Separationsångest

Jag har tittat på lägenheter...
Har farit runt, runt.
I tisdags tittade jag på en sunkig sak i ett bra område. Imorn ska jag titta på en som ligger i ett drömläge... Hoppas, hoppas!
Men egentligen så tittade jag ju på en till lägenhet i onsdags. Den va fin! Men det kändes inte helt ok att den låg i Bandhagen.
- Ja, hur kräsen får man vara? Första lägenheten, liksom. Det finns ju dom som jublar över ett andrahandkontrakt på ett par månader och betalar äckligt dyra hyror. Så varför skulle jag inte kunna bo i Bandhagen? Jo, för jag drömde ju om en fin liten lägenhet i Gamla Enskede...
Men man får inte alltid det man drömmer om. Särskilt inte om man inte bott i samma lägenhet sedan man föddes, för det är ungefär det som krävs om man ska få sitt drömboende... (Iaf i Familjebostäders interna kö.)

Men egentligen så vill jag ju inte flytta. Jag trovs bra hemma hos pappa, Eva och alla grabbarna. Här får jag vara ifred, iaf ganska mycket. Och känner jag mig väldigt ensam så kan jag iaf höra deras röster eller öppna dörren och kika lite på dom...
Men nu verkar det som att jag måste flytta. För jag kan inte vara skriven på mamma hur som helst...

Och det slår mig att hon egentligen inte har kollat upp hur situationen ser ut för henne. Och hon bara driver på mig. Och jag vet att hon inte gillar att jag har valt att inte bo med henne. Och jag vet att hon absolut vill inreda i min lägenhet. Och jag vet att hon vill komma på besök i det som är mitt, och att hon hindras nu när jag bor hos pappa.
Ja, det känns som om paranoian kanske inte bara är en produkt av min egen osäkerhet, utan att det kan finnas en viss grund för att hon absolut menar på att jag måste flytta.
Jag som inte riktigt känner mig redo. Det är ju så lätt att bara krypa upp i soffan med en filt tillsammans med familjen en kväll.
Hur ska det bli sen..?

Jag ringde iaf och sa att jag kunde tänka mig att bo i Bandhagen. Och tanten i telefonen upplyste mig då om att jag var den enda som hittills hade kunnat tänka mig det...
Och det va då det slog mig - shit, jag är ju på väg att flytta! Men det kan jag ju inte - jag är inte redo ännu... *suck* Hur gör man då..?
Jag har sån separationsångest ifrån lättjan och sällskapsgarantin här hemma...

Men, men... Det kan ju egentligen inte bli annat än bra att få nåt eget. Så varför klaga..?
Jo, för jag kan... Och jag är rädd. Det här är så nytt - och sånt som jag inte vet nåt om, som jag inte kan kontrollera, är obeskrivligt läskigt...
Och så komemr det bli ensamt... Vad gör man då..?

Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Enkelt