När världen blir större

Ibland känns världen så enormt stor...
Som när man är ensam...
Eller när man inte riktigt hänger med...
Eller när man är vilse...
Eller när man bara är trött...

Idag är jag nog allt det där...
Och så är jag ledsen. Men jag borde vara jätteglad. Fast ändå inte. För jag vet inte hur det kommer att bli sen.
Om man har olika referensramar, kan man fortfarande vara vänner då?
Om den ena måste mogna snabbt, kommer hon fortfarande att vara intresserad av vänskapen sen?
Om man får fler intressen och prioriteringar kommer man fortfarande att vilja prioritera varandra?

Världen växer sig obönhörligt större.
Jag vet att jag borde känna glädje. Men samtidigt är jag självisk och vill inte, för jag vill behålla det som är. För jag tror inte att det kommer bestå efter en livsförändring...

(Förlåt... Jag vet att du läser det här... Men jag behöver skriva det. Och nu har du iaf tagit ditt beslut.)

Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Timglas