Allt eller inget?

Ja, så kanske det är.
Jag är inte beredd att gå in i något om jag inte får något tillbaka.
Särskilt om det är en situation där jag riskerar att göra mig illa.

Just nu får jag bra respons och det känns "rätt". Men sen då?
Han har ju redan valt bort mig en gång. Vad är det som säger att han inte kommer göra det igen?

En osäkers svåra balansgång mellan svart och vitt. För i mellantinget är det svårt att hitta fotfästen.
Tycker inte om att famla! Vill veta vad jag har...
Men vad händer med spänningen då?
Ja, enligt mig är det svårt nog att leva redan som det är ochjag får nog med spänning av att jobba med männniskor. så ge mig bara nånstans där jag kan landa.

Tillfällets låt: Brainpool - In a box

Fånga!

"Låt bli att balansera på räcket tills jag finns där nere och kan ta emot dig."
Och han fortsätter några varv till med andra liknelser.


Det känns fint att veta att det finns någon där som vill ta emot mig.
Men ännu finare att veta att det är han som säger så.


Det går inte att rädda världen om man inte är hel själv först och orkar hålla ihop den.
Ibland hinner man bara inte laga sig själv innan annat rasar...


Jag är beredd att försöka hålla ihop, stå på mig, våga.
Att säga nej är inte ett alternativ i alla lägen. När livet går sönder gäller det att någon finns där.


Önskar bara att jag kunde lita på honom. Vill så gärna våga falla och bli fångad.
Ändå säger han att han inte klarar det just nu.
Ärligare och öppnare än nånsin.
Vart ska det här sluta egentligen?


Fortsätter balansera mellan trötthet, oro, hopp och glädje. 


Tillfällets låt: Semisonic - Act naturally

Ibland går livet sönder...

Ibland går det inte längre att plocka upp bitarna och sammanfoga dem till en helhet.
Vissa bitar kommer för alltid att vara trasiga, försvunna.
Återstår att ta reda på om det går att leva utan dem.

Mina vänner faller sönder en efter en. Och jag kan bara se på. Försöka limma lite bitar. Och sen se dem falla igen.
Ser hur livet gör dem illa!
Det gör ont att bära även andras smärta.

Tyngden av dem gör att jag inte längre orkar hantera mitt eget.
Det är nu jag går sönder!
Men vem lagar mig då?

Tillfällets låt: Coldplay - In my place

Vem är han?

En kväll, en natt, en morgon... fylld av uppriktighet, ärlighet och närhet.
Ingen av oss hade varit så öppen tidigare.
Ändå kände jag mig inte helt lugn. Tillit är något skört och det tar tid att bygga upp igen. Men jag kände ändå att nu är vi på rätt väg, nu kan det bli helt rätt.

Och så vände det...
Såklart!
Hur kunde jag tro att det gick att lita på honom igen?
Hur kunde jag låta honom få komma så nära?
Hur kunde jag ens önska något som inte var möjligt?

Men min största fråga är: finns den där uppriktiga, ärliga och nära mannen på riktigt?
Eller var det bara någon han behövde vara för att komma nära?
Hur långt kan man anpassa sig utan att förlora sig själv?

Hur nära kan man komma utan att bli rädd?
För det är det jag tror att han är...
Men rädsla är inte det jag behöver. Jag vill ha någon som tar emot mig! För just nu faller jag på alla plan...

Men vem var han egentligen?
Vilken av de två sidorna han visat var sann? Den öppna eller den undvikande?
Vilken av de två sidorna är han beredd att stå för?

Jag vet redan svaret... För han är på väg bort. Och den här gången kommer han inte tillbaka... Den här gången får han inte komma tillbaka.

Gör vad du vill, men gör fan inte illa mig!

Tillfällets låt: Coldplay - Fix you

La la la!

Ljusare, varmare, lättare!
Det känns som att allt vänder nu. Oavsett vad som händer, så är det nu det vänder.

Tempot är högt, precis som jag vill ha det! Och just nu har jag kontroll över det.

Mycket blir lättare av att vända och brida på det. Hitta en annan vinkel, kanske hitta en lösning.

Hoppa, studsa! Dansa, skaka! Vad annat kan man göra?

Just nu så känns det som om jag är alldeles uppfylld av värme, energi och kärlek. Men vart ska jag ta vägen med allt?

Vet redan att det kommer gå åt helvet med att dejta nu, för det går inte att lita på honom. Så lika bra att fokusera på allt annat som är bra istället.

Jag vet att nästan allt är möjligt.
Jag trivs i mitt boende.
Jag ska börja nytt jobb.
Jag får ägna mig åt saker jag älskar utanför mitt jobb.
Jag får engagera mig och vara kreativ.
Jag är omgiven av människor jag älskar.

Nu kan det inte gå fel! Härifrån blir det bara rätt :)

Tillfällets låt: Axel Algmark - Kyss mig

Känner efter...

... och smälter! Shit!
Det va ju nu jag skulle hålla i mig och ta det lugnt.

Känner en svag doft av hans parfym runt mig. Doften tar tillbaka minnet av att vara alldeles nära honom. Känna värmen, mjukheten och hans läppar mot min kind.

Jag faller... igen!

Det känns som om vi tagit vid nästan direkt där vi slutade. Hur bra är det?
För mig var allting bra då - ville inte ha något annat. Men för honom var det inte tillräckligt. Hur ska jag kunna veta om det är tillräckligt nu? Jag hade så fel förra gången, så hur ska jag nånsin kunna veta?

Varför är tillit så svårt?
För nån med kontrollbehov känns det nästan hopplöst när man väl blivit sårad en gång...

Tillfällets låt: The Killers - Romeo & Juliet

Ett steg i taget...

Ett steg mot dig...
Två steg tillbaka...
Fem steg mot dig...
Två steg tillbaka...

Tvekar en stund...
Tar sats...
Beredd att hoppa!
Men den här gången har jag säkerhetslina!

Jag tror att alla är värda en andra chans. Men hur många chanser är jag beredd att ge mig själv?

Det är först när det går åt helvete som man inser vilka fantastiska människor som finns runt en. Och det är först efter en krasch som det blir lättare att värdesätta sig själv.

Den här gången tar jag ett steg i taget innan jag hoppar. Och nu har jag tryggheten i att veta att det alltid finns någon som fångar mig.

Vetskapen om att mitt liv är fyllt av kärlek oavsett vad jag väljer känns tillräckligt just nu.

Tillfällets låt: Train - If it´s love

Vågar.... Vågar inte...?

Funderar på om jag kommer få mina svar nu.
Undrar om det här bara kommer leda till att jag blir sårad igen.

Känner hur det liksom bränner i magen av att tänka på det.
Hur kroppen spänner sig av obehag och rädsla.
Samtidigt som hoppet säger mig att det är nu eller aldrig.

Vågar inte prova samtidigt som jag inte vågar låta bli.
Men hur gör man för att åter kunna lita på någon som gjort en illa?

Tillfällets låt: Train - Marry me

Here we go!

Upp å hoppa! Bara att borsta av knäna, desinficera skrubbsåren och börja om igen.

Fast det är ju inte riktigt så lätt... Fysisk på väg någon annanstans, men mentalt kvar i det som varit.
Finner alltid en trygghet i det som varit, oavsett om det varit bra eller inte.
Önskar alltid att det gick att ta ett steg tillbaka.

Att inte äta eller sova kan få förödande konsekvenser - som en veckas sängliggande.
Ändå är jag inte beredd att värdera mig själv högre än så. Känner att jag fortfarande wobblar - inte alls stabil, trots aptit.

Men vad gör man  när man varken vill eller vågar men ändå måste? Vad hittar man modet? För det måste ju hittas - det går inte att knuffas in i nästa fas.

Ändå känns det som om någon knuffar mig nu.
Känner hur jag stretar emot, hur jag backar.
Känner rädslan ta över. Rädslan för något nytt. Rädslan för att göra illa.
Kan inte ta på mig något ansvar, men kan ändå inte släppa skuldkänslorna.

