Att vara singel är stigmatiserande

Det vill säga om normen omkring en är att ha ett förhållande...
Igår var det jag och en till som var de enda singlarna i den del av klassen som gick ut. (Och vid närmare eftertanke så är vi inte så många fler singlar totalt i klassen...) Och vi två har dessutom lovat att nöddejta varann om vi fortfarande är singlar när vi går ut. Jag måste bara komma över mitt längdkomplex först, och så det här med hårgihet, och så det här med att inte vara senigt smal... Ojoj!
Fick dessutom höra från honom igår att jag inte är så spännande, för att han känner mig så väl nu. Haha! Det är bara som han tror...
- Han har inte sett mig gå upp en tidig söndagmorgon, baka scones och ha frukost på sängen.
- Han har heller inte sett mig laga lyxmiddag medan jag är så hungrig att jag mår illa.
- Eller som där tillfällena när jag har sån enorm ångest att jag bara kan gömma mig under täcket...
- Eller när jag blir totalt stel (även inuti) och inte klarar av beröring eller tilltal...
Det finns så mycket av mig - så enormt ambivalent!
*suck* Har man problem eller vad?

I vilket fall känns det i fall som igår mer som ett problem än en frihet att vara singel...
Att inte kunna jämföra partners. Att inte stå ut med allt litet puttinuttigt som det pratas om. Ett inte stå ut med alla småproblem partners emellan, för de är ju bara minimala!
Ibland önskar jag att jag inte vore så fri.
Ge mig min gemenskap tillbaka! För nu står jag här, så oändligt singel...
(Och det värsta är att det syns... *sch*)

Och nu ska jag bli ännu mera singel - flytta ifrån familjen...
De tomma lådorna står uppradade, i väntan på natt fyllas...

Tillfällets låt: Yellowcard - Empty apartment