J hämtade de sista sakerna i måndags. Så du är det tomt i fönstren och källaren efter hans krukväxter och möbler. Allt känns egentligen tomt. Men mera på rutin. De där känslorna av tomhet finns inte riktigt, utan mer den där känslan av att det borde vara på ett annat sätt. Som när han passerade mig, bärandes på saker i källaren, och såg så där glad och stolt ut. De trodde jag att han skulle komma fram och ge mig en puss, som han alltid gjort förut. Men inget hände... Jag saknade inte bekräftelsen, utan själva gesten.
Det är så mycket lättare när man kan vara arg på någon. Och när han inte alls ville sluta dricka hade jag ju ett riktigt skäl att vara arg på honom.
Sen ville han sluta ändå och då försvann skälet. Men så dök han upp och jag insåg att jag behöver inte det skälet. Utan det räcker med att känna att jag inte behöver honom längre. Jag saknar bara någon...
- Någon att prata med om allt spännande som händer...
- Någon som lyssnar när jag pratar med om allt hemskt som händer...
- Någon att somna och vakna bredvid...
- Någon som jag kan känna mig alldeles lugn med...
- Någon som kan hålla i mig...
- Någon som fyller ut tomheten i lägenheten...
- Någon som säger att jag är bra som jag är...
Det mesta av det här skulle kunna ordnas av mina vänner eller min bror. Synd bara att ingen av dem har tid med det...
Istället träffar jag någon med alldeles för stort behov av att vara ensam. Visst, vi har kul, men lite av det roliga försvinner när man inte känner sig så välkommen...
Tillfällets låt: Persona ideal (salsa)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar