Livet är bra underligt...

Fast egentligen så är det ju så att det innehåller en massa underliga människor - både på ett bra och ett mindre bra sätt...

Idag kom jag hem sent, så det blev coop-pizza till middag. Efter Saltön tog jag en promenad till Vivo i Högdalen. Jag hade en kupong på diskmedel som gällde bara idag. Väl där hittar jag inget diskmedel, förrän jag gått 3 varv i butiken. Sen hittade jag ju såklart en massa annat strunt som jag inte ville leva utan...
Väl framme vid kassan ställer jag mig i kön. Kvinnan bakom mig tar ett par steg fram och ställer sig bredvid mig medan hon tittar på ett tidningsställ. När jag väl ska börja plocka upp varorna tittar hon frågande på mig och säger: - Du eller jag?
- Ja, det är ju jag, eftersom du gick in framför mig och tittade på tidningarna, säger jag.
- Okok, jag är inte den som tjafsar.
Vadå? Jag hade ju inte gjort nåt. Men, men... Här nånstans blir alkoholångorna från henne överväldigande. Hon kommer nära inpå och börjar predika om att det finns ett rätt och ett fel sätt att tala till människor.
- Vadå? Vad vill du påstå att jag gör för fel nu?
Jag var jättetrött och började känna mig trängd, ville ju bara hem...
Hon blir iofs allt vettigare. Det visade sig att hon på ett väldigt omståndigt sätt försökte ge mig en komplimang för mimtt sätt att bemöta henne. *hm*
I vilket fall delade vi båda intresset för människor, och framför allt missanpassade ungdomar.
Vi går ut tillsammans och jag får numret till hennes arbetsplats, där hon ska rekommendera mig som timvikarie för sin chef.

Så från att vara ett jobbigt fyllo blev hon den som erbjöd mig ett jobb.
Sen var jag ju iofs tvungen att lyssna på fyllesvammel om hur besviken hon var på systemet och att jag skulle sluta utbilda mig till socionom och en massa annat...
Aja, vi får se om jag ringer - jag har ju aldrig tid med nånting numera. Och det var ett dagjobb i en skola...

Väl utanför butiken springer en ganska söt kille förbi. Jag får mig en kram och ger bort mitt nummer. Får se om han ringer och kommer och hälsar på. (Fyi: Jag känner honom sen innan...)
Några minuter senare springer en annan kille förbi, som jag känner på samma sätt. Skitskumt! Hur hamnar alla i Högdalen..?
Ja, livet är bra underligt...

Tillfällets låt: Damien Rice - Cold water
så harmonisk... Och av nån anledning har min mp3 hakat upp sig och fastnat i ett läge där den nästan alltid börjar med den låten när jag sätter på den...

Som vanligt...

Vännen var här idag. Första gången. Och det var ett halvårsen vi sågs...
Jag stekte ett lass med pannkakor medan han vispade grädde. Kalasgott!

Det var så länge sen vi sågs, men ändå kändes allting som vanligt. Vi föll tillbaka i samma roller, var trygga med tystnaden och hittade ständigt nya saker att tala om.
Så skönt! =)
Fint att du finns kvar vännen. Vi får se hur länge det dröjer till nästa gång... =P

Tillfällets låt: Jennifer Brown - Tuesday afternoon

Fest! *?*

Igår var det insparksfest på skolan. Så kul! men jobbigt... Jag skulle ju inte stanna så länge, men blev kvar till halv 3. Och sen fick jag tampas med ett par flummiga men villiga DJ´s i ytterligare nån halvtimme...

Det var så skönt att få en massa bra musik och röra sig! Och så alla roliga och trevliga människor! =)
Och alla "små" ettor var ju så söta i hur deras vilsenhet minskade vartefter fyllehalten ökade. =P
Människor är ju så spännande att titta på, iaktta- ;-P

En av människorna kände jag igen - han hade dock aldrig sett mig förut. Synd för honom... Iaf trpr ajg ahn tänkte det, för han var lite på, fast ganska diskret... =)
Får nog hoppa på honom nån gång i korridoren istället. ;-)

Och så har man nog skaffat sig en ny liten vän. Sött underbar såklart! Han vinkade hejdå, men sen skyndade han sig fram och sa hejdå med en kram istället. Kul!
Och sen råkar han ju vara bekant med den suveräna P - mysigt!

Det blev massor att göra. Och jag är ganska nöjd med att jag såg till att ha roligt också, och inte bara slita häcken av mig.
Sen kom jag äntligen iväg hemåt. Och åt samma håll gick våra kära indie-DJ´s. Flummigare och mer samkörda grabbar får man nog leta efter. Och hela tiden anspelningar på att följa med hem. *hehe*
Men jag kunde ju inte bestämma mig för vem - så då insåg jag att ingen av dem var särskilt intressant. Så de fick mer än gärna hoppa av och dra vidare. Bara jag fick komma hem och sooova..!

Idag vaknade jag till något av det vackraste... Blå himmel som mattas ut av snörök från taken... Dagens första leende.
Sen vände jag mig om och sov vidare - jag kom ju inte i säng förrän typ 4. *gäsp*
Och idag skulle det ju vara jobb.

