Usch! Än en gång har jag lyckats träffa nån som jag nu måste säga nej till. Shit!
Jag borde verkligen höja mina krav redan från början.
- Men man vet ju aldrig...
- Nej, men jag har oftast rätt ändå.
Aj, han är ju en fin kille, men han är inte den som triggar mig. För jag är inte särskilt road av tystnader, prat om jobb, udda sätt och att smaska när man äter.
Till att börja med satte han sig nästan mitt på filten, och vartefter kom han allt närmare. Jag satt ju redan allra längst ut på kanten. Jag kände inte alls att jag ville ha honom nära inpå.
Det blev inget klick alltså!
- Men hur kan jag bara döma ut någon efte att bara träffat honom ett par gånger.
- Kanske för att jag känenr att han inte har mer att erbjuda mig.
Shit! Ska inte jag få ställa krav? Jag måste ju känna att det åtminstone skulle kunna vara rätt.
Eller så är jag bara besviken.
Om jag överraskar med picknick och hembakta specialbullar så förväntar jag mig ju iaf nån reaktion. Men nej...
Och så kommer jag på mig själv med att tänka att jag kanske borde ge honom en chans till, han var ju kanske bara nervös och blyg.
Men herregud! Hur många gånger till ska jag i så fall behöva sitta och känna att jag sitter av tid för att inte såra honom allt för mycket?!
Jag måste nog sluta bry mig om andra...
Tillfällets låt: Timbuktu - Det löser sig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar