Varför gör det så ont att bli avvisad?
Och varför är det så förnedrande att ta reda på karaktären av ett avvisande - och det är avvisandet som är avsikten eller om allt faktiskt bara handlar om ett missförstånd?

Och varför har jag ont? - Jag är ju oantastlig!
Det är nog för att jag börjar bli trött - alla måste få vila nån gång.
Och sen är det nog hormoner - tänk om man kunde göra sig av med sina ständiga hormonsvängningar... Ge mig ett piller någon!

Ge mig ett piller - så jag kan förbli osårbar!
Ge mig en gummidräkt, så kroppen och känslorna hålls ihop.
Eller ge mig nåt att hålla i mig i!
Nej förresten, ge mig styrka att erkänna att jag vill hålla i mig.

Såg en så underbar film idag - då insåg jag hur mycket jag älskar mitt jobb. Jag jobbar för att bibehålla lyckan, för jag blir lycklig på mitt jobb. Ja, det är slitigt ibland, men det ger så mycket mer - det ger mig mig själv tillbaka. Den jag skulle kunna vara...

Ge mig en ego-boost så jag orkar sträcka på mig bland folk.
Tyck om mig - fast bara som jag är!
Gör om mig - tillbaka till mig själv.

Jag är inte avvisad, bara bortprioriterad. För om man inte kan erbjuda något utöver fysisk njutning, så står man inte högt på listan...
Men det är ändå inte jag som är avvisad - det är den han tror att jag är som inte är välkommen. För han känner mig inte, inte egentligen... För då skulle han veta när en fråga inte gäller något fysiskt, utan bara lite andrum.

Men vem är jag utan honom? - Inte mindre än den jag är med honom, egentligen större.

God natt!

Vad är det som får oss att känna?
Vad är det som får mig att känna?
Vad är det som säger att jag kan känna?

Jag har blivit så hård. Har aldrig varit så här förut. Är det det här som är jag?
Allt bara rinner av och jag kontrar snabbt med något hårt.
Vad händer när hårdheten släpper, när jag inte längre känner mig så här stram?

Aldrig har livet varit så tungt och hårt som nu.
Aldrig har jag varit så onåbar och lättlycklig som nu.
- Aldrig har jag varit så hård som nu...

Jag söker efter nån, ett sällskap. Men egentligen söker jag abar efter bitar av mig själv.

"Jag ställer inga krav, det finns inga måsten, förutom att du ska vara snäll mot mig... "
Varför säger jag så när jag egentligen vill ha full kontroll?
Det är lättare att leva med kontroll än utan. Vad skulle jag göra utan..?

Jag är ju bara jag, men ändå inte... Jag är den jag är när jag är utlämnad åt mig själv.
"Vill man få nåt gjort här i världen, så får man göra det själv." Den enda man kan lite på är sig själv, och knappt det.
Man är ju olika med olika människor i oliak situationer. Men vem är jag när det är bara jag kvar då?

Hur ska jag hitta tillbaka till känslorna? Hur ska jag bli jag igen?
Men egentligen vill jag inte bli jag igen - jag vill vara hård! Livet är så mycket lättare då - när jag har kontroll. När jag omsluts av en tjock hinna som bara kastar tillbaka allt som träffar den.

Hur kan man ta hand om nån annan när man inte ens kan ta hand om sig själv?
Fast det är egentligen inte mig själv jag syftar på - jag är fullt kapabel att inte känna nånting, fullt kapabel att använda min självbevarelsedrift.
Kanske var det för länge sen jag var hos Inger? För länge sen jag släppte ut nåt?

Jag har aldrig varit så rolig som nu.
Jag har aldrig varit så positiv som nu.
Jag har aldrig varit så stark som nu.
Jag har aldrig varit så trygg som nu.
Jag har aldrig känt mig så utlämnat åt mig själv som nu...