Ont, jag går sönder...

Ja, var kommer alla dessa känslor ifrån..?

Jag var hos Inger idag. Och vi brukar alltid börja med att känna efter lite. Men allt är ju så rörigt just nu, så jag vet verkligen ingenting...
Har haft alltför mycket skola hängandes över mig.

Men ändå kunde jag känna efter en hel del. För vi hittade ett par ämnen att tala om, innan vi kom in på det allra jobbigaste.
Vi blev tysta en liten stund när vi kommit ganska långt med förklaringar och jag kom att tänka på något ännu svårare, som gjort allt så mycket jobbigare.
Och då blev det bara för mycket. Jag blev tvungen att blunda och det pirrade och spände i hela kroppen. Jag trodde att jag skulle gå sönder.

Sen orkade jag inte mer, så jag sa till henne att nu vill jag inte längre. Men hur ska man kunna lämna och glömma en sån känsla?

Idag insåg jag hur ont det egentligen gör...
Och då är det ju inte så konstigt att jag är både överkänslig och hård allt som oftast. För hur ska jag kunna känna nånting på riktigt när allt det där finns..?

Tillfällets låt: Coldplay - Trouble

När världen blir större

Ibland känns världen så enormt stor...
Som när man är ensam...
Eller när man inte riktigt hänger med...
Eller när man är vilse...
Eller när man bara är trött...

Idag är jag nog allt det där...
Och så är jag ledsen. Men jag borde vara jätteglad. Fast ändå inte. För jag vet inte hur det kommer att bli sen.
Om man har olika referensramar, kan man fortfarande vara vänner då?
Om den ena måste mogna snabbt, kommer hon fortfarande att vara intresserad av vänskapen sen?
Om man får fler intressen och prioriteringar kommer man fortfarande att vilja prioritera varandra?

Världen växer sig obönhörligt större.
Jag vet att jag borde känna glädje. Men samtidigt är jag självisk och vill inte, för jag vill behålla det som är. För jag tror inte att det kommer bestå efter en livsförändring...

(Förlåt... Jag vet att du läser det här... Men jag behöver skriva det. Och nu har du iaf tagit ditt beslut.)

Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Timglas

Personligt eller bara puckat?

Jag förstår inte riktigt varför jag kan ta så illa vid mig av saker som egentligen inte rör mig personligen…
Som idag när en av mina mindre intelligenta kollegor häver ur sig frågan: ”Är han gaystjärt?” Hon syftade på Sebastian Karlsson. Vadå, tänker jag… Menar hon att hans rumpa har en viss form eller..? Hon upprepar frågan. Jag fattar inget. Sen förtydligar hon: ”Alltså, är han bög?”
Men vad fan är det för en fråga egentligen?! Är hon så dum att hon inte ens kan ägna sig åt att respektera andra människor?!
Jag sa iaf nånting om att det bara varit spekulationer kring honom och tjejer. Men jag vet ju inte. Och då slår det mig hur starkt heteronormen har etsat sig fast även i mig, att jag förutsätter att han är hetero, bara för att massmedia är heteronormativa! Och jag känner att den tanken kan man dela med sig av. Men så tänker jag lite till, ser den jag talar till och, nej… Vad vet hon om heteronorm? *suck*
Vissa borde bara inte får jobba med människor, eftersom de i grunden inte fattar vad ett respektfullt bemötande är…

Men min poäng var inte att hon var dum, utan att jag själv tog illa vid mig av hennes ordval. Och att hon förutsatte att hennes ord skulle vara nån sorts allmängiltigt begrepp.
Sist jag blev så arg var när min mamma talade nedsättande om vår dåvarande grannes ”huckle”. Det var en muslimsk kvinna, som först det senaste året börjat bära slöja. Ok, alla får tycka vad de vill, men man bör också kunna respektera andras val i livet. Dock var det ordvalet, även där, som fick mig att gå i taket. Hon vet ju vad det kallas, varför kan hon inte säga så då..?!

Aja… Det är ju tur att inte alla tar vid sig som jag. =)

Tillfällets låt: The Ark - It takes a fool to remain sane

Inspirerad

Den här dagen skulle komma att bli den pissigaste den här veckan, om det inte vore för den lille mannen med den fantastiska boken, som påminde mig om hur skönt det kan vara att skriva... För jag har verkligen saknat skrivandet. Men jag har också saknat inspirationen. Men efter läsningen av boken så började det formas små antydningar till nya meningar. Och jag tror att det här kommer att lösa sig. Jag måste bara ha tid. Och dessutom ska jag införskaffa de mest fantastiska böckerna av alla, med det där äckliga flytet och teman som återkommer hela tiden. Och ja, jag känner mig nog lite rik, i vilket fall så vill jag ha dom där böckerna!

Tillfällets låt: Coldplay - Trouble

Fastna?

Vad får en att fastna för andra människor? Vissa känner man ju direkt att man bara dras till... Både vänner och killar. Vad är det som drar?
Läste en fin bok för några dagar sen, där en av karaktärerna uttryckte det som att man dras till någon annan som av magnetiska fält. Fin tanke...
Jag vet i alla fall att mina bästa vänner är klart magnetiska. Jag har valt dem för att jag känt så intensivt att de är rätt. Fina e de! =)

Igår kände jag nåt igen. Eller va det mer desperation? Fin va han iaf. Men jag verkar inte ha utstrålat nånting, för han förblev onåbar och opåverkad.
Däremot verkade jag helt ofrivilligt agera magnetiskt på någon annan... Varför kan man inte få välja?
Har idag haft en lång sms-konversation med nån som jag vill inbilla mig själv att jag har valt.
Och nu plötsligt fick jag ett sms från fredagskillen - konstigt! Jag vet inte vad jag kan ha gjort för intryck på honom, men tydligen var det både bra och starkt...

Ibland är det ändå lättast att inte välja, att bara flyta med. Att slippa säga nej och ta konflikt. Men det där börjar släppa. Jag blir allt mer benägen att hävda sånt som är jag. Och det känns bra!

Nu börjar snart en ny vecka. Det känns som om tiden går väldigt fort... Och aldrig tar stressen slut. Kanske är det jag som bidrar till stressen med alla dessa prestationskrav, men den finns där ändå. Och alla dessa problem som den tar med sig.
Aja, jag får väl koppla bort med den enorma disken som jag har samlat på mig. Och så har jag ju Inger imorgon bitti. Tråkigt bara att jag inte kan berätta för henne om min förbättrade förmåga till självbevarelsedrift, för då måste hon ju får veta om fredagskillen. *oups*

Liksom tiden aldrig tar en paus tar inte livet det heller... Alltid får man nya prövningar, nytt att bearbeta. Jag vet att jag har tagit upp det här förut, men ibland känns det orättvist. Liksom att vissa problemmoment aldrig upphör, dem måste man leva med.
Det är ju prövningar och problem som formar och utvecklar oss, utan dem vore vi inte desamma. Men frågan är om vi skulle välja att vara utan problemen..?

Tillfällets låt: Toad the wet sprocket - Walk on the ocean

Var kommer attraktion ifrån?

*gäsp*
*mår illa*
Ja, jag får skylla mig själv..! Särskilt som jag inte sovit nånting. Men jag har iaf försökt, så att jag inte lyckats skyller jag på nån annan -> Tobbe!

Var ute och firade lillbrorsans 20-årsdag igår kväll/natt/morgon.
Åh, jag mår så illa att jag inte orkar skriva... *suck*

I vilket fall var jag ett hett byte. Och hittills har jag aldrig varit på Bacchi utan att ha fått ragg. Trenden höll i sig igår. Snodde med mig en söting ner till dansgolvet. Han var helkul att prata med och dansade ok... Vi fick syn på varann vid toalettkön, så till slut gick jag fram efter att ha mött ett antal blickar...
Och nu håller jag på att somna också.

För en gångs skull fick jag för mig att det inte vore helt fel att ta med någon hem. Fan, det händer ju ändå aldrig nånting på killfronten. Dessutom såg det här exemplaret tillräckligt mesigt ut...
Tyvärr gick han på uppåttjack. Så sömn kunde jag ju bara drömma om... Och bra sällskap också för den delen... Han fick för sig att han skulle frälsa mig med electro, som jag ogillar. Så han drog på det på medelvolym, vilket fick min alkisgranne att fara ut i trapphuset och skrika! *hjälp*
På morgonen orkade jag inte med hans små finter längre utan körde nästan handgripligen ut honom. Då tycke han att jag va taskig och började morgonen på ett dåligt sätt. Ja, vissa är mer desperata än andra... Nedköpet gick iaf hem full av självömkan. Och i dörren frågade han faktiskt om vi skulle ses igen. Jag sa att det va ok, på villkor att han va ren, annars fick han inte höra av sig. *aja*

Nej, nu måste jag sova... Kan knappt hålla ögonen öppna... *blink blink*

Tillfällets låt: Håkan Hellström - Ramlar

Skam

Vissa tror att det finns universella känslor, sådana som alla människor kan relatera till, oavsett vilken kultur man lever i. En av dem ska vara skam...
Psykodynamiker menar också att det finns vissa grundkänslor, som alla andra känslor utgår ifrån. (Har inte för mig att skam är en av dem, däremot ledsamhet och ilska.)

Igår blev jag utsatt för den universella känslan skam, men jag kände också en stor lättnad blandad med en ledsamhet, som jag inte visste att jag bar på.
Gårdagen blev ett tumultartat kaos, då vi alla behövde mera tid, mera reflektion, mera stöd - lämna mig inte ensam med de här känslorna! Det var så för mig i alla fall...

Jag kan känna mig så oerhört skamsen över att jag aldrig gjorde något, aldrig sa ifrån. En gång sa jag "ok" åt hans beteende, när jag kom på honom med flaskan i handen. För det är ju hans eget ansvar, inte mitt. Däremot blir det mitt problem... Han ger mig ständigt problem.
Och jag känner mig ännun mer skamsen över att jag i 2,5 år har önskat, önskat så starkt, att han bara ska försvinna, så jag slipper befatta mig med honom!! Han skrämmer mig...

Jag visste inte hur olika kemiska substanser kan kombineras till nya - naiv och okunnig. Jag trodde att man kan vara "periodare" istället för blandmissbrukare. Och jag visste inte vad kombinationen av perioddrycken och substitutionen var. Ändå såg jag de knappnålsstora pupillerna och såg hur han levde om... Tänkte att sådär blir man väl inte av alkohol? Men det var ju förstås väldigt starkt motljus, och det kunde ju vara substitutionen... Naiv!

Jag var också okunnig om vad som är acceptabelt, hur mycket man ska behöva stå ut med. Trodde att man förväntas kunna klara av alla såna här situationer när man befinner sig i min position. Men jag är inte redo ännu...Och jag var verkligen inte redo första gången jag utsattes. Och till svar fick jag att grupprocesser ju kan vara jobbiga, men ofrånkomliga..! Vadå för jävla grupprocesser?!

Är det ok att ständigt behöva göra någon annans jobb? - Nej! Även i en grupp har man ett individuellt ansvar, och det är inte gruppens fel att alla individer inte kan ta sitt ansvar. Jag fattade inte att man måste låta andra människor ta konsekvenserna av sina handlingar, att det inte behöver vara jag som tar dem, utan att det får man göra själv.
Jag fattade inte att enda sättet att få någon att sluta är att låta dem ta sina egna konsekvenser så att de till slut måste sluta ljuga för sig själva.

Men jag är feg! Sjukt feg! Jag hatar konflikter, för de gör mig så liten... Jag vill bara fly!
Men igår kunde jag inte fly undan skammen, fast den inte var min att bära...
Bitvis förbyttes den i ilska, som är lite lättare att bära, även om den ibland är missriktad.

Jag ville inte bli lämnad ensam med den skuld jag kände...
Ringde pappa på vägen hem, ville bara ha sällskap. Men när man väl ber om något så inser inte alltid andra hur stor uppoffring det kan vara, inser inte allvaret, för man överlever ju ändå. Men att ständigt bli nekad gör ont...
Dubbel ledsamhet..!

Jag förstår fortfarande inte varför jag känner mig så ledsen. Inger har nog en förklaring på måndag. Men jag vill ha svar nu! För jag vill inte känna så här... Jag har ett eget liv. Och det ska inte få invaderas av någon annan! Ut!

Varför har ingen någonsin gjort något? Och varför har ingen kunnat hjälpa mig? Alltför ofta har jag mötts av oro, som de använt för att bekräfta mitt dåliga yrkesval! Varför kan inte jag få göra det jag brinner för?
Och varför ska livet vara så svårt..?

Ändå blev jag lämnad ensam med skammen... (Fast den inte var min.)

Tillfällets låt: The Ark - It takes a fool to remain sane

Ge mig ledigt!

I det här landet har man rätt till X antal veckors semester. Som student har man sommarlov. Resten av året är konstant jobb. Och det är omöjligt att inte ta med sig jobbet hem...
Ja, jag vet att jag har sagt det här förut, men det börjar verkligen bli påfrestande för mig. Särskilt om man har den där prestationsångesten som är bosatt nånstans här inne... Då vet jag ju att jag alltid kan göra mer än jag faktiskt gör...
Så nu sitter jag här och veeet att jag skulle kunna och borde läsa om Nakkens bok, men det händer bara inte. Och jag veeet att jag borde skriva ihop nåt av allt det andra jag har läst, som jag för övrigt kan läsa mer av, men det händer inte heller...
Däremot måste jag skriva i Inger-boken!

Är bara så trött... Jagar efter ett mål som ständigt växer sig större och ökar hastigheten bort från mig. När målet väl låtit sig infångas, har nästa redan hunnit få ett långt försprång... Det är som en sån där mardröm där man springer och springer, men aldrig kommer någon vart.
God natt!

Tillfällets låt: Lisa Miskovsky - A brand new day