På väg...

... någon annanstans.

Reser mig. lämnar rummet, lämnar stadens virrvarr och ljud, lämnar landet och ser mig omkring.

Packar mina saker och hoppas på något nytt.

Hemma är allt nytt - längtar hem till mitt fix. Men längtar också bort, till nånstans som inte behöver fixas. Vill vara någon som inte behöver fixas.

Längtar...

Har hängt upp all min längtan på något omöjligt, onåbart, orealistiskt. Något som aldrig funnits.

Samtidigt är jag någon annans längtan.

Önskar att jag kunde...

... laga - mig - honom - världen...

Går sönder bit för bit, inifrån. Känner hur bitarna försker tränga ut och lossna.

Förvirrad... Stressad... Trött... Ledsen...

Vart tar man vägen då?

Tänker att det kanske går att göra verklighet av andra längtan - för om nån klarar det så är det väl jag?

Men vet också att det gör ont att misslyckas, att göra någon annan illa. Vågar inte...

Packar min väska... och går... åker långt, långt bort... I hopp om att komma hem som någon annan... Till något annat... Ett annat jag, ett annat liv...

En dröm...

Tillfällets låt: Aventura - Peligro

Kanske..?

... finns det en chans att jag får en chans till..?

Önsketänkande och övertolkningar, som vanligt. Men vad ska jag annars klamra mig fast vid? Pendlar fram och tillbaka mellan att jag vill tillbaka och att han aldrig funnits.

Vet inte vad som gör mest ont egentligen... För det går aldrig att komma bort och glömma helt... Det går inte att fly från sina bästa vänner när man ingår i samma nätverk.

Tänker att jag måste släppa, men vill inte! Skulle kunna göra vadsomhelst för att inte släppa, få komma tillbaka...

Har aldrig tidigare känt mig så trygg, blivit instinktivt förstådd och kunnat landa.

Trivs verkligen inte med mig själv... Särskilt inte när jag blivit lämnad...

Finns inget kvar att göra. Enda återstående strategin är att backa, gå åt motsatt håll. För det finns inte längre någon möjlighet att han kommer tillbaka.

Eller..?

Som sagt, jag övertolkar. Men vad menar han egentligen..?

Vet inte riktigt vad jag ska tro. Vill tro att han vill nånting, men borde tro att han fortfarande har bestämt sig. Undrar nu om han gör det han gör för min eller hans skull...

Tillfällets låt: El Torito - Me duele la cabeza

... som om han inte fanns

Fortsätter andas...

Gräver ner mig i jobbet...

Träffar mina vänner...

Kryper ihop under en filt hemma bara för att jag vill...

Öppnar ögonen och tar in alla som rör sig runt mig...

Noterar nya intryck...

Ser något snyggt... Ler...

Skakar höfterna...

Dricker något som bubblar... Tills även mina ord bubblar...

Fortsätter som om ingenting hänt...

... som om han aldrig funnits

Tillfällets låt: Ellie Goulding & Erik Hassle - Be Mine

Om bara inte om fanns...

Hit men inte längre...

Håller i mig i sysselsättning, aktivitet, frånvaron av tankar, undantryckandet av känslor, känslan av ett material, en låt, min egen kropp.

Jag har nått slutet. Här slutar alla chanser till nånting annat. Inga fler om...

Jag vände alla "om" mot mig själv. Han försökte dementera, men det är ju ändå så det känns. Känns som att om jag bara var annorlunda, om jag var någon annan, så skulle jag kanske...
Ja, vad skulle jag egentligen?

9 månader av att bli vald, för att sen alltid bli bortvald. 9 månader med fokus på något som inte går att få. Att leva med känslorna på utsidan. Få gånger jag varit så sårbar...

Påminns än en gång om min egen destruktivitet. Att inte släppa sådant som gör ont. Att inte göra om, göra rätt när något blir uppenbart fel. Att inte ge mig själv tillräckligt med respekt för att sluta vara tillgänglig. Varför väljer jag alltid fel?

