Tar ett stort kliv rakt ut i intet...
... håller andan i väntan på att bli fångad, eller att foten ska hitta fast mark.
Tills vidare får jag balansera på ena foten.
Funderar hur något kan vända så fort.
Hur en känsla kan snurra flera varv runt sin egen axel och bli till något helt annat.
Hur minsta tvekan kan skapa ångest och oro som gör det svårt att sova, svårt att äta, omöjligt att tänka.
Betraktar förundrat mig själv utifrån och inser att jag är väldigt långt ifrån verkligheten och logiken just nu.
Men jag bryr mig inte om logiken nu. Nu gäller bara att hålla i sig i känslan, flyta med, sväva.
Detta är det enda jag vill just nu. vill det så intensivt att jag nästan är beredd att ge upp allt annat.
(Men också det enda som kan få mig att glömma.)
Känner hur den enda fot jag står på börjar vackla - på väg att tappa fotfästet helt...
TIllfällets låt: Train - Drive by
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar