För första gången på jobbet så får jag för mig att det är någon som driver med mig. Och mitt under en vpl så ser jag mig faktiskt om i rummet, ifall att det råkar finnas en dold kamera någonstans.
Har aldrig varit på en så absurt omständlig planering tidigare. Och det hela liknade någon sorts karikatyr...
På vägen därifrån får inte allt det absurda plats och jag ringer någon för att få släppa ut det och skratta lite.
Tyvärr ringde jag fel person... För när jag väl fått ut det jag vill av samtalet, så avslöjar han att han träffat någon under en tid, men att det inte varit tillräckligt seriöst.
Och här knyter sig magen. Allt det glada roliga innan bara dör. För hur kan han ens säga nåt sånt till mig? Han som lämnade mig för att han inte ville sluta dricka... Nu har han träffat nån annan och tycker inte att det är tillräckligt seriöst. Så jag frågar honom varför han försöker med något seriöst när det var något annat som var problemet. Han håller med mig åt alla håll och kanter. Försöker sen att fråga mig om mitt. Mitt som jag hela tiden har hållit undan från honom, för jag vill inte att han ska veta. Jag vill inte att han ska veta hur jag försöker, att jag är glad, att jag kraschar ibland, men att jag nu har hittat tillbaka till min gamla energi och kastat mig in med huvudet före.
Fast allt det där är kanske inte på riktigt, tydligen inte eftersom det gör så ont i magen att höra honom prata om någon annan.
Varför ska det göra så jävla ont?!
Jag trodde att jag äntligen bestämt mig för att gå vidare, våga. Men magen säger något annat...
Under den tid vi hade ihop ägnade jag mig åt att förstå, förklara, förlåta och förkasta, allt det som var vi, allt det som var han, allt det som var jag...
Sökte ständigt nya förklaringar på varför han inte slutade, förlät honom hela tiden, ända tills allt som var jag knappt syntes längre...
Om någon gör mig så illa så har han ingen rätt att lägga sig i mitt liv, eller pracka på mig sitt!
Och nu känns allt som varit roligt, inspirerande och fint som om jag bara låtsats. Kanske ville jag för mycket? Eller bytte jag bara ut allt det fina mot ständigt nya? Är allt jag känner fortfarande gamla känslor?
Vart tar man då vägen..? För om man har kraschlandat går det inte att komma så mycket längre ner...
Tillfällets låt: Jordin Sparks - Tattoo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar