Ser imman i mörkret. Känner kondensen stiga från marken. Känner kylan ända in på kroppen, hur den långsamt slingrar sig runt mina ben, klättrar uppåt.
Blickar ut över mörkret. Ser stadens ljus som långa streck - kontraster mot allt det svarta. Känner inga ljus inuti. Det är bara jag och jag är kall och tom.
Ser mörkret sprida sig, lägga sig som en matta över marken, över löven, bädda in människorna i ett dis.
Öppnar och stänger händerna inunti vantar. Vickar på tårna i skorna. Försöker hålla kroppen i konstant rörelse. Tar skydd från vinden. Men hur ska jag kunna skydda mig från dig? En tanke, en känsla, en doft - nånting som alltid omger mig. Ger mig en känsla av tomhet.
Vänder mig om bara för att se att det inte är någon där.
Blickar ut över mörkret, över kylan - en tom plattform. Mörkret och kylan bli ett - mörker är kyla. Och kylan fyller mina tomrum, gör mig stel, sluten, ointaglig.
Knacka inte, för då brister jag...
Tillfällets låt: Coldplay - Christmas lights
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar