Det är därför det är så viktigt att läsa historia. För allting som har hänt kommer att hända igen - livet går i cykler, med några generationers mellanrum.
Och vi kan aldrig stoppa det, bara hantera det annorlunda när det väl händer. Så till en viss del kan en del skeenden avvärjas, men vi kommer ändå aldrig att få veta om det hade blivit så illa som vi trodde, eller om vår reaktion gjorde det så bra som det hade kunnat bli.
Om...
Kanske...
Men...
Jag känner att min historia börjar återupprepa sig.
Det finns aldrig nog med utrymme för den där personen som är jag - hon den där med alla känslorna, känslor som alltid sitter på utsidan, som slår över vid minsta lilla bris.
Hon gömmer sig under sin filt och försöker nå ut till sina vänner, dom där som aldrig svarar i telefonen.
Efter att ha kraschat bestämde hon sig för att inte ge upp. Och hamnade istället på en ny scen, med en sufflör som börjar ta över pjäsen.
Hon dansar fram och tillbaka, vänder sig i komplicerade krumbukter och ständigt den där blicken i ögonen, blicken som ber om att få bli nedsläppt, att få chansen att leva som alla andra, inte behöva göra allting så svårt, få göra något som är lite mer förutsägbart.
Sufflören blir då tyst - överger henne åt att försöka följa med i scenarion som inte står i manus.
Och här ligger problemet: Att det alltid är hon som vänder och vrider på sig, alltid ber om ursäkt för avsteg från linjen, vinkar glatt till publiken medan hon försöker vända sig rätt i nästa scen. Och aldrig säger hon något. Också det en del av anpassningen - att aldrig påtala att omgivningen gör det lite för svårt för henne.
För det som behövs är inte en sufflör, det är en regissör - någon som vägleder in i rätt känsla, någon som kan inge den trygghet som hon inte kan skapa själv, någon som kan följa handlingen och skriva om där hennes instinktiva agerande passar bättre.
Att träffa någon är svårt... Att veta vad som är bra är svårt... Att veta när man kommit tillräckligt långt för att se att det inte utvecklas rätt längre är svårt... Att lämna något som fortfarande känns bra är svårt...
För hur vet man att det inte kommer att ändras nån gång snart? Hur vet man att det inte bara är tid som behövs? Hur vet man vad som är rätt?
Hur lämnar man någon man aldrig riktigt känt? Hur förklarar man att man inte vill ha något som man inte vet vad det är?
----------------------------------------------------------------------------
Jag vet att jag behöver utrymme - sätta tydliga gränser både för andra och mig själv, gränser för vad som är möjligt att offra för någon annan, gränser för vad som är rimligt att kräva av någon annan - vare sig det gäller tid eller något annat.
Ska man göra något så ska man göra det på riktigt, har jag alltid sagt. Men på riktigt är olika saker för olika personer.
På riktigt för mig är intensivt och fyllt av känslor, känslor som lyfter en och inger hopp, lyser upp dagarna, gör det värt att vänta.
Så hur länge är det värt att vänta på att det ska bli på riktigt?
Hur länge orkar man vänta, när man vet att det finns någon annan som man vet är bra på att vara på riktigt?
Jag lämnar inte något jag har för något okänt, inte ens för ingenting. Väljer ständigt att stanna, även om det inte är det bästa.
Vart finns då det utrymme jag behöver? När jag aldrig tillåter mig att ta det? Att ta plats...
Hur länge ska jag behöva vänta på att jag ska lära mig att känna efter?
Och när ska jag lära mig att göra det som känns bäst?
När ska jag bli mig själv även med någon annan?
Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Om tiden vill ifatt