Ensam...

Även om det inte funkat riktigt som det ska senaste tiden så har jag ändå kommit fram till att jag inte är beredd att ge upp än.
Och jag har tänkt att om jag bara ger det tid, så kommer det att ordna sig, för däremellan så är det ju bra, det finns mycket som är bra. Visst, man kan gnälla och klaga, men det finns ändå något som är värt att hålla kvar.

Tyvärr hade vi ju inte samma åsikt om det...
Utan att jag tog upp mina tankar, så gjorde han slut och flyttade ut alla sina saker.
Visst, jag ville ju att han skulle flytta, men inte att han skulle lämna mig.

Jag har gråtit, gråtit, gråtit...
Så vart tar man vägen när man inte orkar åka hem?
- håller sig sysselsatt så man är hemma så lite som möjligt
- engagerar vänner, så att man inte behöver vara hemma ensam
- engagerar mamma, som får lämna bort hunden över nätterna

Idag är jag samlad, så här 4 dagar efter förnekar jag fortfarande att det har hänt - både att han har lämnat mig och att han över huvud taget varit här.
Jag trodde inte att han kände så.
Han sa att han behövde ta tag i sina problem själv och att det blev värre av att de gick ut över mig.
I senare samtal säger han att det beror på att han inte känner tillräckligt och att det pågått senaste veckorna. Men hur kan man gå och känna så utan att försöka göra något åt det? Och är det inte ganska naturligt när man är alkoholist och ändå mest tänker på något annat än sina känslor för sin partner. Visst har jag också känt annorlunda och mindre, men bara skyllt det på alkoholen. Det känns orättvist att han inte gör det. Och det känns ännu mera orättvist att han verkligen inte tar tag i problemet nu när han ändå får vara själv.

Och så kan jag inte längre lita på nånting. För hur kan man planera nästa vecka, att fira en årsdag, semestrar och framtiden för att 15 minuter senare bara göra slut? Han hade till och med skrivit upp i väggkalendern när han skulle jobba extra resten av månaden.
När jag konfronterar honom säger han att det här skulle ha hänt förr eller senare, som om han själv inte har något ansvar.

Jag är på väg in i nästa fas av krisen, att bli arg, något jag aldrig lyckats med när det gäller honom.
Men jag vet i alla fall att jag inte kan lite på honom. Hur ska man då kunna lita på någon? Hur ska jag orka lita på någon igen? Och hur ska man orka låta någon komma nära igen..?
Jag längtar inte efter närhet, utan efter enkelhet, trygghet - vill bara få vara, men helst inte ensam...

Tillfällets låt: Ana Ternheim - We are