Allt eller inget?

Ja, så kanske det är.
Jag är inte beredd att gå in i något om jag inte får något tillbaka.
Särskilt om det är en situation där jag riskerar att göra mig illa.

Just nu får jag bra respons och det känns "rätt". Men sen då?
Han har ju redan valt bort mig en gång. Vad är det som säger att han inte kommer göra det igen?

En osäkers svåra balansgång mellan svart och vitt. För i mellantinget är det svårt att hitta fotfästen.
Tycker inte om att famla! Vill veta vad jag har...
Men vad händer med spänningen då?
Ja, enligt mig är det svårt nog att leva redan som det är ochjag får nog med spänning av att jobba med männniskor. så ge mig bara nånstans där jag kan landa.

Tillfällets låt: Brainpool - In a box

Fånga!

"Låt bli att balansera på räcket tills jag finns där nere och kan ta emot dig."
Och han fortsätter några varv till med andra liknelser.


Det känns fint att veta att det finns någon där som vill ta emot mig.
Men ännu finare att veta att det är han som säger så.


Det går inte att rädda världen om man inte är hel själv först och orkar hålla ihop den.
Ibland hinner man bara inte laga sig själv innan annat rasar...


Jag är beredd att försöka hålla ihop, stå på mig, våga.
Att säga nej är inte ett alternativ i alla lägen. När livet går sönder gäller det att någon finns där.


Önskar bara att jag kunde lita på honom. Vill så gärna våga falla och bli fångad.
Ändå säger han att han inte klarar det just nu.
Ärligare och öppnare än nånsin.
Vart ska det här sluta egentligen?


Fortsätter balansera mellan trötthet, oro, hopp och glädje. 


Tillfällets låt: Semisonic - Act naturally

Ibland går livet sönder...

Ibland går det inte längre att plocka upp bitarna och sammanfoga dem till en helhet.
Vissa bitar kommer för alltid att vara trasiga, försvunna.
Återstår att ta reda på om det går att leva utan dem.

Mina vänner faller sönder en efter en. Och jag kan bara se på. Försöka limma lite bitar. Och sen se dem falla igen.
Ser hur livet gör dem illa!
Det gör ont att bära även andras smärta.

Tyngden av dem gör att jag inte längre orkar hantera mitt eget.
Det är nu jag går sönder!
Men vem lagar mig då?

Tillfällets låt: Coldplay - In my place

Vem är han?

En kväll, en natt, en morgon... fylld av uppriktighet, ärlighet och närhet.
Ingen av oss hade varit så öppen tidigare.
Ändå kände jag mig inte helt lugn. Tillit är något skört och det tar tid att bygga upp igen. Men jag kände ändå att nu är vi på rätt väg, nu kan det bli helt rätt.

Och så vände det...
Såklart!
Hur kunde jag tro att det gick att lita på honom igen?
Hur kunde jag låta honom få komma så nära?
Hur kunde jag ens önska något som inte var möjligt?

Men min största fråga är: finns den där uppriktiga, ärliga och nära mannen på riktigt?
Eller var det bara någon han behövde vara för att komma nära?
Hur långt kan man anpassa sig utan att förlora sig själv?

Hur nära kan man komma utan att bli rädd?
För det är det jag tror att han är...
Men rädsla är inte det jag behöver. Jag vill ha någon som tar emot mig! För just nu faller jag på alla plan...

Men vem var han egentligen?
Vilken av de två sidorna han visat var sann? Den öppna eller den undvikande?
Vilken av de två sidorna är han beredd att stå för?

Jag vet redan svaret... För han är på väg bort. Och den här gången kommer han inte tillbaka... Den här gången får han inte komma tillbaka.

Gör vad du vill, men gör fan inte illa mig!

Tillfällets låt: Coldplay - Fix you

La la la!

Ljusare, varmare, lättare!
Det känns som att allt vänder nu. Oavsett vad som händer, så är det nu det vänder.

Tempot är högt, precis som jag vill ha det! Och just nu har jag kontroll över det.

Mycket blir lättare av att vända och brida på det. Hitta en annan vinkel, kanske hitta en lösning.

Hoppa, studsa! Dansa, skaka! Vad annat kan man göra?

Just nu så känns det som om jag är alldeles uppfylld av värme, energi och kärlek. Men vart ska jag ta vägen med allt?

Vet redan att det kommer gå åt helvet med att dejta nu, för det går inte att lita på honom. Så lika bra att fokusera på allt annat som är bra istället.

Jag vet att nästan allt är möjligt.
Jag trivs i mitt boende.
Jag ska börja nytt jobb.
Jag får ägna mig åt saker jag älskar utanför mitt jobb.
Jag får engagera mig och vara kreativ.
Jag är omgiven av människor jag älskar.

Nu kan det inte gå fel! Härifrån blir det bara rätt :)

Tillfällets låt: Axel Algmark - Kyss mig

Känner efter...

... och smälter! Shit!
Det va ju nu jag skulle hålla i mig och ta det lugnt.

Känner en svag doft av hans parfym runt mig. Doften tar tillbaka minnet av att vara alldeles nära honom. Känna värmen, mjukheten och hans läppar mot min kind.

Jag faller... igen!

Det känns som om vi tagit vid nästan direkt där vi slutade. Hur bra är det?
För mig var allting bra då - ville inte ha något annat. Men för honom var det inte tillräckligt. Hur ska jag kunna veta om det är tillräckligt nu? Jag hade så fel förra gången, så hur ska jag nånsin kunna veta?

Varför är tillit så svårt?
För nån med kontrollbehov känns det nästan hopplöst när man väl blivit sårad en gång...

Tillfällets låt: The Killers - Romeo & Juliet

Ett steg i taget...

Ett steg mot dig...
Två steg tillbaka...
Fem steg mot dig...
Två steg tillbaka...

Tvekar en stund...
Tar sats...
Beredd att hoppa!
Men den här gången har jag säkerhetslina!

Jag tror att alla är värda en andra chans. Men hur många chanser är jag beredd att ge mig själv?

Det är först när det går åt helvete som man inser vilka fantastiska människor som finns runt en. Och det är först efter en krasch som det blir lättare att värdesätta sig själv.

Den här gången tar jag ett steg i taget innan jag hoppar. Och nu har jag tryggheten i att veta att det alltid finns någon som fångar mig.

Vetskapen om att mitt liv är fyllt av kärlek oavsett vad jag väljer känns tillräckligt just nu.

Tillfällets låt: Train - If it´s love

Vågar.... Vågar inte...?

Funderar på om jag kommer få mina svar nu.
Undrar om det här bara kommer leda till att jag blir sårad igen.

Känner hur det liksom bränner i magen av att tänka på det.
Hur kroppen spänner sig av obehag och rädsla.
Samtidigt som hoppet säger mig att det är nu eller aldrig.

Vågar inte prova samtidigt som jag inte vågar låta bli.
Men hur gör man för att åter kunna lita på någon som gjort en illa?

Tillfällets låt: Train - Marry me

Here we go!

Upp å hoppa! Bara att borsta av knäna, desinficera skrubbsåren och börja om igen.

Fast det är ju inte riktigt så lätt... Fysisk på väg någon annanstans, men mentalt kvar i det som varit.
Finner alltid en trygghet i det som varit, oavsett om det varit bra eller inte.
Önskar alltid att det gick att ta ett steg tillbaka.

Att inte äta eller sova kan få förödande konsekvenser - som en veckas sängliggande.
Ändå är jag inte beredd att värdera mig själv högre än så. Känner att jag fortfarande wobblar - inte alls stabil, trots aptit.

Men vad gör man  när man varken vill eller vågar men ändå måste? Vad hittar man modet? För det måste ju hittas - det går inte att knuffas in i nästa fas.

Ändå känns det som om någon knuffar mig nu.
Känner hur jag stretar emot, hur jag backar.
Känner rädslan ta över. Rädslan för något nytt. Rädslan för att göra illa.
Kan inte ta på mig något ansvar, men kan ändå inte släppa skuldkänslorna.

Vill inte inge några förhoppningar alls. Vill bara få vara ifred en stund. Få bara vara... Slippa ta konsekvenserna av den fas jag nu nästan är inknuffad i...

Tillfällets låt: Laleh - Forgive but not forget

All världens olycka

Är ungefär det jag känner mig skyldig till en dålig dag...

Allt hade varit så mycket lättare om jag bara varit
...lite starkare
...lite bättre på kroppskontroll
...mindre rädd
...lite mindre i kroppen
...bättre på att ta kritik
...någon annan

Faller ständigt tillbaka på att önska saker som inte är möjliga.
Hamnar ständigt i en ångest som blir till ett etiskt dilemma. För tänk vad mycket som kunde ha löst sig om jag bara varit annorlunda. Nästan magiskt!

Och till slut behöver jag bli någon annan.
Hur hittar man ut ur nånting sånt?

Tillfällets låt: Verve - Bitter sweet symphony