Baila, baila!

Har dansat 18 timmar på mindre än en vecka. Och det ser ut som om kilona rasar. Men har ännu inte vågat väga mig. Undrar om jag kommer att bli nöjd nu..?
När blir man någonsin nöjd?
- För det går ju alltid att hitta nya fel.
- Å andra sidan så är det ju strävan som är livet.
Men jag är ändå inte nöjd... För det räcker inte att säga att det räcker som det är, för det är inte så det känns.
Men jag vet att när jag dansar så är jag lycklig! Släpper allt och kroppen bara lossnar - far ut i steg och snurrar. Det går inte att låta bli att le!
Känner att jag alltmer börjar lita på mina danspartners, mjuknar mer och far ut i allt svårare kombinationer.

Det här börjar bli mitt nya, mitt egna utrymme, där jag både kan träffa andra och få vara precis så som jag känner mig!
Slippa fundera över jobbet som blir allt segare...
Slippa fundera över varför han inte ringer...
Slippa känna mig ensam hemma...
Slippa höra när det inte ringer i telefonen...
Slippa känna den där rastlösheten över att inte ha tillräckligt mycket kul att göra..
Slippa känna den allmänna otillräckligheten, att aldrig räcka till...

Jag dansar för att det gör mig snyggare. Jag dansar för att fly från vardagen. Jag dansar för att det får mig att känna mig lycklig.

God natt!

Tillfällets låt: GooGooDolls - Better days