Baila, baila!

Har dansat 18 timmar på mindre än en vecka. Och det ser ut som om kilona rasar. Men har ännu inte vågat väga mig. Undrar om jag kommer att bli nöjd nu..?
När blir man någonsin nöjd?
- För det går ju alltid att hitta nya fel.
- Å andra sidan så är det ju strävan som är livet.
Men jag är ändå inte nöjd... För det räcker inte att säga att det räcker som det är, för det är inte så det känns.
Men jag vet att när jag dansar så är jag lycklig! Släpper allt och kroppen bara lossnar - far ut i steg och snurrar. Det går inte att låta bli att le!
Känner att jag alltmer börjar lita på mina danspartners, mjuknar mer och far ut i allt svårare kombinationer.

Det här börjar bli mitt nya, mitt egna utrymme, där jag både kan träffa andra och få vara precis så som jag känner mig!
Slippa fundera över jobbet som blir allt segare...
Slippa fundera över varför han inte ringer...
Slippa känna mig ensam hemma...
Slippa höra när det inte ringer i telefonen...
Slippa känna den där rastlösheten över att inte ha tillräckligt mycket kul att göra..
Slippa känna den allmänna otillräckligheten, att aldrig räcka till...

Jag dansar för att det gör mig snyggare. Jag dansar för att fly från vardagen. Jag dansar för att det får mig att känna mig lycklig.

God natt!

Tillfällets låt: GooGooDolls - Better days

Märkliga möten och kraschlandning

För första gången på jobbet så får jag för mig att det är någon som driver med mig. Och mitt under en vpl så ser jag mig faktiskt om i rummet, ifall att det råkar finnas en dold kamera någonstans.

Har aldrig varit på en så absurt omständlig planering tidigare. Och det hela liknade någon sorts karikatyr...

På vägen därifrån får inte allt det absurda plats och jag ringer någon för att få släppa ut det och skratta lite.

Tyvärr ringde jag fel person... För när jag väl fått ut det jag vill av samtalet, så avslöjar han att han träffat någon under en tid, men att det inte varit tillräckligt seriöst.

Och här knyter sig magen. Allt det glada roliga innan bara dör. För hur kan han ens säga nåt sånt till mig? Han som lämnade mig för att han inte ville sluta dricka... Nu har han träffat nån annan och tycker inte att det är tillräckligt seriöst. Så jag frågar honom varför han försöker med något seriöst när det var något annat som var problemet. Han håller med mig åt alla håll och kanter. Försöker sen att fråga mig om mitt. Mitt som jag hela tiden har hållit undan från honom, för jag vill inte att han ska veta. Jag vill inte att han ska veta hur jag försöker, att jag är glad, att jag kraschar ibland, men att jag nu har hittat tillbaka till min gamla energi och kastat mig in med huvudet före.

Fast allt det där är kanske inte på riktigt, tydligen inte eftersom det gör så ont i magen att höra honom prata om någon annan.

Varför ska det göra så jävla ont?!

Jag trodde att jag äntligen bestämt mig för att gå vidare, våga. Men magen säger något annat...

Under den tid vi hade ihop ägnade jag mig åt att förstå, förklara, förlåta och förkasta, allt det som var vi, allt det som var han, allt det som var jag...

Sökte ständigt nya förklaringar på varför han inte slutade, förlät honom hela tiden, ända tills allt som var jag knappt syntes längre...

Om någon gör mig så illa så har han ingen rätt att lägga sig i mitt liv, eller pracka på mig sitt!

Och nu känns allt som varit roligt, inspirerande och fint som om jag bara låtsats. Kanske ville jag för mycket? Eller bytte jag bara ut allt det fina mot ständigt nya? Är allt jag känner fortfarande gamla känslor?

Vart tar man då vägen..? För om man har kraschlandat går det inte att komma så mycket längre ner...

Tillfällets låt: Jordin Sparks - Tattoo

Vänner och känslor

Bloggar alldeles för lite nu, men tiden bara försvinner iväg till annat. Känns så skönt att hålla sig sysselsatt, känna hur man viner fram genom luften, hur adrenalinet sätter igång!

Alla dessa vänner som man inte vill vara utan! Och alla dessa vänner som trots allt inte vill vara utan mig.

Hittade tillbaka till en av dem i helgen. Vi hade inte setts på 1,5 år och jag var lite orolig innan. Men där var han, samma som alltid, nej, lite bättre än vanligt, tror han har landat lite mera i sig själv.

Han bjöd in mig och jag kände mig välkommen och hemma hela helgen. Det är en sån skön känsla att kunna vara lugn och hemma. Och det var det du gav mig vännen =)

Jag var lite orolig och kurade ihop mig under mitt täcke, för att inte störa. Men hur kan man störa när det faktiskt finns avsatt plats?

Men det är inte bara vännerna som rör sig, det är känslorna också...

Precis som jag misstänkte kunde inte senaste pojken vara seriös. Och mellanrummen blev allt längre. Som sagt, historien återupprepar sig, men bara till en viss del. För den här gången kommer jag inte att stanna. Ett avslut är numera definitivt. Det enda som återstår är någon sorts vän. För det säger han att han vill vara.

Vi får se... För även om han är rolig, så har jag aldrig kunnat släppa in honom. Han vet inte vad mitt liv handlar om. Han konstaterar att jag har känslorna på utsidan, men tycker mest att det är roligt, istället för att ta reda på varför.

Kakan tog över och bokade in en middag, för det är ju roligt. Men vad finns kvar när allt det fysiska avslutats? Vi får väl se... =P Kakan bara flinar och förbereder sig på att hoppa, studsa och skratta hela kvällen.

Hon e bra cool den där Kakan! Hon maratondejtade visst här om dagen också.

Ibland kan jag verkligen känna mig träffad, upphittad, hemma. Och den känslan kan jag leva på länge, för det är ett sånt bra avbrott mot all stress och press jag annars bygger upp.

Får ofta frågan vad det är jag letar efter. Och det blir alltid samma svar: någon jag kan känna mig lugn och hemma med. För jag vet att livet är spännande i sig, alltid händer det nånting. Men när detta nånting är över, var ska man då landa?

Ytterligare en anledning att vara nöjd med helgen. Visst, Kakan gjorde en insats med fultal på en kul sammankomst, men innan dess fanns där någon väldigt nära. Någon som tog plats där bredvid, utan att inkräkta.

Så nu har den där alltför ivriga osäkerheten infunnit sig igen, den som drar i en åt alla håll, men mest ett. Ett som säger att det här är nånting att försöka behålla, men hur gör man då?

Ja, hur gör man då..?

Tillfällets låt: Melody club - Baby (Stand up)

Por la lucha de la vida

La vida es una lucha - cada día...

Vart gör man av sig själv när det känns som om insidan vibrerar, på väg att brista..?

Vart tar man vägen när orden inte räcker till?

Hur närmar man sig någon som sträcker ut en hand, men ändå är för avlägsen för att man ska nå fram med den närhet som krävs?

Och hur gör man för att stänga av den affektiva magneten?

Blir så oerhört påverkad av andras känslor.

För det är inte jag som går sönder, det är inte min kamp.

Det är en kollega till mig som kom och berättade om sin kamp, hur han varje dag sätter på leendet och säger till alla hur bra han mår. Och hans ord räcker inte till, men han kan inte byta språk, för då kommer jag inte att förstå... Och jag kan inte öppna munnen och säga att jag förstår, för då bryts känslan, hans mod, hans lättnad över att äntligen få berätta. Allt vill bara ut - så stoppa det inte!

Él trata de su lucha, la lucha de la vida, la lucha para la felicidad de su hijo..

Jag berättar om Robert, vad som hände, men inte att vi till slut inte berättade ens för honom vad som skulle hända, hur vi alla visste, men ville bespara honom den smärta som han hela tiden försökt att bespara oss.

Han berättar om sitt liv, sin familj i Chile, att han är konstnär. Lovar att jag ska få en av hans böcker. Och jag känner bara en så stor innerlig tacksamhet, över att han delar detta med mig, detta som är det största i hans liv - det sista i hans liv...

Porque la vida no es fácil, es una lucha. Yo tambien tengo una lucha, la lucha para estar feliz.

Tillfällets låt: Kristoffer Åström - The Wild

Historien återupprepar sig...

Det är därför det är så viktigt att läsa historia. För allting som har hänt kommer att hända igen - livet går i cykler, med några generationers mellanrum.
Och vi kan aldrig stoppa det, bara hantera det annorlunda när det väl händer. Så till en viss del kan en del skeenden avvärjas, men vi kommer ändå aldrig att få veta om det hade blivit så illa som vi trodde, eller om vår reaktion gjorde det så bra som det hade kunnat bli.

Om...
Kanske...
Men...

Jag känner att min historia börjar återupprepa sig.
Det finns aldrig nog med utrymme för den där personen som är jag - hon den där med alla känslorna, känslor som alltid sitter på utsidan, som slår över vid minsta lilla bris.
Hon gömmer sig under sin filt och försöker nå ut till sina vänner, dom där som aldrig svarar i telefonen.

Efter att ha kraschat bestämde hon sig för att inte ge upp. Och hamnade istället på en ny scen, med en sufflör som börjar ta över pjäsen.
Hon dansar fram och tillbaka, vänder sig i komplicerade krumbukter och ständigt den där blicken i ögonen, blicken som ber om att få bli nedsläppt, att få chansen att leva som alla andra, inte behöva göra allting så svårt, få göra något som är lite mer förutsägbart.
Sufflören blir då tyst - överger henne åt att försöka följa med i scenarion som inte står i manus.

Och här ligger problemet: Att det alltid är hon som vänder och vrider på sig, alltid ber om ursäkt för avsteg från linjen, vinkar glatt till publiken medan hon försöker vända sig rätt i nästa scen. Och aldrig säger hon något. Också det en del av anpassningen - att aldrig påtala att omgivningen gör det lite för svårt för henne.
För det som behövs är inte en sufflör, det är en regissör - någon som vägleder in i rätt känsla, någon som kan inge den trygghet som hon inte kan skapa själv, någon som kan följa handlingen och skriva om där hennes instinktiva agerande passar bättre.

Att träffa någon är svårt... Att veta vad som är bra är svårt... Att veta när man kommit tillräckligt långt för att se att det inte utvecklas rätt längre är svårt... Att lämna något som fortfarande känns bra är svårt...
För hur vet man att det inte kommer att ändras nån gång snart? Hur vet man att det inte bara är tid som behövs? Hur vet man vad som är rätt?

Hur lämnar man någon man aldrig riktigt känt? Hur förklarar man att man inte vill ha något som man inte vet vad det är?
----------------------------------------------------------------------------
Jag vet att jag behöver utrymme - sätta tydliga gränser både för andra och mig själv, gränser för vad som är möjligt att offra för någon annan, gränser för vad som är rimligt att kräva av någon annan - vare sig det gäller tid eller något annat.
Ska man göra något så ska man göra det på riktigt, har jag alltid sagt. Men på riktigt är olika saker för olika personer.
På riktigt för mig är intensivt och fyllt av känslor, känslor som lyfter en och inger hopp, lyser upp dagarna, gör det värt att vänta.
Så hur länge är det värt att vänta på att det ska bli på riktigt?
Hur länge orkar man vänta, när man vet att det finns någon annan som man vet är bra på att vara på riktigt?

Jag lämnar inte något jag har för något okänt, inte ens för ingenting. Väljer ständigt att stanna, även om det inte är det bästa.
Vart finns då det utrymme jag behöver? När jag aldrig tillåter mig att ta det? Att ta plats...
Hur länge ska jag behöva vänta på att jag ska lära mig att känna efter?
Och när ska jag lära mig att göra det som känns bäst?
När ska jag bli mig själv även med någon annan?

Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Om tiden vill ifatt

Livet går vidare - men till vad?

J hämtade de sista sakerna i måndags. Så du är det tomt i fönstren och källaren efter hans krukväxter och möbler. Allt känns egentligen tomt. Men mera på rutin. De där känslorna av tomhet finns inte riktigt, utan mer den där känslan av att det borde vara på ett annat sätt. Som när han passerade mig, bärandes på saker i källaren, och såg så där glad och stolt ut. De trodde jag att han skulle komma fram och ge mig en puss, som han alltid gjort förut. Men inget hände... Jag saknade inte bekräftelsen, utan själva gesten.

Det är så mycket lättare när man kan vara arg på någon. Och när han inte alls ville sluta dricka hade jag ju ett riktigt skäl att vara arg på honom.
Sen ville han sluta ändå och då försvann skälet. Men så dök han upp och jag insåg att jag behöver inte det skälet. Utan det räcker med att känna att jag inte behöver honom längre. Jag saknar bara någon...

- Någon att prata med om allt spännande som händer...
- Någon som lyssnar när jag pratar med om allt hemskt som händer...
- Någon att somna och vakna bredvid...
- Någon som jag kan känna mig alldeles lugn med...
- Någon som kan hålla i mig...
- Någon som fyller ut tomheten i lägenheten...
- Någon som säger att jag är bra som jag är...

Det mesta av det här skulle kunna ordnas av mina vänner eller min bror. Synd bara att ingen av dem har tid med det...
Istället träffar jag någon med alldeles för stort behov av att vara ensam. Visst, vi har kul, men lite av det roliga försvinner när man inte känner sig så välkommen...

Tillfällets låt: Persona ideal (salsa)

Kakan kicks **!

Allt är blandat, allt flyter på, allt går under, allt vänder upp igen... Men vissa dagar är man bara på topp!

Igår var det salsa som gällde. Kurs och en del dans, sen vidare till en liten klubb och sen vidare till en stor klubb.
Kursen gick ganska bra. Det är så intensivt att jag är helt slut och inte riktigt orkar med alla turer mot slutet. Men allt kändes bra, även om det inte var nån korreografi som man kände sig särskilt snygg av. Fick bra kontakt med flera danspartners iaf och fick dansa en del efteråt. Är tyvärr ganska vanligt att bli stående och se hur de tar en omväg fram till någon annan.
Fick mig en riktigt grym bachata också... Ojoj! Det är den mest sensuella dans jag vet. Och jag har aldrig dansat en så bra bachata som igår. Tekniskt va den grym och jag hängde med på allt, men det va inte krypa-ur-byxorna-klass på den. Men drt gör inget, för den va grym!

Hakade på min nya salsavän till en liten, trång och väldigt varm klubb där jag blev sittande... Tråkigt...
Sen vidare till stora klubben. Något slemmigt, men kul. Råkade möta instruktörerna där, men de va inte så pigga på att varken prata eller dansa med mig, de hade siktat in sig på min vän. Så kan det vara när man är lång... Och min favorit gick hem med en annan. Själv fick jag mig en massa snurrar och ett långt samtal på spanska. Svårt, men kul att försöka hitta tillbaka till språket. Och så lärde jag mig ett par grundsteg i cumbia.
Kakan behövde inte stå utan danspartners på stora klubben, bara möta blicken hos någon. Desto svårare att få en paus och få lite luft, torka upp lite svett.
Hehe!
Och så merengue - man blir så glad!!

Hittade även en gammal bekant på kursen, så nu har jag både en potentiell dejt och vän. Kakan får bestämma vid tillfälle...

Cuando bailo estoy feliz!

Tillfällets låt: Suavemente (merengue)

Ambivalent - gå vidare?

Varför är det så svårt att gå vidare?
Varför är det så lätt att träffa fel?
Varför är det så viktigt att vara med någon över huvud taget?
Varför är det så lätt att fastna vid alla dessa någon?
Varför är det så lätt att tappa bort sig själv?

Och här sitter jag igen...
Låtsas som om exet inte existerar längre, som om det aldrig funnits. Och det gör så ont att veta att jag försöker glömma allt. Det fanns ju så mycket som var fint, så mycket som jag mådde bra av. Och sen valde han alkoholen framför mig...
Och jag vägrar att tänka på att han tappat alla dessa känslor som han öst över mig. För om dom känslorna inte finns längre, så kan det ju betyda att det delvis är mitt fel att det inte funkade. Och hur ska jag då kunna gå vidare?

Hur går man vidare?
Det vanligaste är att byta fokus, tills man kan sluta ignorera det som varit. Och detta nya fokus brukar aldrig vara särskilt bra.
Men jag tänkte att det här gången skulle jag få välja, jag skulle välja den bästa jag kunde hitta. Och kanske skulle det funka så...

När jag sen hittar någon som lyckas behålla mitt fokus verkar personen först rätt och sen så fel. Och sen kan jag inte låta bli att låta fokus stanna där...

Varför blir jag alltid så beroende..?

Ok, jag vet att inget egentligen blir bättre av att haka upp sig på nån annan. Man ska först klara sig själv. Och sen...
Ja, jag vet inte vad som kommer sen.
Jag vet att ett tag när jag var med Johan så var jag väldigt rädd för att bli själv igen. För jag minns inte hur man gör, men jag minns att jag klarade det bra innan. Och jag var rädd för att behöva gå igenom allt det här med att träffa nån ny, lämna ut sig själv, lära känna nån annan och alla gånger som det blir fel...

Jag tänkte att det skulle vara bra för mig att göra nånting kul. Så det var målet. Men istället fastnade jag för mycket. Och vad är det egentligen jag har fastnat för? En grabbig, sexistisk typ med massa humor, som får mig att skratta, men som ändå ständigt gör mig osäker. Eller är det jag själv som framkallar osäkerheten?

Då är det tur att man har en fin bror som har tid att bry sig ibland...
Men det enda jag vill nu är att ringa och höra hans röst. Få vara ledsen och prata med nån som förstår mig, nån som vet vad som händer.

Tillfällets låt: Maroon 5 - She will be loved

Tomt...

5 dagar i skärgården. Mest solandes på verandan. Man kan tro att tiden står stilla eller att den hoppat fram en månad.
Stora måltider med massa gott. Långa kvällar med spel och fika. Sega mornar med frukost och kusin. Långa promenader med hunden. Hitta tillbaka till alla gamla stigar. Hälsa på myrstacken. Titta ut över havet. Mera hav...

I 5 dagar har inget annat existerat - bara sol, släkt och skärgård. Tar med mig min nybrända näsa hem. Tar också med mig känslan av ensamhet, som smugit tillbaka.
Sista timmarna i solen brister det. Kroppen har sagt ifrån med sendrag och jag bara fryser, fryser, fryser. Orkar inte vara med i diskussionen, svarar knappt på tilltal. Sveper filten tätare omkring mig.
- Du ser trött ut. Jag ska se om jag inte har några vitaminer till dig. Man blir ju så trött av att bara vila.
Inget svar. Men tårarna bröjar tränga fram. Orkar inte...
Orkar inte komma hem och se att det är tomt. Orkar inte tänka på att han är borta.
- Men du måste ju försöka äta lite i alla fall.
Magen knyter sig än mer. Mår illa. Är inte hungrig. Efter att ha ätit nästan normalt i i alla fall 3 dagar så tar det stopp.Kvar finns bara illamåendet. Allting gör ont...

Pappa ringer: - Men försök tänka på att det måste komma nåt positivt ur det här också.
- Men jag är inte där än, jag orkar inte tänka alls.
- Ja, men nån gång så, och då ska du tänka positivt.
- Mm...
Orkar inte... Orkar inte känna efter ordentligt. Det finns ändå inget där, allt är bara tomt. Och när jag famlar in i det tomma så gör det bara ont - på riktigt..

Behöver hålla mig sysselsatt, men orkar inte ta mig för nånting. Behöver hitta nåt att fastna vid, men inte ens våren räcker. Var kom våren ifrån? Får tag några vitsippor till mamma, sen hamanr jag i soffan - vet inte längre vad som är upp och ner, vad som är i och ut. Vill egentligen mest bara kräkas - kanske kan också känslorna komma ut därifrån? De trängs, gör ont, bränner där inne.

När vänder det? När ska nåt hända? När ska jag orka?
När ska han ändra sig och komma tillbaka?

Tillfällets låt: Cardigan - Erase and rewind

Tomt inne

Plötsligt känns lägenheten så tom... När vännerna har gått finns bara jag och min ensamhet kvar.

Jag vet att jag har klarat mig bra själv förut och trivts bra med det. Men nu vill jag inte vara själv, jag vill vara med Johan.

Även om alla hans saker är borta, undangömda, så påminns jag ständigt om att vi varit två. Den nya rumsavdelaren gapar nu tom, eftersom den främst var till för hans saker. Den nya byrån står också tom, för den var bara hans. I båda badrumsskåpen finns plötsligt nästan ingenting kvar...

Den enda fördelen jag ser just nu är att jag verkligen får plats med mina grejer och att jag därför har lättare att plocka undan. Jag vet också att ingen annan kan få för sig att plocka undan något, så jag måste göra det själv. Och städning är också ett sätt att sysselsätta sig, för att glömma ensamheten...

Det är tomt både i lägenheten och inuti. Mår illa hela tiden, både för att jag är hungrig och för att jag är ledsen. Kom idag upp i 1000 kalorier, men de har inte räckt långt...

Nedanför min säng ligger nu min sista vän, en golden retriver. Man ska inte lämna mig ensam... Jag vet inte vad som händer då. Jag vet inte vad jag ska göra. Känner både ingenting och allt. Hur ska man göra då?

Tillfällets låt: Christian Walz - The corner

Ensam...

Även om det inte funkat riktigt som det ska senaste tiden så har jag ändå kommit fram till att jag inte är beredd att ge upp än.
Och jag har tänkt att om jag bara ger det tid, så kommer det att ordna sig, för däremellan så är det ju bra, det finns mycket som är bra. Visst, man kan gnälla och klaga, men det finns ändå något som är värt att hålla kvar.

Tyvärr hade vi ju inte samma åsikt om det...
Utan att jag tog upp mina tankar, så gjorde han slut och flyttade ut alla sina saker.
Visst, jag ville ju att han skulle flytta, men inte att han skulle lämna mig.

Jag har gråtit, gråtit, gråtit...
Så vart tar man vägen när man inte orkar åka hem?
- håller sig sysselsatt så man är hemma så lite som möjligt
- engagerar vänner, så att man inte behöver vara hemma ensam
- engagerar mamma, som får lämna bort hunden över nätterna

Idag är jag samlad, så här 4 dagar efter förnekar jag fortfarande att det har hänt - både att han har lämnat mig och att han över huvud taget varit här.
Jag trodde inte att han kände så.
Han sa att han behövde ta tag i sina problem själv och att det blev värre av att de gick ut över mig.
I senare samtal säger han att det beror på att han inte känner tillräckligt och att det pågått senaste veckorna. Men hur kan man gå och känna så utan att försöka göra något åt det? Och är det inte ganska naturligt när man är alkoholist och ändå mest tänker på något annat än sina känslor för sin partner. Visst har jag också känt annorlunda och mindre, men bara skyllt det på alkoholen. Det känns orättvist att han inte gör det. Och det känns ännu mera orättvist att han verkligen inte tar tag i problemet nu när han ändå får vara själv.

Och så kan jag inte längre lita på nånting. För hur kan man planera nästa vecka, att fira en årsdag, semestrar och framtiden för att 15 minuter senare bara göra slut? Han hade till och med skrivit upp i väggkalendern när han skulle jobba extra resten av månaden.
När jag konfronterar honom säger han att det här skulle ha hänt förr eller senare, som om han själv inte har något ansvar.

Jag är på väg in i nästa fas av krisen, att bli arg, något jag aldrig lyckats med när det gäller honom.
Men jag vet i alla fall att jag inte kan lite på honom. Hur ska man då kunna lita på någon? Hur ska jag orka lita på någon igen? Och hur ska man orka låta någon komma nära igen..?
Jag längtar inte efter närhet, utan efter enkelhet, trygghet - vill bara få vara, men helst inte ensam...

Tillfällets låt: Ana Ternheim - We are

Utsatt läge

Jag har vetat om från början att han har psykiska problem, han har nämnt att han har haft alkoholproblem. Jag har också märkt att han ständigt gör mig besviken genom att inte kommunicera tillräckligt. Men inget av det kändes viktigt, innan det tog över mitt liv...

Jag har hela tiden tänkt att jag har ett okomplicerat förhållande, där jag kan vara mig själv och får ta plats.
Men det är inte riktigt sant...

Jag lever med en alkoholist.

Innan tyckte jag att det var problematiskt när han gjorde upp nya planer utan att berätta för mig, prioriterade bort mig när jag ändå tyckte att han var det viktigaste som fanns. Det var jobbigt när han var ledsen så ofta att jag inte hittade tid för att själv kunna vara ledsen, för jag slog om och tog hand om honom istället.
Plötsligt flyttade han in hos mig. Och lika plötsligt bestämde han sig för att flytta ut, utan att prata med mig om det. Sen ändrade han sig och sen ändrade han sig igen. Och sen fanns bara den där osäkerheten och kopplingen mellan bekräftelse och att han stannar.

Men det finns större problem och dom blir väldigt stora när man kombinerar det med det andra som känns jobbigt och minns att jag ändå är en väldigt känslig person, som ständigt söker bekräftelse och inte vill vara ensam. Jag är till och med mörkrädd...
Eller finns det ett sätt att leva med en alkoholist?
Ibland är han som vanligt, men så fort han dricker är han en annan person, inte alls den jag valt att leva med. Och om man redan har svårt med närhet blir det omöjligt att integrera och hålla isär dom personerna, för vem är det egentligen som gör illa en?

I höstas fick jag ord på det som vi båda misstänkt ett tag. Men ett ord förändrar ingenting. Särskilt inte när han inte vill äta antabus, när han själv säger att han inte vill sluta. När jag lägger upp tusentals strategier, som han inte ens provar. När jag ägnar nästan all min lediga tid åt att erbjuda alkoholfria alternativa aktiviteter. När jag blir sjuk hela hösten. När jag aldrig har tid att träffa mina vänner. När jag gråtandes ringer min bror mitt i natten och flyr hem till honom. När jag inte längre vågar låta honom komma hem onykter. När han kastar skit på mig, för att han är full och hans bror inte gillar mig. När mitt hem är invaderat av ljudet av burkar som öppnas, som ger mig rysningar. När jag inte vill ha sex längre. När jag får svårt att sova. När jag ibland inte vill åka hem. När jag känner lättnad inför att han stannar hemma istället för att träffa min familj. När jag blir jätteledsen för att han inte vill träffa min famlj. När jag känner lättnad inför att han ska flytta ut. När jag bli jätteledsen för att han inte vill stanna hos mig. När jag anpassar hela min värld och mina vänner måste påpeka att jag inte är likadan som innan. När vännerna slutar höra av sig, antagligen för att de är trötta på att behöva hantera min ledsamhet och min vägran att ordna upp situationen. När mina vänner egentligen bara får se en missnöjd och ledsen person, som plötsligt inte längre är kapabel att fixa saker.
- Ja, jag är ledsen, men det är ju inte så här alla dagar. Det känns ju bra också och det är så jag vill ha det.
- Men vad är det egentligen som överväger?
Jag vet inte vad som överväger. Men jag vet att det tar väldigt lång tid att komma tillbaka efter att han har gjort nåt.

Försöker just nu skriva mig upp ur soffan. Skriva mig fram från täcket. Få bort illamåendet, skaka av mig ångesten som kapslar in mig, trycker mig mot soffans ryggstöd.
Jag har sovit i soffan inatt. Orkade inte ligga bredvid ett otrevligt fyllo. Och det går inte att slänga ut fyllot, för han har ingen annanstans att ta vägen - men har jag det då? I vilket fall går det inte att argumenera med fyllot och imorgon skulle den vanliga pojken ändå inte minnas att han varit otrevlig eller varför han åkt ut. Så jag överlåter min säng, min lägenhet, min tid, mitt liv...

Jag önskar att jag visste vad jag ska göra, att jag orkade göra något, att det var enkelt.

Tillfällets låt: Coldpålay - Viva la Vida

Vart ska man ta vägen?

Jobb, behov, trött, alkohol, ångest, gå ner i vikt, äta godis, hembesök, stress, sova, familj, lilla bror, jobb, känna sig otillräcklig, vilja vara glad, jävla sprit! jävla mig! orka, leva, önska, varför, var går gränsen? hur mycket skit kan man ta? när är man kvalificerad? ensam, vänner, ensam, ställa upp, orka, halsbränna, kramp i magen, orka, ensam, lättnad? finnas, musik, dansa, sen då? invaderad, alkoholist, sambo, orka, stress, alkoholist, annan person, gå ner i vikt, ångest, när ska man hinna träna? när ska man hinna vila? chips, Ikea, stress, shoppa, sova, ångest.

När jag blir ledsen stänger jag av. Kryper in nånstans där inuti och bara känner. Vet inte hur man kommer ut. Kan inte ge direktrespons i ångestbubblan. Jag vet bara att jag måste få skriva, måste få skriva, måste få ut något. Finns ingen att prata med. Varför är det så tyst i telefonen?