Det handlar inte om vad jag känner, tycker eller fantiserar om.
- Det handlar om att inte ha känslor, för då kommer jag bara att bli besviken...
Jag måste vara hård, likgiltig och ha lätt för att slå saker ifrån mig.
- Varför gör jag då inte så?
Nu är jag ju besviken...
Men på vilka grunder? Vad grundar jag min orsak till olycka på. För olycka måste ju vara välgrundad för att den ska vara värd nåt...
Jag valde. Jag gjorde. Jag fortsatte. Och jag fortsatte. Och jag blev besviken.
Men han va inte med hela vägen.
Jag va tydligen inte mer än så.
Jag duger tydligen bara på fyllan extremt tidiga lördagmorgnar.
Om jag kunde så skulle jag ge honom en riktig jävla utskällning - man behandlar inte någon på det sättet...
Men jag kan inte, för han vägrar prata med mig. - Utom på de tidiga lördagmorgnarna då. Men då vill han ju inte prata, bara vara enfaldigt tjatig, och så lite annat...
Fan också!
Jag har helt enkelt för lätt för att tycka om folk... Fastna liksom...
Jag måste sluta med det här, för jag blir ju alltid så besviken...
Jag upphör aldrig att förvånas över hur svårt det är och hur mycket skit man får ta...
Jag måste sluta - nu...
Så ge fan i mig!
Jag vill inte va ledsen...
Och får du nu för dig att du vill va med mig - se då fan till att kunna hantera dig själv, så jag slipper!
Tillfällets låt: Damien Rice - Delicate
(inte helt perfekt för min sinnesstämning, men jag är ju lite ambivalent ändå...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar