Tomt...

5 dagar i skärgården. Mest solandes på verandan. Man kan tro att tiden står stilla eller att den hoppat fram en månad.
Stora måltider med massa gott. Långa kvällar med spel och fika. Sega mornar med frukost och kusin. Långa promenader med hunden. Hitta tillbaka till alla gamla stigar. Hälsa på myrstacken. Titta ut över havet. Mera hav...

I 5 dagar har inget annat existerat - bara sol, släkt och skärgård. Tar med mig min nybrända näsa hem. Tar också med mig känslan av ensamhet, som smugit tillbaka.
Sista timmarna i solen brister det. Kroppen har sagt ifrån med sendrag och jag bara fryser, fryser, fryser. Orkar inte vara med i diskussionen, svarar knappt på tilltal. Sveper filten tätare omkring mig.
- Du ser trött ut. Jag ska se om jag inte har några vitaminer till dig. Man blir ju så trött av att bara vila.
Inget svar. Men tårarna bröjar tränga fram. Orkar inte...
Orkar inte komma hem och se att det är tomt. Orkar inte tänka på att han är borta.
- Men du måste ju försöka äta lite i alla fall.
Magen knyter sig än mer. Mår illa. Är inte hungrig. Efter att ha ätit nästan normalt i i alla fall 3 dagar så tar det stopp.Kvar finns bara illamåendet. Allting gör ont...

Pappa ringer: - Men försök tänka på att det måste komma nåt positivt ur det här också.
- Men jag är inte där än, jag orkar inte tänka alls.
- Ja, men nån gång så, och då ska du tänka positivt.
- Mm...
Orkar inte... Orkar inte känna efter ordentligt. Det finns ändå inget där, allt är bara tomt. Och när jag famlar in i det tomma så gör det bara ont - på riktigt..

Behöver hålla mig sysselsatt, men orkar inte ta mig för nånting. Behöver hitta nåt att fastna vid, men inte ens våren räcker. Var kom våren ifrån? Får tag några vitsippor till mamma, sen hamanr jag i soffan - vet inte längre vad som är upp och ner, vad som är i och ut. Vill egentligen mest bara kräkas - kanske kan också känslorna komma ut därifrån? De trängs, gör ont, bränner där inne.

När vänder det? När ska nåt hända? När ska jag orka?
När ska han ändra sig och komma tillbaka?

Tillfällets låt: Cardigan - Erase and rewind

Tomt inne

Plötsligt känns lägenheten så tom... När vännerna har gått finns bara jag och min ensamhet kvar.

Jag vet att jag har klarat mig bra själv förut och trivts bra med det. Men nu vill jag inte vara själv, jag vill vara med Johan.

Även om alla hans saker är borta, undangömda, så påminns jag ständigt om att vi varit två. Den nya rumsavdelaren gapar nu tom, eftersom den främst var till för hans saker. Den nya byrån står också tom, för den var bara hans. I båda badrumsskåpen finns plötsligt nästan ingenting kvar...

Den enda fördelen jag ser just nu är att jag verkligen får plats med mina grejer och att jag därför har lättare att plocka undan. Jag vet också att ingen annan kan få för sig att plocka undan något, så jag måste göra det själv. Och städning är också ett sätt att sysselsätta sig, för att glömma ensamheten...

Det är tomt både i lägenheten och inuti. Mår illa hela tiden, både för att jag är hungrig och för att jag är ledsen. Kom idag upp i 1000 kalorier, men de har inte räckt långt...

Nedanför min säng ligger nu min sista vän, en golden retriver. Man ska inte lämna mig ensam... Jag vet inte vad som händer då. Jag vet inte vad jag ska göra. Känner både ingenting och allt. Hur ska man göra då?

Tillfällets låt: Christian Walz - The corner

Ensam...

Även om det inte funkat riktigt som det ska senaste tiden så har jag ändå kommit fram till att jag inte är beredd att ge upp än.
Och jag har tänkt att om jag bara ger det tid, så kommer det att ordna sig, för däremellan så är det ju bra, det finns mycket som är bra. Visst, man kan gnälla och klaga, men det finns ändå något som är värt att hålla kvar.

Tyvärr hade vi ju inte samma åsikt om det...
Utan att jag tog upp mina tankar, så gjorde han slut och flyttade ut alla sina saker.
Visst, jag ville ju att han skulle flytta, men inte att han skulle lämna mig.

Jag har gråtit, gråtit, gråtit...
Så vart tar man vägen när man inte orkar åka hem?
- håller sig sysselsatt så man är hemma så lite som möjligt
- engagerar vänner, så att man inte behöver vara hemma ensam
- engagerar mamma, som får lämna bort hunden över nätterna

Idag är jag samlad, så här 4 dagar efter förnekar jag fortfarande att det har hänt - både att han har lämnat mig och att han över huvud taget varit här.
Jag trodde inte att han kände så.
Han sa att han behövde ta tag i sina problem själv och att det blev värre av att de gick ut över mig.
I senare samtal säger han att det beror på att han inte känner tillräckligt och att det pågått senaste veckorna. Men hur kan man gå och känna så utan att försöka göra något åt det? Och är det inte ganska naturligt när man är alkoholist och ändå mest tänker på något annat än sina känslor för sin partner. Visst har jag också känt annorlunda och mindre, men bara skyllt det på alkoholen. Det känns orättvist att han inte gör det. Och det känns ännu mera orättvist att han verkligen inte tar tag i problemet nu när han ändå får vara själv.

Och så kan jag inte längre lita på nånting. För hur kan man planera nästa vecka, att fira en årsdag, semestrar och framtiden för att 15 minuter senare bara göra slut? Han hade till och med skrivit upp i väggkalendern när han skulle jobba extra resten av månaden.
När jag konfronterar honom säger han att det här skulle ha hänt förr eller senare, som om han själv inte har något ansvar.

Jag är på väg in i nästa fas av krisen, att bli arg, något jag aldrig lyckats med när det gäller honom.
Men jag vet i alla fall att jag inte kan lite på honom. Hur ska man då kunna lita på någon? Hur ska jag orka lita på någon igen? Och hur ska man orka låta någon komma nära igen..?
Jag längtar inte efter närhet, utan efter enkelhet, trygghet - vill bara få vara, men helst inte ensam...

Tillfällets låt: Ana Ternheim - We are

Utsatt läge

Jag har vetat om från början att han har psykiska problem, han har nämnt att han har haft alkoholproblem. Jag har också märkt att han ständigt gör mig besviken genom att inte kommunicera tillräckligt. Men inget av det kändes viktigt, innan det tog över mitt liv...

Jag har hela tiden tänkt att jag har ett okomplicerat förhållande, där jag kan vara mig själv och får ta plats.
Men det är inte riktigt sant...

Jag lever med en alkoholist.

Innan tyckte jag att det var problematiskt när han gjorde upp nya planer utan att berätta för mig, prioriterade bort mig när jag ändå tyckte att han var det viktigaste som fanns. Det var jobbigt när han var ledsen så ofta att jag inte hittade tid för att själv kunna vara ledsen, för jag slog om och tog hand om honom istället.
Plötsligt flyttade han in hos mig. Och lika plötsligt bestämde han sig för att flytta ut, utan att prata med mig om det. Sen ändrade han sig och sen ändrade han sig igen. Och sen fanns bara den där osäkerheten och kopplingen mellan bekräftelse och att han stannar.

Men det finns större problem och dom blir väldigt stora när man kombinerar det med det andra som känns jobbigt och minns att jag ändå är en väldigt känslig person, som ständigt söker bekräftelse och inte vill vara ensam. Jag är till och med mörkrädd...
Eller finns det ett sätt att leva med en alkoholist?
Ibland är han som vanligt, men så fort han dricker är han en annan person, inte alls den jag valt att leva med. Och om man redan har svårt med närhet blir det omöjligt att integrera och hålla isär dom personerna, för vem är det egentligen som gör illa en?

I höstas fick jag ord på det som vi båda misstänkt ett tag. Men ett ord förändrar ingenting. Särskilt inte när han inte vill äta antabus, när han själv säger att han inte vill sluta. När jag lägger upp tusentals strategier, som han inte ens provar. När jag ägnar nästan all min lediga tid åt att erbjuda alkoholfria alternativa aktiviteter. När jag blir sjuk hela hösten. När jag aldrig har tid att träffa mina vänner. När jag gråtandes ringer min bror mitt i natten och flyr hem till honom. När jag inte längre vågar låta honom komma hem onykter. När han kastar skit på mig, för att han är full och hans bror inte gillar mig. När mitt hem är invaderat av ljudet av burkar som öppnas, som ger mig rysningar. När jag inte vill ha sex längre. När jag får svårt att sova. När jag ibland inte vill åka hem. När jag känner lättnad inför att han stannar hemma istället för att träffa min familj. När jag blir jätteledsen för att han inte vill träffa min famlj. När jag känner lättnad inför att han ska flytta ut. När jag bli jätteledsen för att han inte vill stanna hos mig. När jag anpassar hela min värld och mina vänner måste påpeka att jag inte är likadan som innan. När vännerna slutar höra av sig, antagligen för att de är trötta på att behöva hantera min ledsamhet och min vägran att ordna upp situationen. När mina vänner egentligen bara får se en missnöjd och ledsen person, som plötsligt inte längre är kapabel att fixa saker.
- Ja, jag är ledsen, men det är ju inte så här alla dagar. Det känns ju bra också och det är så jag vill ha det.
- Men vad är det egentligen som överväger?
Jag vet inte vad som överväger. Men jag vet att det tar väldigt lång tid att komma tillbaka efter att han har gjort nåt.

Försöker just nu skriva mig upp ur soffan. Skriva mig fram från täcket. Få bort illamåendet, skaka av mig ångesten som kapslar in mig, trycker mig mot soffans ryggstöd.
Jag har sovit i soffan inatt. Orkade inte ligga bredvid ett otrevligt fyllo. Och det går inte att slänga ut fyllot, för han har ingen annanstans att ta vägen - men har jag det då? I vilket fall går det inte att argumenera med fyllot och imorgon skulle den vanliga pojken ändå inte minnas att han varit otrevlig eller varför han åkt ut. Så jag överlåter min säng, min lägenhet, min tid, mitt liv...

Jag önskar att jag visste vad jag ska göra, att jag orkade göra något, att det var enkelt.

Tillfällets låt: Coldpålay - Viva la Vida

Vart ska man ta vägen?

Jobb, behov, trött, alkohol, ångest, gå ner i vikt, äta godis, hembesök, stress, sova, familj, lilla bror, jobb, känna sig otillräcklig, vilja vara glad, jävla sprit! jävla mig! orka, leva, önska, varför, var går gränsen? hur mycket skit kan man ta? när är man kvalificerad? ensam, vänner, ensam, ställa upp, orka, halsbränna, kramp i magen, orka, ensam, lättnad? finnas, musik, dansa, sen då? invaderad, alkoholist, sambo, orka, stress, alkoholist, annan person, gå ner i vikt, ångest, när ska man hinna träna? när ska man hinna vila? chips, Ikea, stress, shoppa, sova, ångest.

När jag blir ledsen stänger jag av. Kryper in nånstans där inuti och bara känner. Vet inte hur man kommer ut. Kan inte ge direktrespons i ångestbubblan. Jag vet bara att jag måste få skriva, måste få skriva, måste få ut något. Finns ingen att prata med. Varför är det så tyst i telefonen?