Baila, baila!

Har dansat 18 timmar på mindre än en vecka. Och det ser ut som om kilona rasar. Men har ännu inte vågat väga mig. Undrar om jag kommer att bli nöjd nu..?
När blir man någonsin nöjd?
- För det går ju alltid att hitta nya fel.
- Å andra sidan så är det ju strävan som är livet.
Men jag är ändå inte nöjd... För det räcker inte att säga att det räcker som det är, för det är inte så det känns.
Men jag vet att när jag dansar så är jag lycklig! Släpper allt och kroppen bara lossnar - far ut i steg och snurrar. Det går inte att låta bli att le!
Känner att jag alltmer börjar lita på mina danspartners, mjuknar mer och far ut i allt svårare kombinationer.

Det här börjar bli mitt nya, mitt egna utrymme, där jag både kan träffa andra och få vara precis så som jag känner mig!
Slippa fundera över jobbet som blir allt segare...
Slippa fundera över varför han inte ringer...
Slippa känna mig ensam hemma...
Slippa höra när det inte ringer i telefonen...
Slippa känna den där rastlösheten över att inte ha tillräckligt mycket kul att göra..
Slippa känna den allmänna otillräckligheten, att aldrig räcka till...

Jag dansar för att det gör mig snyggare. Jag dansar för att fly från vardagen. Jag dansar för att det får mig att känna mig lycklig.

God natt!

Tillfällets låt: GooGooDolls - Better days

Märkliga möten och kraschlandning

För första gången på jobbet så får jag för mig att det är någon som driver med mig. Och mitt under en vpl så ser jag mig faktiskt om i rummet, ifall att det råkar finnas en dold kamera någonstans.

Har aldrig varit på en så absurt omständlig planering tidigare. Och det hela liknade någon sorts karikatyr...

På vägen därifrån får inte allt det absurda plats och jag ringer någon för att få släppa ut det och skratta lite.

Tyvärr ringde jag fel person... För när jag väl fått ut det jag vill av samtalet, så avslöjar han att han träffat någon under en tid, men att det inte varit tillräckligt seriöst.

Och här knyter sig magen. Allt det glada roliga innan bara dör. För hur kan han ens säga nåt sånt till mig? Han som lämnade mig för att han inte ville sluta dricka... Nu har han träffat nån annan och tycker inte att det är tillräckligt seriöst. Så jag frågar honom varför han försöker med något seriöst när det var något annat som var problemet. Han håller med mig åt alla håll och kanter. Försöker sen att fråga mig om mitt. Mitt som jag hela tiden har hållit undan från honom, för jag vill inte att han ska veta. Jag vill inte att han ska veta hur jag försöker, att jag är glad, att jag kraschar ibland, men att jag nu har hittat tillbaka till min gamla energi och kastat mig in med huvudet före.

Fast allt det där är kanske inte på riktigt, tydligen inte eftersom det gör så ont i magen att höra honom prata om någon annan.

Varför ska det göra så jävla ont?!

Jag trodde att jag äntligen bestämt mig för att gå vidare, våga. Men magen säger något annat...

Under den tid vi hade ihop ägnade jag mig åt att förstå, förklara, förlåta och förkasta, allt det som var vi, allt det som var han, allt det som var jag...

Sökte ständigt nya förklaringar på varför han inte slutade, förlät honom hela tiden, ända tills allt som var jag knappt syntes längre...

Om någon gör mig så illa så har han ingen rätt att lägga sig i mitt liv, eller pracka på mig sitt!

Och nu känns allt som varit roligt, inspirerande och fint som om jag bara låtsats. Kanske ville jag för mycket? Eller bytte jag bara ut allt det fina mot ständigt nya? Är allt jag känner fortfarande gamla känslor?

Vart tar man då vägen..? För om man har kraschlandat går det inte att komma så mycket längre ner...

Tillfällets låt: Jordin Sparks - Tattoo

Vänner och känslor

Bloggar alldeles för lite nu, men tiden bara försvinner iväg till annat. Känns så skönt att hålla sig sysselsatt, känna hur man viner fram genom luften, hur adrenalinet sätter igång!

Alla dessa vänner som man inte vill vara utan! Och alla dessa vänner som trots allt inte vill vara utan mig.

Hittade tillbaka till en av dem i helgen. Vi hade inte setts på 1,5 år och jag var lite orolig innan. Men där var han, samma som alltid, nej, lite bättre än vanligt, tror han har landat lite mera i sig själv.

Han bjöd in mig och jag kände mig välkommen och hemma hela helgen. Det är en sån skön känsla att kunna vara lugn och hemma. Och det var det du gav mig vännen =)

Jag var lite orolig och kurade ihop mig under mitt täcke, för att inte störa. Men hur kan man störa när det faktiskt finns avsatt plats?

Men det är inte bara vännerna som rör sig, det är känslorna också...

Precis som jag misstänkte kunde inte senaste pojken vara seriös. Och mellanrummen blev allt längre. Som sagt, historien återupprepar sig, men bara till en viss del. För den här gången kommer jag inte att stanna. Ett avslut är numera definitivt. Det enda som återstår är någon sorts vän. För det säger han att han vill vara.

Vi får se... För även om han är rolig, så har jag aldrig kunnat släppa in honom. Han vet inte vad mitt liv handlar om. Han konstaterar att jag har känslorna på utsidan, men tycker mest att det är roligt, istället för att ta reda på varför.

Kakan tog över och bokade in en middag, för det är ju roligt. Men vad finns kvar när allt det fysiska avslutats? Vi får väl se... =P Kakan bara flinar och förbereder sig på att hoppa, studsa och skratta hela kvällen.

Hon e bra cool den där Kakan! Hon maratondejtade visst här om dagen också.

Ibland kan jag verkligen känna mig träffad, upphittad, hemma. Och den känslan kan jag leva på länge, för det är ett sånt bra avbrott mot all stress och press jag annars bygger upp.

Får ofta frågan vad det är jag letar efter. Och det blir alltid samma svar: någon jag kan känna mig lugn och hemma med. För jag vet att livet är spännande i sig, alltid händer det nånting. Men när detta nånting är över, var ska man då landa?

Ytterligare en anledning att vara nöjd med helgen. Visst, Kakan gjorde en insats med fultal på en kul sammankomst, men innan dess fanns där någon väldigt nära. Någon som tog plats där bredvid, utan att inkräkta.

Så nu har den där alltför ivriga osäkerheten infunnit sig igen, den som drar i en åt alla håll, men mest ett. Ett som säger att det här är nånting att försöka behålla, men hur gör man då?

Ja, hur gör man då..?

Tillfällets låt: Melody club - Baby (Stand up)

Por la lucha de la vida

La vida es una lucha - cada día...

Vart gör man av sig själv när det känns som om insidan vibrerar, på väg att brista..?

Vart tar man vägen när orden inte räcker till?

Hur närmar man sig någon som sträcker ut en hand, men ändå är för avlägsen för att man ska nå fram med den närhet som krävs?

Och hur gör man för att stänga av den affektiva magneten?

Blir så oerhört påverkad av andras känslor.

För det är inte jag som går sönder, det är inte min kamp.

Det är en kollega till mig som kom och berättade om sin kamp, hur han varje dag sätter på leendet och säger till alla hur bra han mår. Och hans ord räcker inte till, men han kan inte byta språk, för då kommer jag inte att förstå... Och jag kan inte öppna munnen och säga att jag förstår, för då bryts känslan, hans mod, hans lättnad över att äntligen få berätta. Allt vill bara ut - så stoppa det inte!

Él trata de su lucha, la lucha de la vida, la lucha para la felicidad de su hijo..

Jag berättar om Robert, vad som hände, men inte att vi till slut inte berättade ens för honom vad som skulle hända, hur vi alla visste, men ville bespara honom den smärta som han hela tiden försökt att bespara oss.

Han berättar om sitt liv, sin familj i Chile, att han är konstnär. Lovar att jag ska få en av hans böcker. Och jag känner bara en så stor innerlig tacksamhet, över att han delar detta med mig, detta som är det största i hans liv - det sista i hans liv...

Porque la vida no es fácil, es una lucha. Yo tambien tengo una lucha, la lucha para estar feliz.

Tillfällets låt: Kristoffer Åström - The Wild