Varför gör det så ont att bli avvisad?
Och varför är det så förnedrande att ta reda på karaktären av ett avvisande - och det är avvisandet som är avsikten eller om allt faktiskt bara handlar om ett missförstånd?

Och varför har jag ont? - Jag är ju oantastlig!
Det är nog för att jag börjar bli trött - alla måste få vila nån gång.
Och sen är det nog hormoner - tänk om man kunde göra sig av med sina ständiga hormonsvängningar... Ge mig ett piller någon!

Ge mig ett piller - så jag kan förbli osårbar!
Ge mig en gummidräkt, så kroppen och känslorna hålls ihop.
Eller ge mig nåt att hålla i mig i!
Nej förresten, ge mig styrka att erkänna att jag vill hålla i mig.

Såg en så underbar film idag - då insåg jag hur mycket jag älskar mitt jobb. Jag jobbar för att bibehålla lyckan, för jag blir lycklig på mitt jobb. Ja, det är slitigt ibland, men det ger så mycket mer - det ger mig mig själv tillbaka. Den jag skulle kunna vara...

Ge mig en ego-boost så jag orkar sträcka på mig bland folk.
Tyck om mig - fast bara som jag är!
Gör om mig - tillbaka till mig själv.

Jag är inte avvisad, bara bortprioriterad. För om man inte kan erbjuda något utöver fysisk njutning, så står man inte högt på listan...
Men det är ändå inte jag som är avvisad - det är den han tror att jag är som inte är välkommen. För han känner mig inte, inte egentligen... För då skulle han veta när en fråga inte gäller något fysiskt, utan bara lite andrum.

Men vem är jag utan honom? - Inte mindre än den jag är med honom, egentligen större.

God natt!