Skam

Vissa tror att det finns universella känslor, sådana som alla människor kan relatera till, oavsett vilken kultur man lever i. En av dem ska vara skam...
Psykodynamiker menar också att det finns vissa grundkänslor, som alla andra känslor utgår ifrån. (Har inte för mig att skam är en av dem, däremot ledsamhet och ilska.)

Igår blev jag utsatt för den universella känslan skam, men jag kände också en stor lättnad blandad med en ledsamhet, som jag inte visste att jag bar på.
Gårdagen blev ett tumultartat kaos, då vi alla behövde mera tid, mera reflektion, mera stöd - lämna mig inte ensam med de här känslorna! Det var så för mig i alla fall...

Jag kan känna mig så oerhört skamsen över att jag aldrig gjorde något, aldrig sa ifrån. En gång sa jag "ok" åt hans beteende, när jag kom på honom med flaskan i handen. För det är ju hans eget ansvar, inte mitt. Däremot blir det mitt problem... Han ger mig ständigt problem.
Och jag känner mig ännun mer skamsen över att jag i 2,5 år har önskat, önskat så starkt, att han bara ska försvinna, så jag slipper befatta mig med honom!! Han skrämmer mig...

Jag visste inte hur olika kemiska substanser kan kombineras till nya - naiv och okunnig. Jag trodde att man kan vara "periodare" istället för blandmissbrukare. Och jag visste inte vad kombinationen av perioddrycken och substitutionen var. Ändå såg jag de knappnålsstora pupillerna och såg hur han levde om... Tänkte att sådär blir man väl inte av alkohol? Men det var ju förstås väldigt starkt motljus, och det kunde ju vara substitutionen... Naiv!

Jag var också okunnig om vad som är acceptabelt, hur mycket man ska behöva stå ut med. Trodde att man förväntas kunna klara av alla såna här situationer när man befinner sig i min position. Men jag är inte redo ännu...Och jag var verkligen inte redo första gången jag utsattes. Och till svar fick jag att grupprocesser ju kan vara jobbiga, men ofrånkomliga..! Vadå för jävla grupprocesser?!

Är det ok att ständigt behöva göra någon annans jobb? - Nej! Även i en grupp har man ett individuellt ansvar, och det är inte gruppens fel att alla individer inte kan ta sitt ansvar. Jag fattade inte att man måste låta andra människor ta konsekvenserna av sina handlingar, att det inte behöver vara jag som tar dem, utan att det får man göra själv.
Jag fattade inte att enda sättet att få någon att sluta är att låta dem ta sina egna konsekvenser så att de till slut måste sluta ljuga för sig själva.

Men jag är feg! Sjukt feg! Jag hatar konflikter, för de gör mig så liten... Jag vill bara fly!
Men igår kunde jag inte fly undan skammen, fast den inte var min att bära...
Bitvis förbyttes den i ilska, som är lite lättare att bära, även om den ibland är missriktad.

Jag ville inte bli lämnad ensam med den skuld jag kände...
Ringde pappa på vägen hem, ville bara ha sällskap. Men när man väl ber om något så inser inte alltid andra hur stor uppoffring det kan vara, inser inte allvaret, för man överlever ju ändå. Men att ständigt bli nekad gör ont...
Dubbel ledsamhet..!

Jag förstår fortfarande inte varför jag känner mig så ledsen. Inger har nog en förklaring på måndag. Men jag vill ha svar nu! För jag vill inte känna så här... Jag har ett eget liv. Och det ska inte få invaderas av någon annan! Ut!

Varför har ingen någonsin gjort något? Och varför har ingen kunnat hjälpa mig? Alltför ofta har jag mötts av oro, som de använt för att bekräfta mitt dåliga yrkesval! Varför kan inte jag få göra det jag brinner för?
Och varför ska livet vara så svårt..?

Ändå blev jag lämnad ensam med skammen... (Fast den inte var min.)

Tillfällets låt: The Ark - It takes a fool to remain sane