"Låt bli att balansera på räcket tills jag finns där nere och kan ta emot dig."
Och han fortsätter några varv till med andra liknelser.
Det känns fint att veta att det finns någon där som vill ta emot mig.
Men ännu finare att veta att det är han som säger så.
Det går inte att rädda världen om man inte är hel själv först och orkar hålla ihop den.
Ibland hinner man bara inte laga sig själv innan annat rasar...
Jag är beredd att försöka hålla ihop, stå på mig, våga.
Att säga nej är inte ett alternativ i alla lägen. När livet går sönder gäller det att någon finns där.
Önskar bara att jag kunde lita på honom. Vill så gärna våga falla och bli fångad.
Ändå säger han att han inte klarar det just nu.
Ärligare och öppnare än nånsin.
Vart ska det här sluta egentligen?
Fortsätter balansera mellan trötthet, oro, hopp och glädje.
Tillfällets låt: Semisonic - Act naturally
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar