Det räcker inte med att vara modig...

... man måste vara rätt också...
Och det va inte jag.

Efter två månaders undran, funderingar, hopp och ledsamhet, så tänkte jag att hopp räcker inte. Det är bättre att veta säkert. Men nu vet jag inte längre...
Ville låtsas som ingenting, ville fortsätta vara som förut fast det gjorde ont.

Tänkte att om jag bara visste nånting så skulle jag kunna gå vidare, hoppas på nånting annat.

Han genomskådade mig direkt. Redan när jag antydde något som jag inte ens visste om själv så hade han insett vad jag själv inte hade hunnit känna. Och nu när jag orkat erkänna för mig själv att det är så här det är, så är det dags att krascha igen.

Hoppet drev mig till ytterligare ett erkännande, att erkänna inför den finaste jag vet. Och han visste nästan redan. Och han tog orden ur min mun, gjorde allting så mycket lättare där och då. Alla ord jag hade tänkt att jag skulle säga var som borta, för jag hade intalat mig själv att jag inte skulle behöva säga dem, inte skulle behöva bli besviken.
Men han tog mina ord, förstod allt och fick mig nånstans att skratta. Men inuti var inte allt lika varmt. Ont i magen, ONT.

Han förstod allt, var som man ska vara på alla sätt utom kär.

Så hoppet lurade mig...
Förnuftet svek mig...
För hur kunde jag tro att någon skulle känna så för någon som jag? Varför skulle nån göra det? Som om jag vore värd att älskas?
Hur blev det så? Var kom det självförtroendet ifrån?

Varför gjorde jag så mot mig själv? Hade varit så mycket enklare att bara försöka släppa och gå vidare. Det som jag inte klarade tidigare, men försöka lite till?
För jag var inte rätt...

Tillfällets låt: Jason Mraz - A beautiful mess