Varför kan det inte bara funka..?
Varför måste det vara så svårt?! Det borde ju vara helt naturligt.

Ibland kan det kännas hopplöst och det är ju alltid först efteråt som jag ser dom där självklara felen och bristerna, som jag vägrade inse innan...

Nu står jag inför följande hopplösheter:
- kort
- flippad musiksmak
- 10 år äldre
- groteska glasögon
- inte den smala seniga typen
- är inte så på
- kollonoja (= att intressera sig för nån i en sluten miljö, släpper ofta direkt efter)

Vad gör man då? Jo, jag såg till att göra bort mig med ett totalt ointressant samtal, så nu kommer han ju vara ännu mindre på. *suck*
Å andra sidan så vet jag ju mest bara ingenting. Så jag får väl nöja mig med att ha fått ut rätt mycket av min kollonoja, men nu är den nog över.

Känner mig bara lite trött på det här... Har inte riktigt nån lust att fortsätta söka, för det är ju bara såhär det blir.
Essi brukar säga att jag bara träffar fel killar, att jag inte borde nöja mig med dom som visar intresse, utan mer välja själv. Kanske vet jag inte hur man gör...

Usch, jag vill verkligen inte skriva deppinlägg, men jag är bara så trött...