"Om det här ska funka..."

... så vill jag..."

Vad är det som ska funka?
Vad är det du vill?

Är det så att vi har nånting som ska funka nu?
Varför sa ingen nånting till mig? Så hade jag sluppit gå här och undra vad det är som händer och inte...
Varför uppfattar jag inte att vi har nånting? Varför känner jag mig hela tiden så osäker på dig, medan du verkar helt lugn?

Vad är det du vill ha egentligen?
- En tredjeprio på listan?
- Någon att testa?
- Någon att sova med?

Var får jag plats i pusslet?
När har du tid för att ta reda på vem jag egentligen är?
När ska jag våga landa och bara vara jag - istället för en überflexibel fixare?

Varför tar allting så lång tid?
Men varför har jag plötsligt så bråttom? Känns som om jag fastnat i känslan.
Känner mig plötsligt otrygg... Vill vidare... Vill hitta någon sorts stabilitet - veta var jag är någonstans, vad jag kan förvänta mig, vad jag kan göra.

Förälskelse är en fantastisk, men otrygg känsla. Vill alltid befinna mig här, samtidigt som jag önskar att någon kunde ta mig härifrån...

Tillfällets låt: Winnerbäck - Manus

Håller andan...

Tar ett stort kliv rakt ut i intet...
... håller andan i väntan på att bli fångad, eller att foten ska hitta fast mark.
Tills vidare får jag balansera på ena foten.

Funderar hur något kan vända så fort.
Hur en känsla kan snurra flera varv runt sin egen axel och bli till något helt annat.

Hur minsta tvekan kan skapa ångest och oro som gör det svårt att sova, svårt att äta, omöjligt att tänka.

Betraktar förundrat mig själv utifrån och inser att jag är väldigt långt ifrån verkligheten och logiken just nu.
Men jag bryr mig inte om logiken nu. Nu gäller bara att hålla i sig i känslan, flyta med, sväva.

Detta är det enda jag vill just nu. vill det så intensivt att jag nästan är beredd att ge upp allt annat.
(Men också det enda som kan få mig att glömma.)

Känner hur den enda fot jag står på börjar vackla - på väg att tappa fotfästet helt...

TIllfällets låt: Train - Drive by

Faller?

Dags att falla igen..?

"I taxin, i bussen, i hissen, i hallen, jag faaaaaller!"

Hur kommer det sig att det som enligt beräkningar och undersökningar kan verka rätt ändå blir så fel?

Det låter så bra, men känns så fel...

Samtidigt som det som inte låter helt rätt eller bara random person som väcker ens uppmärksamhet, kan bli bra?

Plötsligt känns det helt rätt...

Är det nu jag ska börja fundera kring hormoner och säga till mig själv att förälskelse trubbar av det rationella och logiska tänkandet?

Nej, det är för tidigt.

För någon som gjort fel under ett helt år är det äntligen dags att släppa lite! Inte åt multihållet, men iaf försöka med en av vägarna.

Here we go! Cookie on the loose!

Tillfällets låt: Veronica Maggio - Jag kommer