruk. De var faktiskt riktigt fräsiga i en metallicblå färg med hullingar. Och så nya skruvar som passade de nya pluggen och dessutom hade gängor hela vägen.

Åter i lägenheten påbörjade vi Mission Impossible akt 2: Det var nu vi skulle få svar på frågan om dyr teknik kunde överlista väggarnas förrädiskhet och dessutom om något alls kunde hålla för en bred hylla i massivt trä.. *?*
Hål nummer 2 var bortom all räddning. Särskilt tråkigt eftersom hål 1 var så fint. Vi fick prova en ny strategi: förborra med en liten borr och sondera terrängen och sen pulvrisera järnet med en större borr. Hål nummer 3 och 4 som skulle ersätta 1 och 2 gick utan problem. Men de skulle ju vara helt värdelösa om inte 5 och 6 gick att sätta på rätt avstånd.
Här började jag misströsta på allvar. Mina fina, nya tapeter skulle komma att likna en ost… Och här släppte jag även tanken på att hylla # 2 skulle sättas upp nånsin…
Hål nummer 5 var problemfritt, men hål 6 hade oforcerbart material i sig efter bara ett par centimeter.
Shit då! Hål 6 fick nödlösas genom att bibehållas som litet och proppas igen med en gammal icke-high-tech-plugg och en kort skruv. Det håller väl ändå om man har tre riktiga skruvar..? – Det måste hålla!

Nu var det dags för den gula massakern att göra entré. *publikens jubel* Det är färdigt! Och den fina trotjänaren satte igång med ett vrål och satte i sig allt det röda dammet. Den lilla gulingen fortsatte sedan runt i hela lägenheten, något ryckigt och vingligt, krockade ibland, hostade till ibland och slutligen fick den suga i sig sladden bakifrån. Klart! Massakern vilar nu åter i sitt skåp i köket.

Mission completed.

Tillfällets låt: Ledmotivet till Mission Impossible, vad annars? =P

Hmm… Apfel strudel?

2007-03-17T23:17:00.000+01:00

Fredagskvällen fortsatte…
Stressade hem till mig med den ointressante i släptåg. Det är konstigt det där… Känner mig så obekväm i tanken på honom som nära, men hans sällskap är väldigt skönt, en lugn och naturlig tillvaro liksom. Och sen gillar vi ju samma musik. – Behövs nåt mer än så?
- Ja, tydligen…
- Men har han förstått det då?
- Tydligen inte…

Hemma hos mig rotade jag fram varsin dricka, kastade mig ur kläderna, hittade nya, la på mera färg, gjorde håret några gånger större… Sen stressade vi tillbaka in till stan. Jo, nånstans där hann vi visst säga några ord hit och dit också.

Tydligen hade vårt sällskap bestämt sig för en rockklubb, fast jag uttryckligen bett om ett schysst dansgolv och betonat att jag är en poppig person…
- Aja, det räcker väl med trevligt sällskap?
- Annars får man väl skaffa lite nytt sällskap…

Tidigare under kvällen hade jag pratat i telefon med någon i sällskapet, pinsamt nog någon jag inte kom ihåg… Men så kom jag in på stället och där satt en jättesöt kille och rolig var han också.
Fick senare reda på att han var någon annans strulobjekt. Så hands off! Dessutom var han lite konstig… Och så behandlade han strulisen illa!

Försökte vara lite social mot den jag kom dit med, men plötsligt dök ännu en person upp, utstyrd till cowboy. Då hade han ju sällskap iaf.

Jag hängde ihop med min vän i sällskapet och vi fnittrade järnet. Sen for vi upp på dansgolvet. Och där stod en lång uppenbarelse… Han spanade järnet och jag bara log.
Senare fick jag uppenbarelsen för mig själv. Och vi försökte föra ett knaggligt samtal på en kombination mellan hans bristande svenska och ganska bra engelska, som dessutom skulle överrösta både musiken och mina öronproppar.
Mot alla odds fick vi ett väldigt långt samtal och han fick mitt nummer precis innan jag kastade mig iväg för att komma på rätt t-bana.
Tyvärr gjorde jag nog någon ledsen. Den ointressante for runt, runt och var ganska närgången, fast jag försökte markera att jag faktiskt pratade med någon annan.
(Fick sedan reda på att han någon gång under natten ringde min vän och ville ha en förklaring på mitt beteende och veta vad jag egentligen vill…)
Tråkigt när det blir så. Men det är inte mitt problem att han inte kan klargöra vad han vill och förväntar sig. Ok, jag kanske har gett honom något slags signaler, men han kan ju inte bara förutsätta att hans non-respons-beteende innebär att något sånt består, särskilt som jag egentligen inte är intresserad.
Han skickade ett sms när han väl hade slutat cirkla (ingen hint om att han tyckte att jag också skulle gå när de gick). ”Hmm apfel strudel. Gör inget dumt :-P blir det en lugn hemmakväll nästa gång? :-)” Avundsjuk? Vad trodde han egentligen att jag skulle göra..? Och ”nästa gång”? Räknades det här som nån sorts gång? – En rörig slam med fyra fnitterfjortisar och så en utekväll på rockställe..?

Väl hemma under täcket blev jag väckt av ett sms från uppenbarelsen, min alldeles egna, gängliga och något blyga ”apfel strudel”. Det blev genast dags att smida lite planer om en träff under lördagen.

Tillfällets låt: Caesars - Jerk it out