Kollo e coolt!
Men framför allt så ger det mig en så skön känsla! =)
Jag var jättenervös... Hela helgen har jag varit på kollokurs på Barnens ö, på min gamla favoritgård. Nostalgitripp!
Kollo ger en skön känsla av gemenskap, galenskap, att allt är ok, att det viktigaste är att ha kul! Och den här helgen har den känslan förmedlats av nästan 50 personer!
Idag har jag svävat och studsat om vartannat. Och det häftigaste är att alla verkar ha blivit påverkade på samma sätt.
Jag var en i en grupp om 12, vi skulle uträtta stordåd och ingenting alls. Underbara personer! Och jag fick äran att bli lyssnad på, så dom gick med på kärleksrundan och kärleksbombningen.
- På bredbar skånska fick jag veta att jag är bra på att ställa intelligenta frågor, att på ett respektfullt sätt vända på andras resonemang.
- På ett rättframt, militärt sätt, som ändå är mjukt får jag veta att jag är ett glädjepaket (eller nåt liknande, det steg mig åt huvudet och blackoutade vad han hade sagt).
11 fina, och så jag...
Stod och packade ihop mina saker imorse, när jag tittade ut genom fönstret och såg två personer springa ikapp över fotbollsplanen, ner mot vattnet.
Haha! Gissa vem som genast for ut genom dörren och studsade ner mot vattnet..? Mera nostalgitripp! =)
Så jag har gått en kurs. Men jag kommer ändå inte få nåt jobb inom stiftelsen. Tråkigt, för nu är jag verkligen sugen på att jobba inom stiftelsen. I vilket fall har jag ändå haft väldigt roligt under helgen! Och så blir jag säkert inte utan jobb ändå =)
Tillfällets låt: Mary J. Blige & U2 - One
söndag, mars 25, 2007
lördag, mars 17, 2007
Mission Impossible (eller Den gula massakern)
Lördagen inleddes, med rätta, något segt… Till slut tvingade jag mig upp ur sängen och hasade in i duschen. Precis när jag var klar ringde det på dörren. Dagens assistans hade anlänt – pappa skulle hjälpa mig att sätta upp en hylla.
Mission Impossible akt 1 hade inletts. Vi möblerade om, kollade hur det såg ut, tog mått och så var det dags att borra. Hål 1 gick oförskämt bra. I hål 2 stötte vi på motstånd, en förrädisk sten fick borren att sticka iväg uppåt… *shit* Vi försökte skyla över katastrofen genom att med tappra försök fylla igen hålet något, emn inget fick fäste. Dessutom verkade plugghuvudena vara ivägen för att konsolerna skulle kunna sitta stadigt.
Det hade blivit dags för pausnumret: En snabbvisit till järnhandeln i Hökarängen för att försöka skaffa större skruvar som kunde fylla igen det stora hålet.
Vi kom ut därifrån något fattigare, med high-tech-plugg, specialdesignade för 40-talsväggar bestående av lättpulvriserat puts och bruk. De var faktiskt riktigt fräsiga i en metallicblå färg med hullingar. Och så nya skruvar som passade de nya pluggen och dessutom hade gängor hela vägen.
Åter i lägenheten påbörjade vi Mission Impossible akt 2: Det var nu vi skulle få svar på frågan om dyr teknik kunde överlista väggarnas förrädiskhet och dessutom om något alls kunde hålla för en bred hylla i massivt trä.. *?*
Hål nummer 2 var bortom all räddning. Särskilt tråkigt eftersom hål 1 var så fint. Vi fick prova en ny strategi: förborra med en liten borr och sondera terrängen och sen pulvrisera järnet med en större borr. Hål nummer 3 och 4 som skulle ersätta 1 och 2 gick utan problem. Men de skulle ju vara helt värdelösa om inte 5 och 6 gick att sätta på rätt avstånd.
Här började jag misströsta på allvar. Mina fina, nya tapeter skulle komma att likna en ost… Och här släppte jag även tanken på att hylla # 2 skulle sättas upp nånsin…
Hål nummer 5 var problemfritt, men hål 6 hade oforcerbart material i sig efter bara ett par centimeter.
