Det har flyttat in någon i mitt huvud.
Jag har en personlig tanke som flyter runt, runt. Och den får mig att längta.
Det gör mig så arg, för jag vill ju vara så oberoende. Men den gör mig också så väldigt glad, eftersom den ständigt får mig att inse fina saker… =)

Jag har liksom ett sånt där sug i magen, mår nästan illa.
Men vad ska man annars känna? Det här är ju bra.
- Än så länge är det bra… För jag vet verkligen inte hur det här kommer att sluta.,
Jag har en aning om att det kan gå illa… Men illa kan också betyda två saker: antingen att jag delvis förlorar mitt oberoende, eller att det kommer att göra väldigt ont.
Ja, ont får man ju alltid, men det är ju bra om man kan undvika delar av det.

Men jag vill ju! – Vill, vill, vill!!
Men man får inte alltid som man vill… Och min vilja är ju beroende av hans vilja, så vad vet jag..?

Jag har iaf bra skäl för att vilja: All den där närheten. All tid det tog att komma nånstans. Och så den där otroliga charmen…
Det va faktiskt jag som valde honom, lika mycket som han valde mig. Och sånt kan väl inte bli annat än bra..?
Kanske har han ändrat sig. Vad gör jag då? – Har ont i magen ett tag, och sen hittar jag nåt annat kul.

Jag e iaf alldeles för bra på att tänka. Jag tänker alldeles för mycket och flera steg för långt. Jag kom på mig med att tänka att jag kanske inte riktigt orkade hålla på med kompromisser och att kämpa. Men det finns fortfarande inget som säger att han kommer att släppa in mig dit…

Dom där timmarna av värme och lycka – vad betydde dom egentligen?
Antagligen mer då, än idag…

Så, nu va de negativa tankarna tillbaka. Sånt e så lätt hänt… Och just nu sitter jag ju bara och väntar på ett svar, ett tecken på att allting är bra, att jag visst betyder något.
Vänta, vänta…
Patetiskt värre..!

Han är ju iaf någon som jag känner att jag inte vill berätta allt om. Jag har bara en känsla av att jag inte vill berätta allt. Det kan bero på att jag inte vill hoppas för mycket. Men det kan också betyda att han är för bra för att beskrivas i detalj…
Vad vet jag..?

Längtan är iaf värst så här nära inpå. Det blir lättare, ju längre tid som går…Det känns bara så konstigt. Att blir så där fullständigt överrumplad av känslorna, och sen bara inte få utlopp för nånting av det…
Jag vet inte riktigt vad jag känner, men jag känner att jag vill!