Vad är det som får oss att känna?
Vad är det som får mig att känna?
Vad är det som säger att jag kan känna?

Jag har blivit så hård. Har aldrig varit så här förut. Är det det här som är jag?
Allt bara rinner av och jag kontrar snabbt med något hårt.
Vad händer när hårdheten släpper, när jag inte längre känner mig så här stram?

Aldrig har livet varit så tungt och hårt som nu.
Aldrig har jag varit så onåbar och lättlycklig som nu.
- Aldrig har jag varit så hård som nu...

Jag söker efter nån, ett sällskap. Men egentligen söker jag abar efter bitar av mig själv.

"Jag ställer inga krav, det finns inga måsten, förutom att du ska vara snäll mot mig... "
Varför säger jag så när jag egentligen vill ha full kontroll?
Det är lättare att leva med kontroll än utan. Vad skulle jag göra utan..?

Jag är ju bara jag, men ändå inte... Jag är den jag är när jag är utlämnad åt mig själv.
"Vill man få nåt gjort här i världen, så får man göra det själv." Den enda man kan lite på är sig själv, och knappt det.
Man är ju olika med olika människor i oliak situationer. Men vem är jag när det är bara jag kvar då?

Hur ska jag hitta tillbaka till känslorna? Hur ska jag bli jag igen?
Men egentligen vill jag inte bli jag igen - jag vill vara hård! Livet är så mycket lättare då - när jag har kontroll. När jag omsluts av en tjock hinna som bara kastar tillbaka allt som träffar den.

Hur kan man ta hand om nån annan när man inte ens kan ta hand om sig själv?
Fast det är egentligen inte mig själv jag syftar på - jag är fullt kapabel att inte känna nånting, fullt kapabel att använda min självbevarelsedrift.
Kanske var det för länge sen jag var hos Inger? För länge sen jag släppte ut nåt?

Jag har aldrig varit så rolig som nu.
Jag har aldrig varit så positiv som nu.
Jag har aldrig varit så stark som nu.
Jag har aldrig varit så trygg som nu.
Jag har aldrig känt mig så utlämnat åt mig själv som nu...