Vill inte inge några förhoppningar alls. Vill bara få vara ifred en stund. Få bara vara... Slippa ta konsekvenserna av den fas jag nu nästan är inknuffad i...

Tillfällets låt: Laleh - Forgive but not forget

All världens olycka

Är ungefär det jag känner mig skyldig till en dålig dag...

Allt hade varit så mycket lättare om jag bara varit
...lite starkare
...lite bättre på kroppskontroll
...mindre rädd
...lite mindre i kroppen
...bättre på att ta kritik
...någon annan

Faller ständigt tillbaka på att önska saker som inte är möjliga.
Hamnar ständigt i en ångest som blir till ett etiskt dilemma. För tänk vad mycket som kunde ha löst sig om jag bara varit annorlunda. Nästan magiskt!

Och till slut behöver jag bli någon annan.
Hur hittar man ut ur nånting sånt?

Tillfällets låt: Verve - Bitter sweet symphony

Och den lyckliga vinnaren är...

...ingen
Det finns inga vinnare när någon blir sårad.

Precis när jag lättat från marken och tumlat runt i luften några varv dyker det upp en luft grop och jag kraschar genast.

Allt tal om att funka, att vilja, att planera.
Alla test, både verbala och praktiska.
All tid som nu bara känns förbrukad.
Och så det stora tomrum som uppstår..

Tomheten som sitter i hela kroppen. Sprider ut sig inom mig som en kyla, ett tryck, en känsla av illamående.
Utplånar min energi, min hunger, min glädje, mitt hopp.

Jag tog ut allt för tidigt. Dök in med huvudet före. Öppnade fördämningarna till känslorna.
Jag vågade!
Och jag föll..
Men ingen tog emot mig..

Bär ständigt på en oro att bli lämnad, att inte räcka till.
Och än en gång känns det som att oron blev bekräftad.

Vad ska man egentligen behöva göra för att bli lite älskad?!
Och så blir jag arg för att jag klandrar mig själv. Om det inte passar så passar det inte. Men det känns ju inte så.. Allt blir ett misslyckande!

Väntar på stunden när jag orkar resa mig igen. Vill inte gå runt med den här smärtan och tomheten..

Önskar mig trygghet. Känner hela tiden att jag inte är gjord för osäkerheter. Vill ofta fly åt andra hållet. Och det här gör det inte direkt lättare att släppa tryggheten. Jag trodde ju att jag var trygg, att jag kunde ta det lugnt, att han skulle fånga mig.
Men istället säger han att han vill prova något annat.
Så jag var alltså inte värd nånting.

Önskar bara att någon kunde fånga mig och hålla i mig!

Tillfällets låt: Be mine

"Om det här ska funka..."

... så vill jag..."

Vad är det som ska funka?
Vad är det du vill?

Är det så att vi har nånting som ska funka nu?
Varför sa ingen nånting till mig? Så hade jag sluppit gå här och undra vad det är som händer och inte...
Varför uppfattar jag inte att vi har nånting? Varför känner jag mig hela tiden så osäker på dig, medan du verkar helt lugn?

Vad är det du vill ha egentligen?
- En tredjeprio på listan?
- Någon att testa?
- Någon att sova med?

Var får jag plats i pusslet?
När har du tid för att ta reda på vem jag egentligen är?
När ska jag våga landa och bara vara jag - istället för en überflexibel fixare?

Varför tar allting så lång tid?
Men varför har jag plötsligt så bråttom? Känns som om jag fastnat i känslan.
Känner mig plötsligt otrygg... Vill vidare... Vill hitta någon sorts stabilitet - veta var jag är någonstans, vad jag kan förvänta mig, vad jag kan göra.

Förälskelse är en fantastisk, men otrygg känsla. Vill alltid befinna mig här, samtidigt som jag önskar att någon kunde ta mig härifrån...

Tillfällets låt: Winnerbäck - Manus

Håller andan...

Tar ett stort kliv rakt ut i intet...
... håller andan i väntan på att bli fångad, eller att foten ska hitta fast mark.
Tills vidare får jag balansera på ena foten.

Funderar hur något kan vända så fort.
Hur en känsla kan snurra flera varv runt sin egen axel och bli till något helt annat.

Hur minsta tvekan kan skapa ångest och oro som gör det svårt att sova, svårt att äta, omöjligt att tänka.

Betraktar förundrat mig själv utifrån och inser att jag är väldigt långt ifrån verkligheten och logiken just nu.
Men jag bryr mig inte om logiken nu. Nu gäller bara att hålla i sig i känslan, flyta med, sväva.

Detta är det enda jag vill just nu. vill det så intensivt att jag nästan är beredd att ge upp allt annat.
(Men också det enda som kan få mig att glömma.)

Känner hur den enda fot jag står på börjar vackla - på väg att tappa fotfästet helt...

TIllfällets låt: Train - Drive by

Faller?

Dags att falla igen..?

"I taxin, i bussen, i hissen, i hallen, jag faaaaaller!"

Hur kommer det sig att det som enligt beräkningar och undersökningar kan verka rätt ändå blir så fel?

Det låter så bra, men känns så fel...

Samtidigt som det som inte låter helt rätt eller bara random person som väcker ens uppmärksamhet, kan bli bra?

Plötsligt känns det helt rätt...

Är det nu jag ska börja fundera kring hormoner och säga till mig själv att förälskelse trubbar av det rationella och logiska tänkandet?

Nej, det är för tidigt.

För någon som gjort fel under ett helt år är det äntligen dags att släppa lite! Inte åt multihållet, men iaf försöka med en av vägarna.

Here we go! Cookie on the loose!

Tillfällets låt: Veronica Maggio - Jag kommer

Förflyttningar

Allt är tyst, allt är stilla...

Önskar att inget heller ska hända.

Backar än en gång på frågan. Frågan om jag vill. Frågan om jag vågar. Frågan om jag har landat.

Hur länge ska det vara såhär?

Vill jag något annat eller räcker det såhär?

Eller känns det bara lättare, tryggare att längta efter något ouppnåeligt? Slippa ta ansvar...

Sprider stök omkring mig. Hinner aldrig plocka upp trådarna efter mig.

Rusar vidare!

Funderar, funderar... Vänder utochin på tankarna. Försöker hitta känslorna, gräva fram det jag egentligen känner. Men de flyr undan, liksom jag.

Ännu en helg borta. Ännu en aktivitet som får mig att helt glömma allt. Härligt, roligt, fantastiskt kul! Nu är vi på gång!

Ännu en helg på flykt...

Från en plats till en annan - bara för att inse att jag egentligen aldrig flyttade mig från den första platsen.

Och längtar ständigt tillbaka till något jag hade, fast jag aldrig hade det...

Tillfällets låt: Robyn - Be mine

Och sen då?

Dags att vakna, stiga upp - upp, upp och iväg!
Eller var det landa jag skulle göra? Har varit på väg någonstans konstant sedan början av december. På väg till vad? Till nåt bättre? Till nån annan? Till något alls eller bara bort?
Eller är det vägen som är målet?
Många äventyr blir det iaf på vägen dit.

Fann mig själv ståendes i kylan, mätt på alla intryck, väntandes på att det skulle kännas mer. Mer, mer, mer! Såg mig omkring och fann något att känna något för - men hur vågar man?

Hur går man vidare då?
Väntar på mera energi, mera lust, mera ...vadå?

Sträcker ut lederna, känner ut värk och stelhet har trängt långt, långt in.
Känner att något ont har fastnat. Känslan släpper inte..!

Önskar att jag kunde sluta bry mig - slita ut den biten och sen fortsätta som om inget hänt, eller som om nu kan allt hända.

Vill fylla på med mer energi. Eller kanske bara ta bort det som dränerar.
Jobbar vidare... Drömmer vidare...
Slutar drömma om "någon", drömmer om "något". En vinst! Kakan klarar allt!

Tillfällets låt: Killers - When you were young