Efter 9 månaders extra anspänning är det dags att konstatera att jag är bortvald. Att det spelar ingen roll hur mycket man gör, går in med, anstränger sig när någon inte vill. Att den mannen jag älskat villkorslöst egentligen inte finns - en illusion om någon med mod.

Känner mig mer ensam, övergiven... Men hur kan man bli lämnad av någon som egentligen aldrig funnits där?
Tänker tillbaka... Kan inte komma på en enda gång när han tagit ett uppenbart initiativ. Och nu har han valt bort motorn. Vad finns då kvar?

Vi kan väl fortsätta vara vänner..?
- Nej, för jag kan inte sätta gränser. Har en blind och ovillkorlig tillit, som gör mig totalt hudlös och omdömeslös. Klarar inte mer smärta... Låt mig bara få vara! Hitta tillbaka till mig själv, få huden att täcka igen...

Tillfällets låt: Robyn - Indestructible

Läcker...

Inga ord kvar - blockerad och sen brast allt...

Tillfällets låt: Llorrar lloviendo (http://www.youtube.com/watch?v=DGuynqwN5fE)

Cookie on Heartbreak tour

Ny piedestal att vingla på...

Nya ord att värja sig mot...

Mera närhet att försöka ta in...

Ny chans att komma vidare...

Men vad gör man när kroppen säger ifrån?

...när jag inte reagerar

...backar

...tappar initiativen

... önskar att det ska ta slut

På flykt från något nytt, verkligheten, mig själv...

Lämnar något efter mig, men vågar inte vända om...

Glömmer bort att tänka på konsekvenserna...

Hinner inte känna efter, landa, vara - vill bara bort!

... fast egentligen inte bort - tillbaka till något som aldrig varit

... en tanke om hur det kunde vara "om"

... en dröm om något större

... orealistiskt nonsens!

Vill komma loss! Men finner mig ständigt ståendes på samma ställe...

Trampar vatten... Fryser...

Frågan är vem jag gör mest illa?

Tillfällets låt: Coldplay - Speed of sound

Köld

Ser imman i mörkret. Känner kondensen stiga från marken. Känner kylan ända in på kroppen, hur den långsamt slingrar sig runt mina ben, klättrar uppåt.
Blickar ut över mörkret. Ser stadens ljus som långa streck - kontraster mot allt det svarta. Känner inga ljus inuti. Det är bara jag och jag är kall och tom.
Ser mörkret sprida sig, lägga sig som en matta över marken, över löven, bädda in människorna i ett dis.
Öppnar och stänger händerna inunti vantar. Vickar på tårna i skorna. Försöker hålla kroppen i konstant rörelse. Tar skydd från vinden. Men hur ska jag kunna skydda mig från dig? En tanke, en känsla, en doft - nånting som alltid omger mig. Ger mig en känsla av tomhet.
Vänder mig om bara för att se att det inte är någon där.
Blickar ut över mörkret, över kylan - en tom plattform. Mörkret och kylan bli ett - mörker är kyla. Och kylan fyller mina tomrum, gör mig stel, sluten, ointaglig.
Knacka inte, för då brister jag...

Tillfällets låt: Coldplay - Christmas lights

Att söka

Dimman lättar från marken, imman breder ut sig över rutan. Världen får suddiga konturer, som vore den inpackad i bomull. Suddig som i utsuddad - försvunnen i mängden.

Sätter handen mot rutan, känner utsidans kyla isa, känner handens värme pulsera ut i glaset. Droppar av smält imma flyr nedåt. Flyr som i rymmer - från någon, från världen, från sig själv. Att lämna avtryck som inte består.

Hon rör sig mot horisonten - endast hindrad av rummets geometri

Hon för sig irrande, virvlande genom rummet - sökande efter en helhet

Andedräkten förvandlas till rök, vita virvlar som stiger mot himlen. Blicken söker sig uppåt, söker efter något, någon. Söka som i att leta, vara på väg, vara vilsen.

Tillbaka mot horisonten. En suddig kontur någonstans, i andra änden av rummet, mitt i trängseln, på andra sidan muren. En vägg av ord, tankar och krav reser sig. Resa som i bygga, gömma, sluta in - avsluta.

Hon tar spjärn i trängseln med armbågarna före - inget stoppar henne nu

Hon virvlar vidare, söker fäste med en fot i taget - riktning dit stegen bär

En evighets sökande - hennes andetag strömmar bortom tid och rum

På flykt

... från mig själv. För hon som är jag verkar hela tiden föra mig vilse...
... från dem som vill komma mig nära. För de ser igenom mig för lätt...
... från allt som är tungt. För jag orkar inte bära det med mig...
... från ansvar. För det är fullt i huvudet...
... från förändringar. För varken kroppen eller sinnet anpassar sig...
... från tempot. För plötsligt går allting så långsamt inuti...
... från lugnet. För jag kan inte hantera det...
... från alla krav. För jag känner mig så fel...
... från känslorna. För de känner ju fel!

Försöker vakna ur en slags dimma. Kroppen känns tung. Energin består endast av någon slags sparlåga. Blixtrar till i korta stunder, för att sen slockna och göra mig som förlamad.

Kan det vara mörkret ute som gör såhär? Är jag inte gjord för växlingar?

Utanför fönstret virvlar löven och det känns som om delar av livet passerar förbi, liksom glider mig ur händerna.

Försöker stanna upp. Och är inte nöjd med det jag ser. Är inte nöjd med någonting längre.

Behöver en paus från alla måsten, från mig själv.

Söker mig till dem som inte ställer krav, dem som får mig att skratta. Förlorar mig i dansen. Går in i en roll av någon annan. Gömmer mig under någon annans täcke.

Någon annan försökte rädda mig, försökte komma nära. Satte upp mig på en piedestal. Men där blev det alldeles för tydligt hur dålig balans jag har och hur rädd jag är för höjder.
Så jag flydde, gömde mig undan känslorna, stängde av och sprang.
Men det gör ont att göra någon annan besviken, att göra någon illa.

Fann mig själv plötsligt hopklistrad på annat håll. Höll i mig för livet, klamrade mig fast för att överleva. Snälla säg att jag inte är så dålig! Sudda ut min bild av den där andra som är jag...

Men klistret ersattes av saknad. Efter någon... För det saknades full närvaro. Var fanns känslan? Går det ens att hitta känslan? Var kommer känslor ifrån? Om jag visste det skulle jag ju kunna hitta dem eller gömma tillbaka dem! Önskar än en gång att det gick att styra över känslorna, ta bort magin när det gör för ont.

Bedövar mig med adrenalin och spelad närhet. Bara lite till... Bara en stund till... Och sen när jag öppnar ögonen igen så kommer allt att vara bra...
Låt mig få vara magisk och drömma bara för en stund till...

Tillfällets låt: Demi Lovato - Skyscraper

Det räcker inte med att vara modig...

... man måste vara rätt också...
Och det va inte jag.

Efter två månaders undran, funderingar, hopp och ledsamhet, så tänkte jag att hopp räcker inte. Det är bättre att veta säkert. Men nu vet jag inte längre...
Ville låtsas som ingenting, ville fortsätta vara som förut fast det gjorde ont.

Tänkte att om jag bara visste nånting så skulle jag kunna gå vidare, hoppas på nånting annat.

Han genomskådade mig direkt. Redan när jag antydde något som jag inte ens visste om själv så hade han insett vad jag själv inte hade hunnit känna. Och nu när jag orkat erkänna för mig själv att det är så här det är, så är det dags att krascha igen.

Hoppet drev mig till ytterligare ett erkännande, att erkänna inför den finaste jag vet. Och han visste nästan redan. Och han tog orden ur min mun, gjorde allting så mycket lättare där och då. Alla ord jag hade tänkt att jag skulle säga var som borta, för jag hade intalat mig själv att jag inte skulle behöva säga dem, inte skulle behöva bli besviken.
Men han tog mina ord, förstod allt och fick mig nånstans att skratta. Men inuti var inte allt lika varmt. Ont i magen, ONT.

