Sagor

Det låg ett lila skimmer över hustaken borta vid horisonten. En sån där färg som fanns på bilderna i en del sagoböcker. Jag tittar bortåt och känner ett lugn sprida sig, nästan som att vara liten och beskymmerslös, och titta på de fina bilderna i sagan.

Men sagor kan inte vara för evigt. Nu skriver jag min egen saga. Bilderna är inte längre lika vackra och fridfulla. Dock ändå, till viss del, surrealistiska.

I min saga bor jag, David-Dammråtta, Sara-Stress, Anders-Arbetare, Frida-Familj, Pelle-Plugg, Lisa-Lycka och Åsa-Ångest.
Idag övervakade Åsa-Ångest hur jag lämnade Anders-Arbetare för att träffa David-Dammråtta. Och där låg han så snällt och väntade på mig, innanför dörren. Ändå vägrade Sara-Stress att sluta ockupera min hals och istället komma ut och vara snäll. Kanske borde jag presentera henne för Lisa-Lycka.
- Nej, det får vänta. Åsa-Ångest påminner mig om morgondagens dejt med Pelle-Plugg och att jag borde vara förberedd. Dessutom måste jag ju förbereda veckans sammanstötningar med Frida-familj. Ständigt dessa förväntningar och maktskiften. I mitt liv härskar Åsa, men jag längtar efter Lisa, så att jag kan acceptera både David, Pelle och Anders... Tyvärr brottas Åsa bara med Sara, medan lilla Lisa står försynt och tittar på.

Det lila skimret är nu borta. Det är för mörkt och jag är för långt bort från horisonten. Lugnet börjar övergå i en förlamande trötthet. Livet tar ut sin rätt. Imorgon är en annan dag, ytterligare krav.
Imorgon är jag återigen pigg och kan tänka klart, förhoppningsvis - en dag då jag kan formulra mig. Så nu är det slut på sagor, nu återstår bara jag och den råa "Verkligheten", för kallt är det iaf...

Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Söndag 13.3.99