Att söka

Dimman lättar från marken, imman breder ut sig över rutan. Världen får suddiga konturer, som vore den inpackad i bomull. Suddig som i utsuddad - försvunnen i mängden.

Sätter handen mot rutan, känner utsidans kyla isa, känner handens värme pulsera ut i glaset. Droppar av smält imma flyr nedåt. Flyr som i rymmer - från någon, från världen, från sig själv. Att lämna avtryck som inte består.

Hon rör sig mot horisonten - endast hindrad av rummets geometri

Hon för sig irrande, virvlande genom rummet - sökande efter en helhet

Andedräkten förvandlas till rök, vita virvlar som stiger mot himlen. Blicken söker sig uppåt, söker efter något, någon. Söka som i att leta, vara på väg, vara vilsen.

Tillbaka mot horisonten. En suddig kontur någonstans, i andra änden av rummet, mitt i trängseln, på andra sidan muren. En vägg av ord, tankar och krav reser sig. Resa som i bygga, gömma, sluta in - avsluta.

Hon tar spjärn i trängseln med armbågarna före - inget stoppar henne nu

Hon virvlar vidare, söker fäste med en fot i taget - riktning dit stegen bär

En evighets sökande - hennes andetag strömmar bortom tid och rum

På flykt

... från mig själv. För hon som är jag verkar hela tiden föra mig vilse...
... från dem som vill komma mig nära. För de ser igenom mig för lätt...
... från allt som är tungt. För jag orkar inte bära det med mig...
... från ansvar. För det är fullt i huvudet...
... från förändringar. För varken kroppen eller sinnet anpassar sig...
... från tempot. För plötsligt går allting så långsamt inuti...
... från lugnet. För jag kan inte hantera det...
... från alla krav. För jag känner mig så fel...
... från känslorna. För de känner ju fel!

Försöker vakna ur en slags dimma. Kroppen känns tung. Energin består endast av någon slags sparlåga. Blixtrar till i korta stunder, för att sen slockna och göra mig som förlamad.

Kan det vara mörkret ute som gör såhär? Är jag inte gjord för växlingar?

Utanför fönstret virvlar löven och det känns som om delar av livet passerar förbi, liksom glider mig ur händerna.

Försöker stanna upp. Och är inte nöjd med det jag ser. Är inte nöjd med någonting längre.

Behöver en paus från alla måsten, från mig själv.

Söker mig till dem som inte ställer krav, dem som får mig att skratta. Förlorar mig i dansen. Går in i en roll av någon annan. Gömmer mig under någon annans täcke.

Någon annan försökte rädda mig, försökte komma nära. Satte upp mig på en piedestal. Men där blev det alldeles för tydligt hur dålig balans jag har och hur rädd jag är för höjder.
Så jag flydde, gömde mig undan känslorna, stängde av och sprang.
Men det gör ont att göra någon annan besviken, att göra någon illa.

Fann mig själv plötsligt hopklistrad på annat håll. Höll i mig för livet, klamrade mig fast för att överleva. Snälla säg att jag inte är så dålig! Sudda ut min bild av den där andra som är jag...

Men klistret ersattes av saknad. Efter någon... För det saknades full närvaro. Var fanns känslan? Går det ens att hitta känslan? Var kommer känslor ifrån? Om jag visste det skulle jag ju kunna hitta dem eller gömma tillbaka dem! Önskar än en gång att det gick att styra över känslorna, ta bort magin när det gör för ont.

Bedövar mig med adrenalin och spelad närhet. Bara lite till... Bara en stund till... Och sen när jag öppnar ögonen igen så kommer allt att vara bra...
Låt mig få vara magisk och drömma bara för en stund till...

Tillfällets låt: Demi Lovato - Skyscraper