Han förstod allt, var som man ska vara på alla sätt utom kär.

Så hoppet lurade mig...
Förnuftet svek mig...
För hur kunde jag tro att någon skulle känna så för någon som jag? Varför skulle nån göra det? Som om jag vore värd att älskas?
Hur blev det så? Var kom det självförtroendet ifrån?

Varför gjorde jag så mot mig själv? Hade varit så mycket enklare att bara försöka släppa och gå vidare. Det som jag inte klarade tidigare, men försöka lite till?
För jag var inte rätt...

Tillfällets låt: Jason Mraz - A beautiful mess

Låtsas som ingenting...

Varför är det alltid lättare att skriva när saker inte är som de ska?
För att jag behöver skriva av mig - få ut orden så att de inte är lika tunga längre.
Igår fick jag prata av mig också. En vän som ännu inte tröttnat på det jag bär på. Och någon som själv behövde få ta lite plats. Ibland behöver något bara bli sagt för att jag ska slippa tänka på det, iaf tillfälligt.

Räknade nu ut att jag varit sjuk minst 50 % av tiden senaste månaden. Det är nog inte så det ska vara. Och blev precis alldeles gråtfärdig när min vän påpekade det och började oroa sig. För mest av allt är jag trött, alldeles för trött... Bara att gå upp på morgonen är en utmaning. För varför ska jag det? För att åka till en plats full av begränsningar, överbelastningar och pappersvänding.
Jag tänkte att om jag ändrade på saker, så skulle jag få mer inspiration, orka mer. Så jag hittade en ny lägenhet och bytte jobb. Men fortfarande är jag trött...

Det är farligt att jobba med problem, för då blir det alltför lätt att själv identifiera sig med svårare problem. För jag är inte deprimerad, jag bara orkar inte... Jag har bara lite nedsatt kapacitet ifråga om energi, minne och uttrycksförmåga. Kan inte hålla ordning på lika många saker samtidigt som tidigare, tappar ord både när jag talar och när jag skriver - på alla tre språken. Så vad händer när någon som överlever genom att uttrycka sig inte längre behärskar språket? - Jag vill inte ens veta...

Försöker försvinna från verkligheten - låtsas som ingenting, uppslukas av en spännande bok, zappa för länge på tv´n, prata nonsens som om det inte blir någon morgondag, dansa tills jag blir alldeles hög på endorfiner och gömma undan alla måsten på en lista tills det är akut att plocka fram dem.
Men vad hjälper det? Kroppen säger ifrån, hjärnan kopplar ner. Kvar blir trötthet och överkänslighet. Det har aldrig varit så lätt att få mig att gråta.

Önskar att jag hade en lätt lösning. Leker romantiker och tänker att allt kommer lösa sig bara jag får nån att krypa ihop hos - låtsas lite till.

Låtsas som ingenting - säger till mig själv att allt kommer bli bra, att allt är bra. För om jag tror att allt är bra så kan inget ont hända - eller?

Jag gömmer mig under täcket en stund till...

Tillfällets låt: Winnerbäck - Söndag 13.3.99

Se men inte röra

Vad mer kan jag säga?

Ibland kommer man alldeles för nära någon. Och det är ok, tills relationen börjar omdefinieras. Kan man vara så nära någon utan att riskera att något går sönder?
Kan man vara så nära någon och alltid få behålla närheten?
Kan man stanna så nära utan att börja känna något mer?

På ett sätt känns det som om han alltid har funnits där, fast det egentligen bara är under ett åt vi varit så nära. Och jag kan idag inte föreställa mig hur det skulle vara utan honom.

Jag börjar alltid en relation med att överväga någon som potentiell eller inte. Och i det här fallet fick det blir inte, eftersom jag redan befann mig i ett inte-stadium. Så när mitt inte upphörde så fortsatte jag att tänka på det som inte.
Och det fortsatte att vara inte tills vi råkade komma lite för nära. Helt oskyldigt, helt oplanerat. Men ändå planerat på så sätt att vi ville vara nära.
Men man får inte vara för nära sina vänner, för då börjar gränsen för vänskapen att bli otydlig.

Jag tänkte mig hela tiden att jag inte skulle känna något mer, att det bara var närhet och intellektuell stimulans jag var ute efter. Kan man inte ha en sån relation?
Om inte annat är det lättare att stanna i något som man inte behöver engagera sig så mycket i, där man inte riskerar att bli sårad. Nånstans att få bara vara en av två.

När jag sen fick frågan om allt va ok, så började jag känna efter. Och samtidigt som jag hör mig själv säga att allt är bra och samma som förut, så inser jag att det är inte alls så jag känner...

Vi vet båda att vi är för fega för att både känna efter. Och ingen av oss skulle våga berätta vad vi kände om det råkade vara något annat än det önskade.

Men jag har råkat hitta en av världens mest fantastiska människor och jag har fått vara nära honom. Men han låter mig inte komma närmare än så. Vi stannar här...

Jag har tänkt många gånger att jag antagligen projicerar känslor på honom, för att jag vill ha någon att ha såna känslor för. För han är inte min typ och jag är inte hans.
Men hur kan jag veta det när alla val jag gjort innan har varit fel?
Att se honom igen gjorde ändå att känslorna föll på plats. Jag blev lycklig bara av att se honom, samtidigt som jag blev ledsen av att veta att jag inte får stanna så nära. Jag såg honom, kände honom - kände allt som för mig var både välbekant och spännande - kände att det är precis det här jag vill ha. Kände att det här är en människa jag vill uppleva saker med, uppleva mer med, uppleva allt med.
Men så tog kvällen slut och jag sa aldrig hur jag kände - allting blev osagt.
Jag vågar fortfarande inte... Men jag har bestämt mig, för se men inte röra gör för ont...

Tillfällets låt: The Tiny - Last Weekend

Minnen

Har hittat tillbaka till bloggen. Läser, läser, läser och minns... Minns allt som varit, minns allt som jag behövt skriva bort. En människas historia blir de ögonblick hon sparat. Men bloggen är inte min historia, den är alla de ögonblick jag skrivit ned för att det inte ska bli min historia. Det som återstår är därför alla de stunder som jag ville behålla och på så sätt skapar jag min egen historia.

Funderar på allt som hänt, med mig, med jobbet, med livet, men alla omkring mig. I slutändan är det ändå fortfarande jag och bloggen skrivs på samma dator som när jag började skriva.

Det kändes så svårt att ta upp skrivandet igen. Så stora luckor och orden som inte längre är vana att komma ut. De stannar istället inuti och maler tills de blir för stora.

Men det finns alltid en anledning till att jag hittar tillbaka hit. Och oftast handlar det om någon som inte är jag eller hur jag känner mig otillräcklig.

Ute blommar körsbärsträden, hela världen börjar blomma upp. Jag ser färgerna, tar in värmen och känner hur jag fylls av ny energi. Nu saknas bara ett "vi" - känner mig som en marskatt, men vet inte vem jag ska jama för. Men varför jama när man ändå inte får komma in?

Fötterna ömmar, musklerna är hårda efter all träning och fulla av blåmärken. Klackhöjden är nu 5,5 och jag syns - ibland alldeles för väl. Men jag försöker, försöker och nånstans börjar det ge resultat. Fick i lördags höra att jag inte är lika bråkig längre och istället rätt graciös, ett ord som aldrig tidigare förknippats med mig - pojkflickan med kass motorik.

Känner mig varm inombords. Vet var jag kan landa när jag kraschar, men svårt att minnas sånt när man väl är där. Men har inte riktigt kraschat än. Och vet att jag överlever hursomhelt, för något av mitt värsta har redan varit.
Det är spännande att läsa om saker såhär i efterhand, att veta att slutet är nära och att sen se det komma. Någon har sagt att när man blir lämnad av någon så där en bit av ens själ. Vet inte vem, men jag anser ändå att den biten som dör ger plats för den ännu större bit att födas. I mitt fall var det dansen, sen impron - och såklart alla vännerna.

Tillfällets låt: Kent - Kevlarsjäl