Och det slår mig att nu kommer jag aldrig mer att kunan gå tillbaka.
Framöver kommer det alltid att vara så här. Jag har gått över en gräns. Det är som med att läsa psykologi; man blir för alltid fördärvad i sitt förhållande till andra människor.
Och nu kommer jag att vara ännu mer fördärvad.
För sociala problem är inte längre något att skoja om eller inte låtsas om. Det är mitt jobb.
Aldrif mer den där sköna känslan av omogenhet, som kan överskyla all osäkerhet. Nu finns inte längre något att gömma sig bakom. Nu är jag plötsligt vuxen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar