The return of hockeyfrillan!

- Ja, gissa vart!
- Nähä?
- Botkyrka, såklart! (kanske fler ställen, men det vet jag inget om ännu...)

Haha!
Tänk att ett mode kan vara så kulturellt utdött och ändå så kulturellt levande.
Hade det varit grupper av svenska killar med hockeyfrilla hade de blivit stenade för länge sen.
Istället bärs frisyren upp med stolthet av killar med svart hår (med enstaka inslag av blonda slingor).

Jag kan inte komma ifrån att det för mig känns väldigt märkligt...

Men så är det.
- Välkommen till mångkulturen! (Och hockeyfrillans återuppståndelse...) *ta da da da*

Tillfällets låt: Wyclef & Shakira - Hips don´t lie
Är fortfarande helt inne på disco-pepp..!!!

Ut i det okända

Blunda, håll anda, och så…
Ett kliv rakt ut i vad som tycks vara bara ingenting…
Jag vet att jag kan. Men jag vet inte om det kommer att bli så bra…
Nu är det dags snart iaf.
Att lägga brevet på lådan var oåterkalleligt. Det ilade till i magen och jag ångrade mig. Ändå vet jag att jag säkert vill också.
Det är så konstigt, så främmande…
Och så många måsten – nu måste jag ofrånkomligen växa upp och bli stor…

Tror att jag klamrar mig fast vid sånt som egentligen inte finns. Tänker mig att där jag är nu kan jag krypa upp i soffan och gömma mig, att det är tryggt. Men sanningen är att snart blir man bortkörd för att nån annan väsnas eller ska titta på TV.
Kanske dags att skapa sig den där tryggheten i soffhörnet. För jag vet att jag allt som oftast retirerar till mitt rum när jag inte är ensam hemma. Då kan det ju vara helt rätt att skapa nåt där man inte behöver ursäkta sig eller ta hänsyn…

Aja, om jag har (o)tur så blir jag inte godkänd. Och då kan jag fortsätta leva med mina illusioner under min ljusblå filt…
Man får iaf mat på det här stället! =)

God natt!

Tillfällets låt: Westlife – Fly me to the moon

Fulltankad

Idag blev det nog verkligen fullt i huvudet... Blev så trött. Och när jag kom hem så sov jag nästan två timmar... Helt sjukt! Och jag som egentligen borde träna... Aja, det finns nog tid till det imorgon också. Har märkt att det är så mycket svårare att komma igång när jag gör allting själv hemma - inga tider att passa liksom.
- Skärpning! Fixa självdisciplinen!

Gjorde iaf en massa spännande saker idag. Så hemskt bara att jag var ganska borta sista stunden. Hur svårt kan det egentligen vara att hålla sig vaken en halvtimme? Det var ju knappast brist på intresse... Hoppas bara att ingen såg det *suck*
Kände mig hemskt respektlös. Försökte nypa mig själv i armen, mosa en nagel och bita mig själv i läppen. Allt för att det skulle göra för ont för att somna. Men jag är nästan hopplös...
Hm...

Nu vet jag iaf mycket mer än när jag vaknade imorse - är det inte fantastiskt?! =)
God natt! Och imorgon kväll när jag ska sova kommer jag att veta ännu massa mera...

Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Kom

Dimman stiger...

Ute är kondensen ett faktum. Luften färgas grå. Och jag får en känsla av overklighet...
Glider förbi allt det vackra i den allt mörkare kvällen.
Nu är det höst, nu blir det mörkt - kallt... Men det gör inget, bara det är vackert! =)

Tillfällets låt: The Ark - Calleth you, Cometh I

Osäkerhet

Ja nu flödar hormonerna.
Idag kände jag mig för andra gången på praktiken oönskad och utsatt. Och båda gångerna av samma person...
Idag satt jag i samma rum som min handledare och en till när de nästan började bråka om min rätt till att delta i aktiviteter...
Tycker det blir så läskigt när folk är osams, särskilt om jag sitter i kläm, som nu... Men så gick dom ut och "rensade luften". Sen var dom glada igen.

På kvällen fick jag förvisso en stor kram av hon som jag är så osäker på och hon sa att jag hade varit jättebra idag. Då kändes allt bra.
Men jag kan inte släppa tanken på hur det kändes tidigare.
Hon får mig att känna mig så osäker. Fast om jag tänker efter så har det nog att göra med min egen självkänsla. Och så de förhatliga hormonerna... *suck*

Nu är känslan inte kvar längre. Kanske har jag bearbetat den tillräckligt. Eller så gick hennes ord till slut in.
Men nu vet jag iaf hur det känns att vara osäker i sin praktikantroll, att inte veta hur man bör göra och att känna att gruppen kanske inte heller vet det, så att man då blir en börda med än en tillgång...
Jag vill ju bara vara bra!

Nya bloggen går iaf lite bättre nu... Kolla in http://sjalvkansla.blogspot.com =)
Det är nog bra för mig att fokusera på det bra istället för det dåliga. Ja, som synes, så har jag inte ens kommit i närheten av att skriva allt det hemska jag upplevde under dagen idag. Kanske för att jag har skrivit en sån massa bra saker i bra-bloggen... (vem vet... ;-P)

Tillfällets låt: Reminder - Scared

Hemma

När jag äntligen kom hem idag kändes det som en evighet sen. Hade ju till och med glömt bort hur det är att åka bussen hem...
men nu sitter jag här i min soffa med min dator i knät...

Och i mitt rum fanns ett kuvert med mitt namn på. Det va pappas och Evas bröllopsfoto med en liten dedikering till mig. Och så presentkort + program till stadsteatern, det som jag älskar! =)

Så ibland är det bara såå skönt att komma hem! =)
Då känns det så sorgligt att jag kanske inte komemr bo här så länge till...

Bloggandet

Shit!

Det va en vecka sen jag skrev sist...
Det är nog vovvens förtjänst. Men det va mysigt! Fast det blev så tomt sen när hon hade åkt.

Pratade med mamma om flytt idag. Och av nån konstig anledning så kändes det lite bättre efteråt...
Jag kanske är redo ändå. Här kommer jag!

Mera blogg!

Ja, nu har jag gjort det...
Satt ihop en ny blogg, precis som jag sa att jag skulle.
Men det känns inte riktigt rätt...
För det är ju en ganska strikt form, så jag får inte skriva som jag vill. Detg får jag ju bara här. Så jag måste behålla det här, för att få ha kvar allt det som jag annars vill säga. Allt om hur svårt det kan vara att skriva i den andra bloggen...

Har jobbat i helgen. Det va såå svårt! Men det gick ganska smärtfritt. Bortsett från att rutiner inte fungerar riktigt som de ska... Så då åker jag på de negativa konsekvenserna av det. Men sånt händer. Och det dröjer nog ett tag tills jag jobbar nästa gång...
Men jag känner att jag inte riktigt når fram, det klaffar inte riktigt. Han sluter sig bara... Men vid ett par tillfällen nådde jag fram och allting flöt. Ja, det kändes bra.

Hm, måste nog avsluta kvällen med att läsa igenom den andra bloggen, så att det är det som stannar kvar...

Imorgon blir det sjukgymnast, praktikplanering och kanske något mer spännande.
Hm, kommer nog att bli ganska torftigt i den här bloggen framöver, eftersom jag blir så uttömd av att skriva i den andra. Men egentligen nästan tvärt om. Jag måste skriva lite här också, för att förklara mig...

Tillfällets låt: Five for fighting - 100 years

Helg

Ja, nu är det ju helg. Så vad gör man?
Hundpromenad... Och sen då?

Jag gick och tränade. Halvvägs till hallen kom jag på att jag inte var säker på när passet började, och jag kunde i princip redan ha missat det... Det var ganska stressande. Och som om inte det var nog var det två småkillar som spelade fotboll i korridoren där jag satt och väntade på att passet skulle börja. Och de hade ju inte direkt kontroll på bollen. Jag som bara ville ha en lugn helg...

Passade på att rösta på vägen hem. Känns så konstigt att komma tillbaka till sin gamla skola och att träffa massa folk man känner igen. Halvvägs hem från vallokalen upptäcker jag att jag haft något äckligt framtill på mina byxor... Inte riktigt min dag kanske!
Hem och zappa + äta. Lagade massa mat - kändes riktigt lyxigt för att vara bara till mig... Sen var jag duktigt och fryste in köttfärsen i portioner - för jag vill ju göra olika saker med dom olika bitarna. Men egentligen är det ju bara en ursäkt för att jag ska få äta tzatsiki eller yoghurtdressing! =P

Men sen somnade jag - borde ha gått ut på nästa hundpromenad. Så jag släpade mig upp ur soffan och tog med henne ut. Självklart var det en tant med två små terriers i ena änden av sträckan där jag brukar låta henne springa lös, så då var jag tvungen att ha henne kopplad. Överlag känns hon ganska jobbig just nu, drar och vill inte riktigt lyssna... Aja, det beror säkert på att hon ska löpa snart, och vem blir inte lite jobbig då..?

