”For you I´d bleed myself dry…”

Det måste vara världens vackraste textrad…
Det enda som vore vackrare är om man har någon att syfta på.
Jag har ingen ”you”. Ändå kan jag känna att jag liksom töms ur, tappas på något… Energi, entusiasm, kärlek, det rinner liksom ur mig. Och inget kommer tillbaka in. Så jag börjar kanske snart bli uttorkad.

Nu är jag väl sorglig, som låter mig tappas, utan att egentligen ha någon att ge allt det som försvinner.
Men då är det värre att tänka på hur det är när jag har någon att ge allt. För jag kan inte ge allt, jag utplånar mig själv.
Fördelen är ju då att man kan få något tillbaka. Men hittills har jag inte lyckats hitta nån som når upp till min nivå.
Men det är nog skadligt att ömsesidigt utplåna sig själva… För vad blir det kvar då..?

Ändå är jag så rädd för att det ska vara jag som blir kvar. Det vore för hemskt, att någon som jag skulle utgöra en helhet. Jag är ju inte mer än jag liksom, alltså inte ens i närheten av tillräcklig utfyllnad…

Men vissa verkar ju ha tillräckligt med utfyllnad i livet, även utan det lilla tillägget som jag skulle utgöra.
Nej, nu är jag orättvis. Jag har inte heller riktig plats för någon annan i mitt liv. Men det är nog mest att jag har lärt mig fylla ut det på egen hand. Och så vet jag ju hur ont det gör när livet känns tomt. Så därför är alla små detaljer så viktiga.
För nu är det bara jag kvar, jag har bara mig själv. Och allt hemskt kan inte skyllas på någon annan än mig själv… (Även om jag aldrig skulle drömma om att skylla hemskheter på någon annan…)

- Är det inte konstigt hur eländig, tom och ödslig man kan känna sig av att lyssna på Damien Rice..?
- Nej, jag kan inte skylla det här på Damien. Det här är ju bara jag…
Ta mig som jag är, eller inte alls! – Tänk att jag alltid lyckas glömma hur viktigt det är. För det är inte ”Ta mig du bara och låt inte mig störa”.

I vilket fall skulle jag vilja ha de där känslorna igen. De som säger mig allt jag just då någonsin kommer att behöva veta… Att det inte behövs något utöver den där andre. Han som skulle kunna få mig att säga ”for you I´d bleed myself dry…”
För jag vill blöda med ett syfte, inte bara tappas ur. Jag vill älska på riktigt…

Men mest av allt vill jag nog få känna mig trygg, säker på att inte bli övergiven.
Jag tror alltid att ju mer man ger, desto säkrare blir man. Men det är ju precis tvärtom. – Hur gör man då när man inte är tillräckligt manipulativ..? När man bara strävar efter total ömsesidig öppenhet – när man bara längtar efter att kunna lämna ut sig själv till någon annan..?

Ja, jag är hopplös. Och ja, jag väntar… (förgäves)

Tillfällets låt: Coldplay - Yellow