Ego...

Om jag går nu, så kommer jag aldrig mer tillbaka...
Det gör så ont i magen!

Plötsligt blir det svårt att återgå till det som varit innan. Shit, jag har ju alltid klarat mig själv!(Fast två veckor kan man nästan intala sig att dom aldrig har hänt...)

Och hemma i mitt kylskåp står det en sojamjölk och skrattar åt mig.
Jag vågade, men föll och det gjorde ont...
Varför ska jag alltid vara så modig?

Hur ska jag nu kunna bevisa för dig att vi är det bästa som kan hända?
När du bara fegar ur, bestämmer dig och stänger mig ute...
Jag känner mig bortkastad, det är orättvist, du gav mig aldrig nån riktig chans.

Nu är det bara jag kvar. Och ja, jag klarar mig ju alltid. Jag kan! Jag vill!
Frågan är bara om du nånsin kommer förstå vad du har kastat bort..?!

Shit, jag kastade mig in med huvudet före - hoppade utan att titta efter.
Sen landade jag på basäsngens botten, för det fanns ju inget vatten i och du fångade mig inte.

Magen känns igen...
Jag trodde liksom att det inte var sant när du sa att du inte visste. Hur kan man inte veta när man beter sig som du? Hur kan man låtsas så?

Bara jag kvar... Jag och dammråttorna!
Och i badrummet står det en tandborste och blänger på mig.

Blir bara så ledsen, för jag hade ju äntligen hittat nåt som kändes så rätt - det var ju det här jag hade väntat på...

Tillfällets låt: Counting Crows - Round here