Blunda, håll anda, och så…
Ett kliv rakt ut i vad som tycks vara bara ingenting…
Jag vet att jag kan. Men jag vet inte om det kommer att bli så bra…
Nu är det dags snart iaf.
Att lägga brevet på lådan var oåterkalleligt. Det ilade till i magen och jag ångrade mig. Ändå vet jag att jag säkert vill också.
Det är så konstigt, så främmande…
Och så många måsten – nu måste jag ofrånkomligen växa upp och bli stor…
Tror att jag klamrar mig fast vid sånt som egentligen inte finns. Tänker mig att där jag är nu kan jag krypa upp i soffan och gömma mig, att det är tryggt. Men sanningen är att snart blir man bortkörd för att nån annan väsnas eller ska titta på TV.
Kanske dags att skapa sig den där tryggheten i soffhörnet. För jag vet att jag allt som oftast retirerar till mitt rum när jag inte är ensam hemma. Då kan det ju vara helt rätt att skapa nåt där man inte behöver ursäkta sig eller ta hänsyn…
Aja, om jag har (o)tur så blir jag inte godkänd. Och då kan jag fortsätta leva med mina illusioner under min ljusblå filt…
Man får iaf mat på det här stället! =)
God natt!
Tillfällets låt: Westlife – Fly me to the moon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar