Se men inte röra

Vad mer kan jag säga?

Ibland kommer man alldeles för nära någon. Och det är ok, tills relationen börjar omdefinieras. Kan man vara så nära någon utan att riskera att något går sönder?
Kan man vara så nära någon och alltid få behålla närheten?
Kan man stanna så nära utan att börja känna något mer?

På ett sätt känns det som om han alltid har funnits där, fast det egentligen bara är under ett åt vi varit så nära. Och jag kan idag inte föreställa mig hur det skulle vara utan honom.

Jag börjar alltid en relation med att överväga någon som potentiell eller inte. Och i det här fallet fick det blir inte, eftersom jag redan befann mig i ett inte-stadium. Så när mitt inte upphörde så fortsatte jag att tänka på det som inte.
Och det fortsatte att vara inte tills vi råkade komma lite för nära. Helt oskyldigt, helt oplanerat. Men ändå planerat på så sätt att vi ville vara nära.
Men man får inte vara för nära sina vänner, för då börjar gränsen för vänskapen att bli otydlig.

Jag tänkte mig hela tiden att jag inte skulle känna något mer, att det bara var närhet och intellektuell stimulans jag var ute efter. Kan man inte ha en sån relation?
Om inte annat är det lättare att stanna i något som man inte behöver engagera sig så mycket i, där man inte riskerar att bli sårad. Nånstans att få bara vara en av två.

När jag sen fick frågan om allt va ok, så började jag känna efter. Och samtidigt som jag hör mig själv säga att allt är bra och samma som förut, så inser jag att det är inte alls så jag känner...

Vi vet båda att vi är för fega för att både känna efter. Och ingen av oss skulle våga berätta vad vi kände om det råkade vara något annat än det önskade.

Men jag har råkat hitta en av världens mest fantastiska människor och jag har fått vara nära honom. Men han låter mig inte komma närmare än så. Vi stannar här...

Jag har tänkt många gånger att jag antagligen projicerar känslor på honom, för att jag vill ha någon att ha såna känslor för. För han är inte min typ och jag är inte hans.
Men hur kan jag veta det när alla val jag gjort innan har varit fel?
Att se honom igen gjorde ändå att känslorna föll på plats. Jag blev lycklig bara av att se honom, samtidigt som jag blev ledsen av att veta att jag inte får stanna så nära. Jag såg honom, kände honom - kände allt som för mig var både välbekant och spännande - kände att det är precis det här jag vill ha. Kände att det här är en människa jag vill uppleva saker med, uppleva mer med, uppleva allt med.
Men så tog kvällen slut och jag sa aldrig hur jag kände - allting blev osagt.
Jag vågar fortfarande inte... Men jag har bestämt mig, för se men inte röra gör för ont...

Tillfällets låt: The Tiny - Last Weekend

Minnen

Har hittat tillbaka till bloggen. Läser, läser, läser och minns... Minns allt som varit, minns allt som jag behövt skriva bort. En människas historia blir de ögonblick hon sparat. Men bloggen är inte min historia, den är alla de ögonblick jag skrivit ned för att det inte ska bli min historia. Det som återstår är därför alla de stunder som jag ville behålla och på så sätt skapar jag min egen historia.

Funderar på allt som hänt, med mig, med jobbet, med livet, men alla omkring mig. I slutändan är det ändå fortfarande jag och bloggen skrivs på samma dator som när jag började skriva.

Det kändes så svårt att ta upp skrivandet igen. Så stora luckor och orden som inte längre är vana att komma ut. De stannar istället inuti och maler tills de blir för stora.

Men det finns alltid en anledning till att jag hittar tillbaka hit. Och oftast handlar det om någon som inte är jag eller hur jag känner mig otillräcklig.

Ute blommar körsbärsträden, hela världen börjar blomma upp. Jag ser färgerna, tar in värmen och känner hur jag fylls av ny energi. Nu saknas bara ett "vi" - känner mig som en marskatt, men vet inte vem jag ska jama för. Men varför jama när man ändå inte får komma in?

Fötterna ömmar, musklerna är hårda efter all träning och fulla av blåmärken. Klackhöjden är nu 5,5 och jag syns - ibland alldeles för väl. Men jag försöker, försöker och nånstans börjar det ge resultat. Fick i lördags höra att jag inte är lika bråkig längre och istället rätt graciös, ett ord som aldrig tidigare förknippats med mig - pojkflickan med kass motorik.

Känner mig varm inombords. Vet var jag kan landa när jag kraschar, men svårt att minnas sånt när man väl är där. Men har inte riktigt kraschat än. Och vet att jag överlever hursomhelt, för något av mitt värsta har redan varit.
Det är spännande att läsa om saker såhär i efterhand, att veta att slutet är nära och att sen se det komma. Någon har sagt att när man blir lämnad av någon så där en bit av ens själ. Vet inte vem, men jag anser ändå att den biten som dör ger plats för den ännu större bit att födas. I mitt fall var det dansen, sen impron - och såklart alla vännerna.

Tillfällets låt: Kent - Kevlarsjäl