Aja, nu har jag iaf hunnit trycka i mig en del onyttigheter, för att kompensera att jag faktiskt kom iväg och tränade idag. För ursäkta mig med att jag komemr att röra på mig regelbundet de närmaste dagarna. Hm, det blir alltid en massa onyttigt när jag hälsar på mamma - hon har alltid en massa skit att stoppa i sig. Aja, jag komemr iaf inte att ha råd med sånt framöver... Men jag har iaf lyckats hålla formen någorlunda. De blåa pillrena var förrädiska, fåg hoppas att mian nya aprikostonade är bättre på att inte binda vätska...

Appropå att stoppa i sig en massa skit, så e vovven helt manisk på godis just nu - det e det enda hon vill, och hon ber verkligen om det... *suck*

Nej, nu ska jag nog ta och zappa lite. Iofs borde jag nog skriva ut ett observationsreferat till praktiken - får se om jag orkar vara duktig...

Tillfällets låt: Evanescence - My Immortal

Nu..?

Är det verkligen dags nu?
Plötsligt ringde dom och sa att jag kunde få den.
Och jag som precis hade ställt in mig på att jag skulle bo någon annanstans...
Men det här komemr bli bra!
Fast det känns overkligt, konstigt nära liksom... Nu? Jag vet verkligen inte om jag är redo för att få ha allting ifred - ensamheten...

Men... Jag ska flytta!!

Tillfällets låt: Audioslave - Be yourself

Offer

"Tjejerna är offer, killarna är drabbade!"
Så sa han iaf - han föreläsningskillen med den struliga bakgrunden.
Och ändå försöker vi (soc) så starkt att inte se människan som ett offer. Utan att hon är en människa med potential och en kapacitet att klara sig själv. I vissa fall behövs dock lite hjälp.
Men se henne inte som ett offer! Hon är en människa som genomlever problem, som hon med din hjälp kan få kraften artt ta sig ur. Så se inte ner på henne...
Hon söker inte heller ditt medlidande, utan förståelse, stöd och konkret hjälp.

Vägra vara ett offer!
I jämställdehetsdebatten framställs ofta kvinnan som ett offer. En sån syn gör henne bara mindre värd, eftersom det tar ifrån henne hennes egen kapacitet.

Jag vill inte vara ett offer!
Ja, ibland kanske jag behöver lite medlidande. Men när det är som värst vill jag bara vara ifred. Då vill jag ses som stark och kompetent, inte som den lilla ynkliga varelse jag känner mig som just då...
För jag är ju fortfarande jag. Se inte mina problem, utan se mig, för jag är ändå densamma...

Tillfällets låt: Pink - Just lika a pill

Varning!

Ja, jag fick en varning idag.
Blev uppmuntrad att vara mig själv. Men jag måste tänka ett varv till innan jag uttalar mig om något, så att ingen tar illa upp. Och ibland (eller mest hela tiden) kanske jag inte ska s'ga nånting alls...

Blir så jävla trött på sånt där!
- Du får vara hur duktig du vill, bara inte jag behöver veta av det. För enligt mig är du inte värd nånting...

När ska världen släppa greppet om jantelagen?!

Tillfällets låt: Howie Day - Collide

Separationsångest

Jag har tittat på lägenheter...
Har farit runt, runt.
I tisdags tittade jag på en sunkig sak i ett bra område. Imorn ska jag titta på en som ligger i ett drömläge... Hoppas, hoppas!
Men egentligen så tittade jag ju på en till lägenhet i onsdags. Den va fin! Men det kändes inte helt ok att den låg i Bandhagen.
- Ja, hur kräsen får man vara? Första lägenheten, liksom. Det finns ju dom som jublar över ett andrahandkontrakt på ett par månader och betalar äckligt dyra hyror. Så varför skulle jag inte kunna bo i Bandhagen? Jo, för jag drömde ju om en fin liten lägenhet i Gamla Enskede...
Men man får inte alltid det man drömmer om. Särskilt inte om man inte bott i samma lägenhet sedan man föddes, för det är ungefär det som krävs om man ska få sitt drömboende... (Iaf i Familjebostäders interna kö.)

Men egentligen så vill jag ju inte flytta. Jag trovs bra hemma hos pappa, Eva och alla grabbarna. Här får jag vara ifred, iaf ganska mycket. Och känner jag mig väldigt ensam så kan jag iaf höra deras röster eller öppna dörren och kika lite på dom...
Men nu verkar det som att jag måste flytta. För jag kan inte vara skriven på mamma hur som helst...

Och det slår mig att hon egentligen inte har kollat upp hur situationen ser ut för henne. Och hon bara driver på mig. Och jag vet att hon inte gillar att jag har valt att inte bo med henne. Och jag vet att hon absolut vill inreda i min lägenhet. Och jag vet att hon vill komma på besök i det som är mitt, och att hon hindras nu när jag bor hos pappa.
Ja, det känns som om paranoian kanske inte bara är en produkt av min egen osäkerhet, utan att det kan finnas en viss grund för att hon absolut menar på att jag måste flytta.
Jag som inte riktigt känner mig redo. Det är ju så lätt att bara krypa upp i soffan med en filt tillsammans med familjen en kväll.
Hur ska det bli sen..?

Jag ringde iaf och sa att jag kunde tänka mig att bo i Bandhagen. Och tanten i telefonen upplyste mig då om att jag var den enda som hittills hade kunnat tänka mig det...
Och det va då det slog mig - shit, jag är ju på väg att flytta! Men det kan jag ju inte - jag är inte redo ännu... *suck* Hur gör man då..?
Jag har sån separationsångest ifrån lättjan och sällskapsgarantin här hemma...

Men, men... Det kan ju egentligen inte bli annat än bra att få nåt eget. Så varför klaga..?
Jo, för jag kan... Och jag är rädd. Det här är så nytt - och sånt som jag inte vet nåt om, som jag inte kan kontrollera, är obeskrivligt läskigt...
Och så komemr det bli ensamt... Vad gör man då..?

Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Enkelt

Är du störd?

Jag har connectat lite med mellangrabben.
Plötsligt kommer han insläntrandes i mitt rum – ska inte störa, men vill ändå något väldigt viktigt… Han vill ha hjälp med sina läxor.
- Det va fint! =) Han kom till mig ju. Iofs inte först, men det var till mig han kom.
Så experten satte igång med att sätta honom i arbete. Och resultated blev insändaren ”Är du störd?” =P

Kvällen avslutades med film i familjegemenskapen. Men först måste DVD-spelaren tömmas. Och fodralet till den gamla skivan låg ”on the board”.
Ännu lite mer internt blev det när min audiofil till pappa måste ha extra bas på när han tittar på film. – Jag ska då aldrig träffa nån audiofil!

Helgen tillbringades på landet. Jag skulle ta det lite lugnt. Men det kan ändå vara väldigt ansträngande att tillbringa en massa tid med äldre människor. Och så har jag sovit dåligt – så mycket för den vilan…
Men det var väl desto viktigare att ge dem lite kvalitetstid. Det finns alltid nåt som är viktigare än att vila… Alltid nån som behöver nåt – och om inte annat kan jag ju alltid jobba lite extra – nån som behöver nåt, som sagt.
Tillfällets låt: Andreas Johnson - Sing for me

Bostad...

Ja, jag har nånstans att bo och jag trivs väldigt bra. Men ibland är det inte så enkelt...
Och när jag ligger här och skriver så känner jag allt mer att det vore skönt att slippa grabbskrik, fotboll (inklusive stinkande träningskläder) och audiofiler...

Idag har jag iaf tittat på en lägenhet (liksom igår). Dagens lägenhet var jättefin! Men så låg den ju i Bandhagen... Och inte lagom nära t-banan enligt mig rygg... Men, det vore väl inte helt fel att bo där. Det var bostadsrättskänsla över området. Och så va den ju fin! Det är barad et här med Bandhagen...
Aja, jag får väl tacka ja, så får vi seee...

Men det kan vara himla kul att bo hemma också. Som idag: Eva har ställt fram nybakade bullar. Och jag funderar lite över gasspisen i dagens lägenhet. Gasspisar är bland det läskigaste jag vet. Och det säger jag.
- Va? Rullstol? säger Jocke... Helt borta, men kul! Och jag frågar om det går lätt att byta ut mot en vanlig. Inte lätt, men det ska gå. Vad bra. Såvad är det då för gas som är i? Det vet vi inte. Det spekuleras kring gasol och butan.
- Vet du det, Angelica?
- Rullstolsgas, kontrar jag. Vilket genast urartar i skratt och svengelska:
- Wheelchair-gase!!!

Ja, såhär kul ha vi hemma hos mig en lill-lördag som denna ;-P

Nu ska jag sova inför den här veckans sista arbetsdag. Sen åker jag ut på landet. Såå sköönt! =)
God natt!

Tillfällets låt: Damien Rice - Cannonball

Nu finns ingen återvändo...

Och det slår mig att nu kommer jag aldrig mer att kunan gå tillbaka.

Framöver kommer det alltid att vara så här. Jag har gått över en gräns. Det är som med att läsa psykologi; man blir för alltid fördärvad i sitt förhållande till andra människor.
Och nu kommer jag att vara ännu mer fördärvad.
För sociala problem är inte längre något att skoja om eller inte låtsas om. Det är mitt jobb.

Aldrif mer den där sköna känslan av omogenhet, som kan överskyla all osäkerhet. Nu finns inte längre något att gömma sig bakom. Nu är jag plötsligt vuxen...