Och så var det slut...

Egentligen har jag ju haft vetskapen sedan i våras. Läkarna dömde ut honom redan då - de kunde inte göra mer.
Det gick inte att döda det enorma, förtärande som fanns där inne.

Så jag visste...
Men ändå hoppades jag.
Jag såg alla tecknen på sjukdomen. Men jag såg också tecken på bättring. Hur han vissa dagar kunde ta initiativ till saker, förflytta sig på egen hand och dessutom försöka äta.
Och han var bättre när jag åkte därifrån sist.
Ove försökte säga att han såg bättre ut än han var. Ja, det förstod ju jag också. Men jag ville ändå inte. Jag letade efter varje litet tecken som skulle kunna antyda att han blev bättre, att han skulle klara sig...

Han var ju så glad sist. Han var ganska pigg och så stod han där i dörren med ett leende och väntade på en sista kram innan han gick. Det var det sista jag såg... Men det var också väldigt bra - han såg ut att må bättre än på länge.

Jag antar att det är så på slutet. Att man tar de sista krafterna och lever ut dom. Det är som kaktusen, som bara blommar när den är på väg att dö.

Men han var glad och han var aldrig orolig. Han somnade lugnt, och sen var det slut...

Det borde vara en lättnad. För jag vet att både han och alla andra får det så mycket lättare nu. Ändå vet jag att han var en väsentlig del av livet för alla dom andra... Och den där tomheten kommer alltid att finnas efter honom.

Åtta månaders lidande är slut, för han led, de gjorde dom alla. Och dom väntade och väntade... På något - om så ändå det här.
Jag tror att de där åtta månaderna var viktiga - livsviktiga för att alla andra skulle få chans att vänja sig vid tanken på att livet skulle ta slut... Han fick låna lite extra tid till alla de andra...

Och nu är det slut.
Kvar finns alla de andra. Och så Felix =) Det var tur att de hade bråttom ändå, för hur skulle det annars ha blivit..?

Det är så att jag tror att saker händer av en viss anledning.
- Dom hade bråttom, och det ledde till Felix, barnet som lever kvar för att alltid påminnna om att han egentligen aldrig försvinner.
- Det drog ut på tiden. Han blev sjuk. Efter halva tiden dömde läkarna ut honom. Och sen tog det slut, efter ett par sista lyckliga dagar... Alla fick chans att se, känna och tänka. Och alal fick det där sista fina intrycket. Och jag fick min sista kram...

Men även om man vet att det ska ta slut, så drabbas man inte av insikten förrän det väl har hänt... Och nu har det hänt...

Tillfällets låt, den som Malin inte klarade av att lyssna på:
James Blunt - Goodbye my lover