Upp å hoppa! Bara att borsta av knäna, desinficera skrubbsåren och börja om igen.
Fast det är ju inte riktigt så lätt... Fysisk på väg någon annanstans, men mentalt kvar i det som varit.
Finner alltid en trygghet i det som varit, oavsett om det varit bra eller inte.
Önskar alltid att det gick att ta ett steg tillbaka.
Att inte äta eller sova kan få förödande konsekvenser - som en veckas sängliggande.
Ändå är jag inte beredd att värdera mig själv högre än så. Känner att jag fortfarande wobblar - inte alls stabil, trots aptit.
Men vad gör man när man varken vill eller vågar men ändå måste? Vad hittar man modet? För det måste ju hittas - det går inte att knuffas in i nästa fas.
Ändå känns det som om någon knuffar mig nu.
Känner hur jag stretar emot, hur jag backar.
Känner rädslan ta över. Rädslan för något nytt. Rädslan för att göra illa.
Kan inte ta på mig något ansvar, men kan ändå inte släppa skuldkänslorna.
Vill inte inge några förhoppningar alls. Vill bara få vara ifred en stund. Få bara vara... Slippa ta konsekvenserna av den fas jag nu nästan är inknuffad i...
Tillfällets låt: Laleh - Forgive but not forget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar