Livet går vidare - men till vad?

J hämtade de sista sakerna i måndags. Så du är det tomt i fönstren och källaren efter hans krukväxter och möbler. Allt känns egentligen tomt. Men mera på rutin. De där känslorna av tomhet finns inte riktigt, utan mer den där känslan av att det borde vara på ett annat sätt. Som när han passerade mig, bärandes på saker i källaren, och såg så där glad och stolt ut. De trodde jag att han skulle komma fram och ge mig en puss, som han alltid gjort förut. Men inget hände... Jag saknade inte bekräftelsen, utan själva gesten.

Det är så mycket lättare när man kan vara arg på någon. Och när han inte alls ville sluta dricka hade jag ju ett riktigt skäl att vara arg på honom.
Sen ville han sluta ändå och då försvann skälet. Men så dök han upp och jag insåg att jag behöver inte det skälet. Utan det räcker med att känna att jag inte behöver honom längre. Jag saknar bara någon...

- Någon att prata med om allt spännande som händer...
- Någon som lyssnar när jag pratar med om allt hemskt som händer...
- Någon att somna och vakna bredvid...
- Någon som jag kan känna mig alldeles lugn med...
- Någon som kan hålla i mig...
- Någon som fyller ut tomheten i lägenheten...
- Någon som säger att jag är bra som jag är...

Det mesta av det här skulle kunna ordnas av mina vänner eller min bror. Synd bara att ingen av dem har tid med det...
Istället träffar jag någon med alldeles för stort behov av att vara ensam. Visst, vi har kul, men lite av det roliga försvinner när man inte känner sig så välkommen...

Tillfällets låt: Persona ideal (salsa)

Kakan kicks **!

Allt är blandat, allt flyter på, allt går under, allt vänder upp igen... Men vissa dagar är man bara på topp!

Igår var det salsa som gällde. Kurs och en del dans, sen vidare till en liten klubb och sen vidare till en stor klubb.
Kursen gick ganska bra. Det är så intensivt att jag är helt slut och inte riktigt orkar med alla turer mot slutet. Men allt kändes bra, även om det inte var nån korreografi som man kände sig särskilt snygg av. Fick bra kontakt med flera danspartners iaf och fick dansa en del efteråt. Är tyvärr ganska vanligt att bli stående och se hur de tar en omväg fram till någon annan.
Fick mig en riktigt grym bachata också... Ojoj! Det är den mest sensuella dans jag vet. Och jag har aldrig dansat en så bra bachata som igår. Tekniskt va den grym och jag hängde med på allt, men det va inte krypa-ur-byxorna-klass på den. Men drt gör inget, för den va grym!

Hakade på min nya salsavän till en liten, trång och väldigt varm klubb där jag blev sittande... Tråkigt...
Sen vidare till stora klubben. Något slemmigt, men kul. Råkade möta instruktörerna där, men de va inte så pigga på att varken prata eller dansa med mig, de hade siktat in sig på min vän. Så kan det vara när man är lång... Och min favorit gick hem med en annan. Själv fick jag mig en massa snurrar och ett långt samtal på spanska. Svårt, men kul att försöka hitta tillbaka till språket. Och så lärde jag mig ett par grundsteg i cumbia.
Kakan behövde inte stå utan danspartners på stora klubben, bara möta blicken hos någon. Desto svårare att få en paus och få lite luft, torka upp lite svett.
Hehe!
Och så merengue - man blir så glad!!

Hittade även en gammal bekant på kursen, så nu har jag både en potentiell dejt och vän. Kakan får bestämma vid tillfälle...

Cuando bailo estoy feliz!

Tillfällets låt: Suavemente (merengue)

Ambivalent - gå vidare?

Varför är det så svårt att gå vidare?
Varför är det så lätt att träffa fel?
Varför är det så viktigt att vara med någon över huvud taget?
Varför är det så lätt att fastna vid alla dessa någon?
Varför är det så lätt att tappa bort sig själv?

Och här sitter jag igen...
Låtsas som om exet inte existerar längre, som om det aldrig funnits. Och det gör så ont att veta att jag försöker glömma allt. Det fanns ju så mycket som var fint, så mycket som jag mådde bra av. Och sen valde han alkoholen framför mig...
Och jag vägrar att tänka på att han tappat alla dessa känslor som han öst över mig. För om dom känslorna inte finns längre, så kan det ju betyda att det delvis är mitt fel att det inte funkade. Och hur ska jag då kunna gå vidare?

Hur går man vidare?
Det vanligaste är att byta fokus, tills man kan sluta ignorera det som varit. Och detta nya fokus brukar aldrig vara särskilt bra.
Men jag tänkte att det här gången skulle jag få välja, jag skulle välja den bästa jag kunde hitta. Och kanske skulle det funka så...

När jag sen hittar någon som lyckas behålla mitt fokus verkar personen först rätt och sen så fel. Och sen kan jag inte låta bli att låta fokus stanna där...

Varför blir jag alltid så beroende..?

Ok, jag vet att inget egentligen blir bättre av att haka upp sig på nån annan. Man ska först klara sig själv. Och sen...
Ja, jag vet inte vad som kommer sen.
Jag vet att ett tag när jag var med Johan så var jag väldigt rädd för att bli själv igen. För jag minns inte hur man gör, men jag minns att jag klarade det bra innan. Och jag var rädd för att behöva gå igenom allt det här med att träffa nån ny, lämna ut sig själv, lära känna nån annan och alla gånger som det blir fel...

Jag tänkte att det skulle vara bra för mig att göra nånting kul. Så det var målet. Men istället fastnade jag för mycket. Och vad är det egentligen jag har fastnat för? En grabbig, sexistisk typ med massa humor, som får mig att skratta, men som ändå ständigt gör mig osäker. Eller är det jag själv som framkallar osäkerheten?

Då är det tur att man har en fin bror som har tid att bry sig ibland...
Men det enda jag vill nu är att ringa och höra hans röst. Få vara ledsen och prata med nån som förstår mig, nån som vet vad som händer.

Tillfällets låt: Maroon 5 - She will be loved