Hit men inte längre...
Håller i mig i sysselsättning, aktivitet, frånvaron av tankar, undantryckandet av känslor, känslan av ett material, en låt, min egen kropp.
Jag har nått slutet. Här slutar alla chanser till nånting annat. Inga fler om...
Jag vände alla "om" mot mig själv. Han försökte dementera, men det är ju ändå så det känns. Känns som att om jag bara var annorlunda, om jag var någon annan, så skulle jag kanske...
Ja, vad skulle jag egentligen?
9 månader av att bli vald, för att sen alltid bli bortvald. 9 månader med fokus på något som inte går att få. Att leva med känslorna på utsidan. Få gånger jag varit så sårbar...
Påminns än en gång om min egen destruktivitet. Att inte släppa sådant som gör ont. Att inte göra om, göra rätt när något blir uppenbart fel. Att inte ge mig själv tillräckligt med respekt för att sluta vara tillgänglig. Varför väljer jag alltid fel?
Efter 9 månaders extra anspänning är det dags att konstatera att jag är bortvald. Att det spelar ingen roll hur mycket man gör, går in med, anstränger sig när någon inte vill. Att den mannen jag älskat villkorslöst egentligen inte finns - en illusion om någon med mod.
Känner mig mer ensam, övergiven... Men hur kan man bli lämnad av någon som egentligen aldrig funnits där?
Tänker tillbaka... Kan inte komma på en enda gång när han tagit ett uppenbart initiativ. Och nu har han valt bort motorn. Vad finns då kvar?
Vi kan väl fortsätta vara vänner..?
- Nej, för jag kan inte sätta gränser. Har en blind och ovillkorlig tillit, som gör mig totalt hudlös och omdömeslös. Klarar inte mer smärta... Låt mig bara få vara! Hitta tillbaka till mig själv, få huden att täcka igen...
Tillfällets låt: Robyn - Indestructible
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar