Kanske..?

... finns det en chans att jag får en chans till..?

Önsketänkande och övertolkningar, som vanligt. Men vad ska jag annars klamra mig fast vid? Pendlar fram och tillbaka mellan att jag vill tillbaka och att han aldrig funnits.

Vet inte vad som gör mest ont egentligen... För det går aldrig att komma bort och glömma helt... Det går inte att fly från sina bästa vänner när man ingår i samma nätverk.

Tänker att jag måste släppa, men vill inte! Skulle kunna göra vadsomhelst för att inte släppa, få komma tillbaka...

Har aldrig tidigare känt mig så trygg, blivit instinktivt förstådd och kunnat landa.

Trivs verkligen inte med mig själv... Särskilt inte när jag blivit lämnad...

Finns inget kvar att göra. Enda återstående strategin är att backa, gå åt motsatt håll. För det finns inte längre någon möjlighet att han kommer tillbaka.

Eller..?

Som sagt, jag övertolkar. Men vad menar han egentligen..?

Vet inte riktigt vad jag ska tro. Vill tro att han vill nånting, men borde tro att han fortfarande har bestämt sig. Undrar nu om han gör det han gör för min eller hans skull...

Tillfällets låt: El Torito - Me duele la cabeza

... som om han inte fanns

Fortsätter andas...

Gräver ner mig i jobbet...

Träffar mina vänner...

Kryper ihop under en filt hemma bara för att jag vill...

Öppnar ögonen och tar in alla som rör sig runt mig...

Noterar nya intryck...

Ser något snyggt... Ler...

Skakar höfterna...

Dricker något som bubblar... Tills även mina ord bubblar...

Fortsätter som om ingenting hänt...

... som om han aldrig funnits

Tillfällets låt: Ellie Goulding & Erik Hassle - Be Mine

Om bara inte om fanns...

Hit men inte längre...

Håller i mig i sysselsättning, aktivitet, frånvaron av tankar, undantryckandet av känslor, känslan av ett material, en låt, min egen kropp.

Jag har nått slutet. Här slutar alla chanser till nånting annat. Inga fler om...

Jag vände alla "om" mot mig själv. Han försökte dementera, men det är ju ändå så det känns. Känns som att om jag bara var annorlunda, om jag var någon annan, så skulle jag kanske...
Ja, vad skulle jag egentligen?

9 månader av att bli vald, för att sen alltid bli bortvald. 9 månader med fokus på något som inte går att få. Att leva med känslorna på utsidan. Få gånger jag varit så sårbar...

Påminns än en gång om min egen destruktivitet. Att inte släppa sådant som gör ont. Att inte göra om, göra rätt när något blir uppenbart fel. Att inte ge mig själv tillräckligt med respekt för att sluta vara tillgänglig. Varför väljer jag alltid fel?

Efter 9 månaders extra anspänning är det dags att konstatera att jag är bortvald. Att det spelar ingen roll hur mycket man gör, går in med, anstränger sig när någon inte vill. Att den mannen jag älskat villkorslöst egentligen inte finns - en illusion om någon med mod.

Känner mig mer ensam, övergiven... Men hur kan man bli lämnad av någon som egentligen aldrig funnits där?
Tänker tillbaka... Kan inte komma på en enda gång när han tagit ett uppenbart initiativ. Och nu har han valt bort motorn. Vad finns då kvar?

Vi kan väl fortsätta vara vänner..?
- Nej, för jag kan inte sätta gränser. Har en blind och ovillkorlig tillit, som gör mig totalt hudlös och omdömeslös. Klarar inte mer smärta... Låt mig bara få vara! Hitta tillbaka till mig själv, få huden att täcka igen...

Tillfällets låt: Robyn - Indestructible

Läcker...

Inga ord kvar - blockerad och sen brast allt...

Tillfällets låt: Llorrar lloviendo (http://www.youtube.com/watch?v=DGuynqwN5fE)

Cookie on Heartbreak tour

Ny piedestal att vingla på...

Nya ord att värja sig mot...

Mera närhet att försöka ta in...

Ny chans att komma vidare...

Men vad gör man när kroppen säger ifrån?

...när jag inte reagerar

...backar

...tappar initiativen

... önskar att det ska ta slut

På flykt från något nytt, verkligheten, mig själv...

Lämnar något efter mig, men vågar inte vända om...

Glömmer bort att tänka på konsekvenserna...

Hinner inte känna efter, landa, vara - vill bara bort!

... fast egentligen inte bort - tillbaka till något som aldrig varit

... en tanke om hur det kunde vara "om"

... en dröm om något större

... orealistiskt nonsens!

Vill komma loss! Men finner mig ständigt ståendes på samma ställe...

Trampar vatten... Fryser...

Frågan är vem jag gör mest illa?

Tillfällets låt: Coldplay - Speed of sound

Köld

Ser imman i mörkret. Känner kondensen stiga från marken. Känner kylan ända in på kroppen, hur den långsamt slingrar sig runt mina ben, klättrar uppåt.
Blickar ut över mörkret. Ser stadens ljus som långa streck - kontraster mot allt det svarta. Känner inga ljus inuti. Det är bara jag och jag är kall och tom.
Ser mörkret sprida sig, lägga sig som en matta över marken, över löven, bädda in människorna i ett dis.
Öppnar och stänger händerna inunti vantar. Vickar på tårna i skorna. Försöker hålla kroppen i konstant rörelse. Tar skydd från vinden. Men hur ska jag kunna skydda mig från dig? En tanke, en känsla, en doft - nånting som alltid omger mig. Ger mig en känsla av tomhet.
Vänder mig om bara för att se att det inte är någon där.
Blickar ut över mörkret, över kylan - en tom plattform. Mörkret och kylan bli ett - mörker är kyla. Och kylan fyller mina tomrum, gör mig stel, sluten, ointaglig.
Knacka inte, för då brister jag...

Tillfällets låt: Coldplay - Christmas lights