...ingen
Det finns inga vinnare när någon blir sårad.
Precis när jag lättat från marken och tumlat runt i luften några varv dyker det upp en luft grop och jag kraschar genast.
Allt tal om att funka, att vilja, att planera.
Alla test, både verbala och praktiska.
All tid som nu bara känns förbrukad.
Och så det stora tomrum som uppstår..
Tomheten som sitter i hela kroppen. Sprider ut sig inom mig som en kyla, ett tryck, en känsla av illamående.
Utplånar min energi, min hunger, min glädje, mitt hopp.
Jag tog ut allt för tidigt. Dök in med huvudet före. Öppnade fördämningarna till känslorna.
Jag vågade!
Och jag föll..
Men ingen tog emot mig..
Bär ständigt på en oro att bli lämnad, att inte räcka till.
Och än en gång känns det som att oron blev bekräftad.
Vad ska man egentligen behöva göra för att bli lite älskad?!
Och så blir jag arg för att jag klandrar mig själv. Om det inte passar så passar det inte. Men det känns ju inte så.. Allt blir ett misslyckande!
Väntar på stunden när jag orkar resa mig igen. Vill inte gå runt med den här smärtan och tomheten..
Önskar mig trygghet. Känner hela tiden att jag inte är gjord för osäkerheter. Vill ofta fly åt andra hållet. Och det här gör det inte direkt lättare att släppa tryggheten. Jag trodde ju att jag var trygg, att jag kunde ta det lugnt, att han skulle fånga mig.
Men istället säger han att han vill prova något annat.
Så jag var alltså inte värd nånting.
Önskar bara att någon kunde fånga mig och hålla i mig!
Tillfällets låt: Be mine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar