Minnen

Har hittat tillbaka till bloggen. Läser, läser, läser och minns... Minns allt som varit, minns allt som jag behövt skriva bort. En människas historia blir de ögonblick hon sparat. Men bloggen är inte min historia, den är alla de ögonblick jag skrivit ned för att det inte ska bli min historia. Det som återstår är därför alla de stunder som jag ville behålla och på så sätt skapar jag min egen historia.

Funderar på allt som hänt, med mig, med jobbet, med livet, men alla omkring mig. I slutändan är det ändå fortfarande jag och bloggen skrivs på samma dator som när jag började skriva.

Det kändes så svårt att ta upp skrivandet igen. Så stora luckor och orden som inte längre är vana att komma ut. De stannar istället inuti och maler tills de blir för stora.

Men det finns alltid en anledning till att jag hittar tillbaka hit. Och oftast handlar det om någon som inte är jag eller hur jag känner mig otillräcklig.

Ute blommar körsbärsträden, hela världen börjar blomma upp. Jag ser färgerna, tar in värmen och känner hur jag fylls av ny energi. Nu saknas bara ett "vi" - känner mig som en marskatt, men vet inte vem jag ska jama för. Men varför jama när man ändå inte får komma in?

Fötterna ömmar, musklerna är hårda efter all träning och fulla av blåmärken. Klackhöjden är nu 5,5 och jag syns - ibland alldeles för väl. Men jag försöker, försöker och nånstans börjar det ge resultat. Fick i lördags höra att jag inte är lika bråkig längre och istället rätt graciös, ett ord som aldrig tidigare förknippats med mig - pojkflickan med kass motorik.

Känner mig varm inombords. Vet var jag kan landa när jag kraschar, men svårt att minnas sånt när man väl är där. Men har inte riktigt kraschat än. Och vet att jag överlever hursomhelt, för något av mitt värsta har redan varit.
Det är spännande att läsa om saker såhär i efterhand, att veta att slutet är nära och att sen se det komma. Någon har sagt att när man blir lämnad av någon så där en bit av ens själ. Vet inte vem, men jag anser ändå att den biten som dör ger plats för den ännu större bit att födas. I mitt fall var det dansen, sen impron - och såklart alla vännerna.

Tillfällets låt: Kent - Kevlarsjäl