Jag har hela tiden tänkt att jag har ett okomplicerat förhållande, där jag kan vara mig själv och får ta plats.
Men det är inte riktigt sant...
Jag lever med en alkoholist.
Innan tyckte jag att det var problematiskt när han gjorde upp nya planer utan att berätta för mig, prioriterade bort mig när jag ändå tyckte att han var det viktigaste som fanns. Det var jobbigt när han var ledsen så ofta att jag inte hittade tid för att själv kunna vara ledsen, för jag slog om och tog hand om honom istället.Plötsligt flyttade han in hos mig. Och lika plötsligt bestämde han sig för att flytta ut, utan att prata med mig om det. Sen ändrade han sig och sen ändrade han sig igen. Och sen fanns bara den där osäkerheten och kopplingen mellan bekräftelse och att han stannar.
Men det finns större problem och dom blir väldigt stora när man kombinerar det med det andra som känns jobbigt och minns att jag ändå är en väldigt känslig person, som ständigt söker bekräftelse och inte vill vara ensam. Jag är till och med mörkrädd...
Eller finns det ett sätt att leva med en alkoholist?
Ibland är han som vanligt, men så fort han dricker är han en annan person, inte alls den jag valt att leva med. Och om man redan har svårt med närhet blir det omöjligt att integrera och hålla isär dom personerna, för vem är det egentligen som gör illa en?
I höstas fick jag ord på det som vi båda misstänkt ett tag. Men ett ord förändrar ingenting. Särskilt inte när han inte vill äta antabus, när han själv säger att han inte vill sluta. När jag lägger upp tusentals strategier, som han inte ens provar. När jag ägnar nästan all min lediga tid åt att erbjuda alkoholfria alternativa aktiviteter. När jag blir sjuk hela hösten. När jag aldrig har tid att träffa mina vänner. När jag gråtandes ringer min bror mitt i natten och flyr hem till honom. När jag inte längre vågar låta honom komma hem onykter. När han kastar skit på mig, för att han är full och hans bror inte gillar mig. När mitt hem är invaderat av ljudet av burkar som öppnas, som ger mig rysningar. När jag inte vill ha sex längre. När jag får svårt att sova. När jag ibland inte vill åka hem. När jag känner lättnad inför att han stannar hemma istället för att träffa min familj. När jag blir jätteledsen för att han inte vill träffa min famlj. När jag känner lättnad inför att han ska flytta ut. När jag bli jätteledsen för att han inte vill stanna hos mig. När jag anpassar hela min värld och mina vänner måste påpeka att jag inte är likadan som innan. När vännerna slutar höra av sig, antagligen för att de är trötta på att behöva hantera min ledsamhet och min vägran att ordna upp situationen. När mina vänner egentligen bara får se en missnöjd och ledsen person, som plötsligt inte längre är kapabel att fixa saker.
- Ja, jag är ledsen, men det är ju inte så här alla dagar. Det känns ju bra också och det är så jag vill ha det.
- Men vad är det egentligen som överväger?
Jag vet inte vad som överväger. Men jag vet att det tar väldigt lång tid att komma tillbaka efter att han har gjort nåt.
Försöker just nu skriva mig upp ur soffan. Skriva mig fram från täcket. Få bort illamåendet, skaka av mig ångesten som kapslar in mig, trycker mig mot soffans ryggstöd.
Jag har sovit i soffan inatt. Orkade inte ligga bredvid ett otrevligt fyllo. Och det går inte att slänga ut fyllot, för han har ingen annanstans att ta vägen - men har jag det då? I vilket fall går det inte att argumenera med fyllot och imorgon skulle den vanliga pojken ändå inte minnas att han varit otrevlig eller varför han åkt ut. Så jag överlåter min säng, min lägenhet, min tid, mitt liv...
Jag önskar att jag visste vad jag ska göra, att jag orkade göra något, att det var enkelt.
Tillfällets låt: Coldpålay - Viva la Vida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar