Det räcker inte med att vara modig...

... man måste vara rätt också...
Och det va inte jag.

Efter två månaders undran, funderingar, hopp och ledsamhet, så tänkte jag att hopp räcker inte. Det är bättre att veta säkert. Men nu vet jag inte längre...
Ville låtsas som ingenting, ville fortsätta vara som förut fast det gjorde ont.

Tänkte att om jag bara visste nånting så skulle jag kunna gå vidare, hoppas på nånting annat.

Han genomskådade mig direkt. Redan när jag antydde något som jag inte ens visste om själv så hade han insett vad jag själv inte hade hunnit känna. Och nu när jag orkat erkänna för mig själv att det är så här det är, så är det dags att krascha igen.

Hoppet drev mig till ytterligare ett erkännande, att erkänna inför den finaste jag vet. Och han visste nästan redan. Och han tog orden ur min mun, gjorde allting så mycket lättare där och då. Alla ord jag hade tänkt att jag skulle säga var som borta, för jag hade intalat mig själv att jag inte skulle behöva säga dem, inte skulle behöva bli besviken.
Men han tog mina ord, förstod allt och fick mig nånstans att skratta. Men inuti var inte allt lika varmt. Ont i magen, ONT.

Han förstod allt, var som man ska vara på alla sätt utom kär.

Så hoppet lurade mig...
Förnuftet svek mig...
För hur kunde jag tro att någon skulle känna så för någon som jag? Varför skulle nån göra det? Som om jag vore värd att älskas?
Hur blev det så? Var kom det självförtroendet ifrån?

Varför gjorde jag så mot mig själv? Hade varit så mycket enklare att bara försöka släppa och gå vidare. Det som jag inte klarade tidigare, men försöka lite till?
För jag var inte rätt...

Tillfällets låt: Jason Mraz - A beautiful mess

Låtsas som ingenting...

Varför är det alltid lättare att skriva när saker inte är som de ska?
För att jag behöver skriva av mig - få ut orden så att de inte är lika tunga längre.
Igår fick jag prata av mig också. En vän som ännu inte tröttnat på det jag bär på. Och någon som själv behövde få ta lite plats. Ibland behöver något bara bli sagt för att jag ska slippa tänka på det, iaf tillfälligt.

Räknade nu ut att jag varit sjuk minst 50 % av tiden senaste månaden. Det är nog inte så det ska vara. Och blev precis alldeles gråtfärdig när min vän påpekade det och började oroa sig. För mest av allt är jag trött, alldeles för trött... Bara att gå upp på morgonen är en utmaning. För varför ska jag det? För att åka till en plats full av begränsningar, överbelastningar och pappersvänding.
Jag tänkte att om jag ändrade på saker, så skulle jag få mer inspiration, orka mer. Så jag hittade en ny lägenhet och bytte jobb. Men fortfarande är jag trött...

Det är farligt att jobba med problem, för då blir det alltför lätt att själv identifiera sig med svårare problem. För jag är inte deprimerad, jag bara orkar inte... Jag har bara lite nedsatt kapacitet ifråga om energi, minne och uttrycksförmåga. Kan inte hålla ordning på lika många saker samtidigt som tidigare, tappar ord både när jag talar och när jag skriver - på alla tre språken. Så vad händer när någon som överlever genom att uttrycka sig inte längre behärskar språket? - Jag vill inte ens veta...

Försöker försvinna från verkligheten - låtsas som ingenting, uppslukas av en spännande bok, zappa för länge på tv´n, prata nonsens som om det inte blir någon morgondag, dansa tills jag blir alldeles hög på endorfiner och gömma undan alla måsten på en lista tills det är akut att plocka fram dem.
Men vad hjälper det? Kroppen säger ifrån, hjärnan kopplar ner. Kvar blir trötthet och överkänslighet. Det har aldrig varit så lätt att få mig att gråta.

Önskar att jag hade en lätt lösning. Leker romantiker och tänker att allt kommer lösa sig bara jag får nån att krypa ihop hos - låtsas lite till.

Låtsas som ingenting - säger till mig själv att allt kommer bli bra, att allt är bra. För om jag tror att allt är bra så kan inget ont hända - eller?

Jag gömmer mig under täcket en stund till...

Tillfällets låt: Winnerbäck - Söndag 13.3.99