Shit då! Hål 6 fick nödlösas genom att bibehållas som litet och proppas igen med en gammal icke-high-tech-plugg och en kort skruv. Det håller väl ändå om man har tre riktiga skruvar..? – Det måste hålla!
Nu var det dags för den gula massakern att göra entré. *publikens jubel* Det är färdigt! Och den fina trotjänaren satte igång med ett vrål och satte i sig allt det röda dammet. Den lilla gulingen fortsatte sedan runt i hela lägenheten, något ryckigt och vingligt, krockade ibland, hostade till ibland och slutligen fick den suga i sig sladden bakifrån. Klart! Massakern vilar nu åter i sitt skåp i köket.
Mission completed.
Tillfällets låt: Ledmotivet till Mission Impossible, vad annars? =P
Mission Impossible akt 1 hade inletts. Vi möblerade om, kollade hur det såg ut, tog mått och så var det dags att borra. Hål 1 gick oförskämt bra. I hål 2 stötte vi på motstånd, en förrädisk sten fick borren att sticka iväg uppåt… *shit* Vi försökte skyla över katastrofen genom att med tappra försök fylla igen hålet något, emn inget fick fäste. Dessutom verkade plugghuvudena vara ivägen för att konsolerna skulle kunna sitta stadigt.
Det hade blivit dags för pausnumret: En snabbvisit till järnhandeln i Hökarängen för att försöka skaffa större skruvar som kunde fylla igen det stora hålet.
Vi kom ut därifrån något fattigare, med high-tech-plugg, specialdesignade för 40-talsväggar bestående av lättpulvriserat puts och bruk. De var faktiskt riktigt fräsiga i en metallicblå färg med hullingar. Och så nya skruvar som passade de nya pluggen och dessutom hade gängor hela vägen.
Åter i lägenheten påbörjade vi Mission Impossible akt 2: Det var nu vi skulle få svar på frågan om dyr teknik kunde överlista väggarnas förrädiskhet och dessutom om något alls kunde hålla för en bred hylla i massivt trä.. *?*
Hål nummer 2 var bortom all räddning. Särskilt tråkigt eftersom hål 1 var så fint. Vi fick prova en ny strategi: förborra med en liten borr och sondera terrängen och sen pulvrisera järnet med en större borr. Hål nummer 3 och 4 som skulle ersätta 1 och 2 gick utan problem. Men de skulle ju vara helt värdelösa om inte 5 och 6 gick att sätta på rätt avstånd.
Här började jag misströsta på allvar. Mina fina, nya tapeter skulle komma att likna en ost… Och här släppte jag även tanken på att hylla # 2 skulle sättas upp nånsin…
Hål nummer 5 var problemfritt, men hål 6 hade oforcerbart material i sig efter bara ett par centimeter.
Shit då! Hål 6 fick nödlösas genom att bibehållas som litet och proppas igen med en gammal icke-high-tech-plugg och en kort skruv. Det håller väl ändå om man har tre riktiga skruvar..? – Det måste hålla!
Nu var det dags för den gula massakern att göra entré. *publikens jubel* Det är färdigt! Och den fina trotjänaren satte igång med ett vrål och satte i sig allt det röda dammet. Den lilla gulingen fortsatte sedan runt i hela lägenheten, något ryckigt och vingligt, krockade ibland, hostade till ibland och slutligen fick den suga i sig sladden bakifrån. Klart! Massakern vilar nu åter i sitt skåp i köket.
Mission completed.
Tillfällets låt: Ledmotivet till Mission Impossible, vad annars? =P
Hmm… Apfel strudel?
Fredagskvällen fortsatte…
Stressade hem till mig med den ointressante i släptåg. Det är konstigt det där… Känner mig så obekväm i tanken på honom som nära, men hans sällskap är väldigt skönt, en lugn och naturlig tillvaro liksom. Och sen gillar vi ju samma musik. – Behövs nåt mer än så?
- Ja, tydligen…
- Men har han förstått det då?
- Tydligen inte…
Hemma hos mig rotade jag fram varsin dricka, kastade mig ur kläderna, hittade nya, la på mera färg, gjorde håret några gånger större… Sen stressade vi tillbaka in till stan. Jo, nånstans där hann vi visst säga några ord hit och dit också.
Tydligen hade vårt sällskap bestämt sig för en rockklubb, fast jag uttryckligen bett om ett schysst dansgolv och betonat att jag är en poppig person…
- Aja, det räcker väl med trevligt sällskap?
- Annars får man väl skaffa lite nytt sällskap…
Tidigare under kvällen hade jag pratat i telefon med någon i sällskapet, pinsamt nog någon jag inte kom ihåg… Men så kom jag in på stället och där satt en jättesöt kille och rolig var han också.
Fick senare reda på att han var någon annans strulobjekt. Så hands off! Dessutom var han lite konstig… Och så behandlade han strulisen illa!
Försökte vara lite social mot den jag kom dit med, men plötsligt dök ännu en person upp, utstyrd till cowboy. Då hade han ju sällskap iaf.
Jag hängde ihop med min vän i sällskapet och vi fnittrade järnet. Sen for vi upp på dansgolvet. Och där stod en lång uppenbarelse… Han spanade järnet och jag bara log.
Senare fick jag uppenbarelsen för mig själv. Och vi försökte föra ett knaggligt samtal på en kombination mellan hans bristande svenska och ganska bra engelska, som dessutom skulle överrösta både musiken och mina öronproppar.
Mot alla odds fick vi ett väldigt långt samtal och han fick mitt nummer precis innan jag kastade mig iväg för att komma på rätt t-bana.
Tyvärr gjorde jag nog någon ledsen. Den ointressante for runt, runt och var ganska närgången, fast jag försökte markera att jag faktiskt pratade med någon annan.
(Fick sedan reda på att han någon gång under natten ringde min vän och ville ha en förklaring på mitt beteende och veta vad jag egentligen vill…)
Tråkigt när det blir så. Men det är inte mitt problem att han inte kan klargöra vad han vill och förväntar sig. Ok, jag kanske har gett honom något slags signaler, men han kan ju inte bara förutsätta att hans non-respons-beteende innebär att något sånt består, särskilt som jag egentligen inte är intresserad.
Han skickade ett sms när han väl hade slutat cirkla (ingen hint om att han tyckte att jag också skulle gå när de gick). ”Hmm apfel strudel. Gör inget dumt :-P blir det en lugn hemmakväll nästa gång? :-)” Avundsjuk? Vad trodde han egentligen att jag skulle göra..? Och ”nästa gång”? Räknades det här som nån sorts gång? – En rörig slam med fyra fnitterfjortisar och så en utekväll på rockställe..?
Väl hemma under täcket blev jag väckt av ett sms från uppenbarelsen, min alldeles egna, gängliga och något blyga ”apfel strudel”. Det blev genast dags att smida lite planer om en träff under lördagen.
Tillfällets låt: Caesars - Jerk it out
Stressade hem till mig med den ointressante i släptåg. Det är konstigt det där… Känner mig så obekväm i tanken på honom som nära, men hans sällskap är väldigt skönt, en lugn och naturlig tillvaro liksom. Och sen gillar vi ju samma musik. – Behövs nåt mer än så?
- Ja, tydligen…
- Men har han förstått det då?
- Tydligen inte…
Hemma hos mig rotade jag fram varsin dricka, kastade mig ur kläderna, hittade nya, la på mera färg, gjorde håret några gånger större… Sen stressade vi tillbaka in till stan. Jo, nånstans där hann vi visst säga några ord hit och dit också.
Tydligen hade vårt sällskap bestämt sig för en rockklubb, fast jag uttryckligen bett om ett schysst dansgolv och betonat att jag är en poppig person…
- Aja, det räcker väl med trevligt sällskap?
- Annars får man väl skaffa lite nytt sällskap…
Tidigare under kvällen hade jag pratat i telefon med någon i sällskapet, pinsamt nog någon jag inte kom ihåg… Men så kom jag in på stället och där satt en jättesöt kille och rolig var han också.
Fick senare reda på att han var någon annans strulobjekt. Så hands off! Dessutom var han lite konstig… Och så behandlade han strulisen illa!
Försökte vara lite social mot den jag kom dit med, men plötsligt dök ännu en person upp, utstyrd till cowboy. Då hade han ju sällskap iaf.
Jag hängde ihop med min vän i sällskapet och vi fnittrade järnet. Sen for vi upp på dansgolvet. Och där stod en lång uppenbarelse… Han spanade järnet och jag bara log.
Senare fick jag uppenbarelsen för mig själv. Och vi försökte föra ett knaggligt samtal på en kombination mellan hans bristande svenska och ganska bra engelska, som dessutom skulle överrösta både musiken och mina öronproppar.
Mot alla odds fick vi ett väldigt långt samtal och han fick mitt nummer precis innan jag kastade mig iväg för att komma på rätt t-bana.
Tyvärr gjorde jag nog någon ledsen. Den ointressante for runt, runt och var ganska närgången, fast jag försökte markera att jag faktiskt pratade med någon annan.
(Fick sedan reda på att han någon gång under natten ringde min vän och ville ha en förklaring på mitt beteende och veta vad jag egentligen vill…)
Tråkigt när det blir så. Men det är inte mitt problem att han inte kan klargöra vad han vill och förväntar sig. Ok, jag kanske har gett honom något slags signaler, men han kan ju inte bara förutsätta att hans non-respons-beteende innebär att något sånt består, särskilt som jag egentligen inte är intresserad.
Han skickade ett sms när han väl hade slutat cirkla (ingen hint om att han tyckte att jag också skulle gå när de gick). ”Hmm apfel strudel. Gör inget dumt :-P blir det en lugn hemmakväll nästa gång? :-)” Avundsjuk? Vad trodde han egentligen att jag skulle göra..? Och ”nästa gång”? Räknades det här som nån sorts gång? – En rörig slam med fyra fnitterfjortisar och så en utekväll på rockställe..?
Väl hemma under täcket blev jag väckt av ett sms från uppenbarelsen, min alldeles egna, gängliga och något blyga ”apfel strudel”. Det blev genast dags att smida lite planer om en träff under lördagen.
Tillfällets låt: Caesars - Jerk it out
KFIB
– Klubben för inbördes beundran
Det är vad man skulle kunna kalla Sveriges slammare. De skapar en stämning kring varandra. Och visst, de tävlar, men de gör det med ett leende och kändisarna premieras extra. De håller ihop, särskilt mot juryn – de snåla blir utbuade medan de generösa får applåder.
Visst är det härligt!
Igår kväll var jag och kollade på slam i Rinkeby. Sen råkade jag vara en av de utbuade jurymedlemmarna, men också hyllad ibland. =)
Tog blåa linjen ut till Rinkeby, tappade räkningen på alla som stirrade, mötte upp någon jag inte är intresserad av, blev påprackad ett fnittrigt sällskap, fick sköna känslor av djupet, skrattade en del och stressade vidare…
Tillfällets låt: Weezer - Island in the sun
Det är vad man skulle kunna kalla Sveriges slammare. De skapar en stämning kring varandra. Och visst, de tävlar, men de gör det med ett leende och kändisarna premieras extra. De håller ihop, särskilt mot juryn – de snåla blir utbuade medan de generösa får applåder.
Visst är det härligt!
Igår kväll var jag och kollade på slam i Rinkeby. Sen råkade jag vara en av de utbuade jurymedlemmarna, men också hyllad ibland. =)
Tog blåa linjen ut till Rinkeby, tappade räkningen på alla som stirrade, mötte upp någon jag inte är intresserad av, blev påprackad ett fnittrigt sällskap, fick sköna känslor av djupet, skrattade en del och stressade vidare…
Tillfällets låt: Weezer - Island in the sun
torsdag, mars 15, 2007
Glädje!
Kanske är det våren...
Kanske är det hormonerna...
Kanske är det det otroliga bemötandet jag fått idag...
Vem vet. Men jag har iaf studsat runt i flera timmar! =)
Idag var vi på besök för att redovisa för företaget. Så fort vi kom dit flög de på oss med sina stora leenden och smittande entusiasm. Vi fick sitta i mitten och föra ett resonemang. Efteråt hade vi reflektioner i mindre grupper. Och alla va så positiva. Dessutom älskade de kärleksrundan!
Så härligt positiva var de, och de spred det! Dessutom uppmanades jag att söka mig dit =)
Ok, det här är lite av en upprepning. Men det är ändå så det är, känslan sitter kvar än...
Och jag tänker att det vore såå häftigt att jobba för det företaget, där de kan bibehålla det positiva och dessutom utstråla det så tydligt att det smittar.
Tillfällets låt: Håkan Hellström - Ramlar
Kanske är det hormonerna...
Kanske är det det otroliga bemötandet jag fått idag...
Vem vet. Men jag har iaf studsat runt i flera timmar! =)
Idag var vi på besök för att redovisa för företaget. Så fort vi kom dit flög de på oss med sina stora leenden och smittande entusiasm. Vi fick sitta i mitten och föra ett resonemang. Efteråt hade vi reflektioner i mindre grupper. Och alla va så positiva. Dessutom älskade de kärleksrundan!
Så härligt positiva var de, och de spred det! Dessutom uppmanades jag att söka mig dit =)
Ok, det här är lite av en upprepning. Men det är ändå så det är, känslan sitter kvar än...
Och jag tänker att det vore såå häftigt att jobba för det företaget, där de kan bibehålla det positiva och dessutom utstråla det så tydligt att det smittar.
Tillfällets låt: Håkan Hellström - Ramlar
onsdag, mars 14, 2007
Sol!
Vaknade upp imorse och möttes av en klarblå himmel.
Inte helt fel att börja dagen med ett leende...
Tyvärr blev det lite segt i skolan, så energin minskade.
Och lättare blir det inte av att vännerna är sjuka... =(
Men det finns ändå såna härliga energispridare i klassen! Och idag sa en av dem att hon skulle kunna döda för att få ha lika snygg frisyr som jag, om så bra för en dag. Överdrivet, men snällt =)
Promenerade till t-banan med en annan liten glädjespridare som alltid har ett leende och ett skratt till övers - härligt!
Och så är det solen! Mot alla odds, tog jag en promenad till skolan imorse. Och en hem från Högdalen efteråt. I vissa väder är allt ok =)
Idag lyste jag stundtals, både på eget och andras initiativ... =)
Bäst dag! (och så fick jag tid att sova lite...)
Tillfällets låt: Liquido - Narcotic
Inte helt fel att börja dagen med ett leende...
Tyvärr blev det lite segt i skolan, så energin minskade.
Och lättare blir det inte av att vännerna är sjuka... =(
Men det finns ändå såna härliga energispridare i klassen! Och idag sa en av dem att hon skulle kunna döda för att få ha lika snygg frisyr som jag, om så bra för en dag. Överdrivet, men snällt =)
Promenerade till t-banan med en annan liten glädjespridare som alltid har ett leende och ett skratt till övers - härligt!
Och så är det solen! Mot alla odds, tog jag en promenad till skolan imorse. Och en hem från Högdalen efteråt. I vissa väder är allt ok =)
Idag lyste jag stundtals, både på eget och andras initiativ... =)
Bäst dag! (och så fick jag tid att sova lite...)
Tillfällets låt: Liquido - Narcotic
söndag, mars 11, 2007
Grym
I natt blev jag väckt av att mobilen ringde klockan halv 3. *wiiiee* *not*
Det var en full/dryg/kåt jävel, ja, välj vad du vill. Samtalet var iaf oönskat.
Jag säger att han inte får komma hem till mig och att jag inte ens är hemma. Han insisterar på att komma ändå och jag protesterar. Då kommer det...
- Ja, jag stod här på balkongen och tittade på Karlavagnen. Och så tänkte jag att jag skulle ringa till Veronika.
- Men du, jag heter inte Veronika.
- Nähä, men vad heter du då?
- Minns du inte det?
- Men det var väl du som bodde i Bagarmossen?
- Nej, jag bor inte i Bagarmossen
- Men du måste säga vad du heter, för annars kommer jag råka ringa dig igen ju.
- Du får kolla upp vem jag är i din samtalslista. Hejdå!
- Jaha, då får jag väl ringa nåra andra då. ... Fast det där da jag ju bara för att verka cool.
Såna där samtal får en verkligen att känna sig speciell, särskilt som man blivit väckt och som inkräktaren i ens liv är jobbigt full.
Men det är ändå lite gulligt att han är så osäker att han mitt i ett samtal kan kommentera sig själv som dum och jobbig och be en att glömma allt han sagt och ge honom en ny chans. (Nej, det är inte medtaget här ovan.) Eller så är det bara nån sorts känsla av att vilja ta hand om...
Här någonstans skyndade jag mig att stänga av mobilen, för att eliminera risken att få fler dryga samtal.
Imorse hittade jag 3 sms i telefonen, som alla skickats strax efter 4.
I #1 förklarar han att han vara vill ha sex med mig.
I #2 flikar han in att en söndag eftermiddag också går bra.
I #3 vill han att jag ska ringa och han lovar att han är villig när jag än ringer.
Herregud! Hur desperat får man bli?! Det var tydligen sant som han antydde, att han inte hade några andra att ringa.
Varför råkar jag alltid ut för såna här idioter?!
Jag läste i en krönika i nån av gratistidningarna att tjejer som ständigt råkar ut för "fel" killar värderar inte sig själva tillräckligt högt för att välja de bra killarna.
Kanske är jag en sån...
I vilket fall skulle jag ju komma till slutet på historien, där jag är grym, sätter gränser och inte alls är så dålig på att säga nej som jag brukar.
Jag svarade på hans sms genom att författa ett eget som innehöll ironi, ett hån, ilsken gränssättning och en uppmaning om att inte ringa mig på nätterna. Så idag var jag grym!!
Tillfällets låt: Anouk - Nobody´s wife
Det var en full/dryg/kåt jävel, ja, välj vad du vill. Samtalet var iaf oönskat.
Jag säger att han inte får komma hem till mig och att jag inte ens är hemma. Han insisterar på att komma ändå och jag protesterar. Då kommer det...
- Ja, jag stod här på balkongen och tittade på Karlavagnen. Och så tänkte jag att jag skulle ringa till Veronika.
- Men du, jag heter inte Veronika.
- Nähä, men vad heter du då?
- Minns du inte det?
- Men det var väl du som bodde i Bagarmossen?
- Nej, jag bor inte i Bagarmossen
- Men du måste säga vad du heter, för annars kommer jag råka ringa dig igen ju.
- Du får kolla upp vem jag är i din samtalslista. Hejdå!
- Jaha, då får jag väl ringa nåra andra då. ... Fast det där da jag ju bara för att verka cool.
Såna där samtal får en verkligen att känna sig speciell, särskilt som man blivit väckt och som inkräktaren i ens liv är jobbigt full.
Men det är ändå lite gulligt att han är så osäker att han mitt i ett samtal kan kommentera sig själv som dum och jobbig och be en att glömma allt han sagt och ge honom en ny chans. (Nej, det är inte medtaget här ovan.) Eller så är det bara nån sorts känsla av att vilja ta hand om...
Här någonstans skyndade jag mig att stänga av mobilen, för att eliminera risken att få fler dryga samtal.
Imorse hittade jag 3 sms i telefonen, som alla skickats strax efter 4.
I #1 förklarar han att han vara vill ha sex med mig.
I #2 flikar han in att en söndag eftermiddag också går bra.
I #3 vill han att jag ska ringa och han lovar att han är villig när jag än ringer.
Herregud! Hur desperat får man bli?! Det var tydligen sant som han antydde, att han inte hade några andra att ringa.
Varför råkar jag alltid ut för såna här idioter?!
Jag läste i en krönika i nån av gratistidningarna att tjejer som ständigt råkar ut för "fel" killar värderar inte sig själva tillräckligt högt för att välja de bra killarna.
Kanske är jag en sån...
I vilket fall skulle jag ju komma till slutet på historien, där jag är grym, sätter gränser och inte alls är så dålig på att säga nej som jag brukar.
Jag svarade på hans sms genom att författa ett eget som innehöll ironi, ett hån, ilsken gränssättning och en uppmaning om att inte ringa mig på nätterna. Så idag var jag grym!!
Tillfällets låt: Anouk - Nobody´s wife
Varför blir jag alltid så ledsen när han låter andra gå före mig? Till och med nu när jag är avlägsen och inte riktigt tillhör längre.
Men det är svårt när mina minnen påminner mig om alla andra situationer då en grabb fått gå före.
Ok, idag fick jag bara inte plats i bilen, så jag fick ingen skjuts hem, utan fick kajka runt en stund. Och det kändes som att jag inte var lika viktig som dem, även fast jag ju inte riktigt tillhör längre...
Men det är svårt när mina minnen påminner mig om alla andra situationer då en grabb fått gå före.
Ok, idag fick jag bara inte plats i bilen, så jag fick ingen skjuts hem, utan fick kajka runt en stund. Och det kändes som att jag inte var lika viktig som dem, även fast jag ju inte riktigt tillhör längre...
lördag, mars 10, 2007
Mörkt!
Igår hade jag och brorsan oförskämt roligt på Improvisationsteatern. Det var ju extra kul att visa honom nåt nytt också. Och så var det såå skänt att han ställde in planerna med sin tjej för att för en gångs skull träffa Bara mig.
Sen när jag kom hem var det mörkt. Och mörkret bestod. Ändå tills kvart över 1, då jourmontören äntligen infann sig och fixade en säkring i källaren. Under tiden satt jag nervöst och väntade med hela lägenheten upplyst av stearinljus och en ficklampa till läsning.
Lite paranoid var jag nog också... Fick för mig att eftersom det var typ bara min lägenhet som elen inte funkade i, så var det kanske min granne som sabbat nån ledning eller nåt.
Jag tror nog att jag måste skaffa mig en gammaldags telefon, för min bärbara funkade ju inte när strömmen gick. Och mobilen fanns det inte tillräckligt med pengar kvar på, för att kunna ringa jouren och sitta i telefonkö... Som tur är finns ju då mammor och bonuspappor som man kan ringa nästan gratis till och som gärna lånar ut en telefon.
Tänk om jag inte hade haft dem..? Då hade jag fått vänta tills morgonen innan jag kunnat köpa påfyllning till mobilen, och vid det laget hade nog allt i kylen och frysen hunnit bli förstört...
Runt halv 2 kunde jag äntligen somna för natten. Skönt att jag inte hade bokat in mig på jobb idag, för det hade inte gått.
Istället har jag varit på Ikea med mamma och lillebror. Hittade en massa saker som jag inte vill leva utan, tänk va!
*suck* är liiite trött... Ska försöka sova lite innan det är dags att ära nybakade semlor. Ja, jag har bakat idag också =)
Tillfällets låt: Andreas Johnson - The games we play
Sen när jag kom hem var det mörkt. Och mörkret bestod. Ändå tills kvart över 1, då jourmontören äntligen infann sig och fixade en säkring i källaren. Under tiden satt jag nervöst och väntade med hela lägenheten upplyst av stearinljus och en ficklampa till läsning.
Lite paranoid var jag nog också... Fick för mig att eftersom det var typ bara min lägenhet som elen inte funkade i, så var det kanske min granne som sabbat nån ledning eller nåt.
Jag tror nog att jag måste skaffa mig en gammaldags telefon, för min bärbara funkade ju inte när strömmen gick. Och mobilen fanns det inte tillräckligt med pengar kvar på, för att kunna ringa jouren och sitta i telefonkö... Som tur är finns ju då mammor och bonuspappor som man kan ringa nästan gratis till och som gärna lånar ut en telefon.
Tänk om jag inte hade haft dem..? Då hade jag fått vänta tills morgonen innan jag kunnat köpa påfyllning till mobilen, och vid det laget hade nog allt i kylen och frysen hunnit bli förstört...
Runt halv 2 kunde jag äntligen somna för natten. Skönt att jag inte hade bokat in mig på jobb idag, för det hade inte gått.
Istället har jag varit på Ikea med mamma och lillebror. Hittade en massa saker som jag inte vill leva utan, tänk va!
*suck* är liiite trött... Ska försöka sova lite innan det är dags att ära nybakade semlor. Ja, jag har bakat idag också =)
Tillfällets låt: Andreas Johnson - The games we play
söndag, mars 04, 2007
Sagor
Det låg ett lila skimmer över hustaken borta vid horisonten. En sån där färg som fanns på bilderna i en del sagoböcker. Jag tittar bortåt och känner ett lugn sprida sig, nästan som att vara liten och beskymmerslös, och titta på de fina bilderna i sagan.
Men sagor kan inte vara för evigt. Nu skriver jag min egen saga. Bilderna är inte längre lika vackra och fridfulla. Dock ändå, till viss del, surrealistiska.
I min saga bor jag, David-Dammråtta, Sara-Stress, Anders-Arbetare, Frida-Familj, Pelle-Plugg, Lisa-Lycka och Åsa-Ångest.
Idag övervakade Åsa-Ångest hur jag lämnade Anders-Arbetare för att träffa David-Dammråtta. Och där låg han så snällt och väntade på mig, innanför dörren. Ändå vägrade Sara-Stress att sluta ockupera min hals och istället komma ut och vara snäll. Kanske borde jag presentera henne för Lisa-Lycka.
- Nej, det får vänta. Åsa-Ångest påminner mig om morgondagens dejt med Pelle-Plugg och att jag borde vara förberedd. Dessutom måste jag ju förbereda veckans sammanstötningar med Frida-familj. Ständigt dessa förväntningar och maktskiften. I mitt liv härskar Åsa, men jag längtar efter Lisa, så att jag kan acceptera både David, Pelle och Anders... Tyvärr brottas Åsa bara med Sara, medan lilla Lisa står försynt och tittar på.
Det lila skimret är nu borta. Det är för mörkt och jag är för långt bort från horisonten. Lugnet börjar övergå i en förlamande trötthet. Livet tar ut sin rätt. Imorgon är en annan dag, ytterligare krav.
Imorgon är jag återigen pigg och kan tänka klart, förhoppningsvis - en dag då jag kan formulra mig. Så nu är det slut på sagor, nu återstår bara jag och den råa "Verkligheten", för kallt är det iaf...
Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Söndag 13.3.99
Men sagor kan inte vara för evigt. Nu skriver jag min egen saga. Bilderna är inte längre lika vackra och fridfulla. Dock ändå, till viss del, surrealistiska.
I min saga bor jag, David-Dammråtta, Sara-Stress, Anders-Arbetare, Frida-Familj, Pelle-Plugg, Lisa-Lycka och Åsa-Ångest.
Idag övervakade Åsa-Ångest hur jag lämnade Anders-Arbetare för att träffa David-Dammråtta. Och där låg han så snällt och väntade på mig, innanför dörren. Ändå vägrade Sara-Stress att sluta ockupera min hals och istället komma ut och vara snäll. Kanske borde jag presentera henne för Lisa-Lycka.
- Nej, det får vänta. Åsa-Ångest påminner mig om morgondagens dejt med Pelle-Plugg och att jag borde vara förberedd. Dessutom måste jag ju förbereda veckans sammanstötningar med Frida-familj. Ständigt dessa förväntningar och maktskiften. I mitt liv härskar Åsa, men jag längtar efter Lisa, så att jag kan acceptera både David, Pelle och Anders... Tyvärr brottas Åsa bara med Sara, medan lilla Lisa står försynt och tittar på.
Det lila skimret är nu borta. Det är för mörkt och jag är för långt bort från horisonten. Lugnet börjar övergå i en förlamande trötthet. Livet tar ut sin rätt. Imorgon är en annan dag, ytterligare krav.
Imorgon är jag återigen pigg och kan tänka klart, förhoppningsvis - en dag då jag kan formulra mig. Så nu är det slut på sagor, nu återstår bara jag och den råa "Verkligheten", för kallt är det iaf...
Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Söndag 13.3.99
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)