Aj! En av de övermåttligt fulla Dj´sarna hade vänligheten att i slutet av kvällen vrida om min axel. Det var tur att jag inte var så full, för då hade han fått en handkant i skrevet. Men den där axeln kändes av även på morgonen... *suck*
Vissa människor förstår inte riktigt det där med smärta. Jag tål det inte! Har man ont jämt, så funkar det inte när man får mer ont, så slutar det att fungera...
Så jag sände allt mitt hopp till en overksam värksalva och rullade ur sängen.

Jag är så förtjust i min säng! Nästan allting görs här! Bekvämt värre...
Och nu när mitt köksbord är "ur funktion" så måste ju frukosten intagas i sängen, elle riaf på sängkanten. (Det är iaf mysigare än att sitta i soffan - eller så orkar jag bara inte vrida tillbaka tv´n...)

Hm, nu har jag nog skrivit av mig klart.
i vilket fall så blir det nog inte så mycket tid över... För B kommer imorn, och innan dess vill jag nog ha städat iaf liiite...
Och nu har jag lyckats planera in kvällen också. Så det blir ingen tid över alls imorn. Häärligt! Precis som mina helger brukar vara - sällan luckor med ingenting...
Måste nog börja städa och röja lite redan nu..! Ojoj!

Tillfällets låt: Manic Streeet Preachers - If you tolerate this then your children will be next

Emot mina principer

Ja, jag gick emot mina principer idag.
* Principen om att livet ska vara så bekvämt som möjligt.
* Principen om att inte utsätta mig själv för onödig nedkylning.
Båda två gick jag emot idag:
Tog en paus i pluggandet... - Jag passade på att ta en promenad ute i kylan innan det blev mörkt. Hm, jag gillar ju inte ens att promenera. Så jag förstår inte vad som flög i mig. Antagligen någon sorts samhällelig press om att man ska ta vara på fint väder, eller nåt... *?*
Men jag tycker ju inte att det är fint väder när det är kallt - för då fryser man ju bara. Och är man som jag så tar det ju flera timmar innan man tinar upp igen.
*hm*

Tillfällets låt: Damien Rice - Cold water

KAOS!!!

Ja, så är det, tyvärr...
Jag har haft lite fullt upp, så jag har försummat bloggen ett tag...

Skolan
Som vanligt. ja, det är alltid alla dessa måsten som ska hinnas med. Men det börjar kännas hanterbart. För jag har ju hela helgen på mig *not*

Nej, det är inte skolan som är värst. Det är hemmet...
I tisdags var jag hemma och pluggade, så jag passade på att utnyttja telefonen på kontorstid, som jag annars aldrig hinner med. Jag ringde till målaren som är ansvarig för mina nya tapeter. Tyvärr, visste han ingenting om nån beställnign från mig. Så jag fick förklara att den gjordes i början av december. Då blev det fart på honom!
- När är du hemma?
- Ja, jag är hemma på torsdag.
- Ok, då har du en målare hemma hos dig klockan 8 på torsdag.
Ojoj! Då fick jag bråttom! Hur skulle jag hinna flytta ut, utrymma mitt liv på två dagar, då jag dessutom var tvungen att plugga och sjunga. Ajaj!
Som tur var fick jag hjälp att flytta möblerna - superbra med en bonuspappa
I vilket fall... Allting var utflyttat eller inskjutet i mitten av rummet. - Jag sov i sängen mitt i rummet, jätterädd för att ramla ner, för jag rör mig så jävla mycket!
8.00 har jag packat ihop grejer för att sova hos mamma som närmaste dagarna och ska precis börja göra frukost. Då ringer det på dörren.
Informationen jag får är att tapeterna jag valt inte tillverkas längre. Så jag kan inte få dom idag. Men han kan beställa och om vi har tur så kommer dom om en vecka.
En vecka! Jag är ju redo nu! Ska jag bo i det här kaoset i en vecka?!

Jag är en väldigt hemkär person. Jag behöver mitt utrymme, som jag känner för och där jag kan bara vara. Jag kan inte leva i ett rum med alla möblerna i mitten och hela köket fullt av mindre möbler och böcker... Fan, jag ska ju leva i det här dygnet runt, jag pluggar ju hemma. Hur ska man kunna fokusera när allting bara är rörigt och kalt..?

Den nästan pensionerade målaren såg min förtvinlan och tyckte lite synd om mig. Så han hjälpte mig att flytta tillbaka de stora möblerna innan han gick. Jag flyttade in de små möblerna och stoppade in ett par pryttlar som får mig att må bra, alltså stereon och min skål med stenar. =) Så nu bor jag här igen, men jag går helst inte in i köket...

Nästa vecka blir det iaf dags att bryta upp igen - packa väskan och bosätta mig hos mamma. Men till dess tar jag inte emot besök och vill helst inte vara hemma.

I vilket fall kände jag mig ganska ledsen imorse. Så nu på kvällen kom min kära bonuspappa direkt efter jobbet och mamma dök in med vovven och nyhandlad mat. Sen lagade dom mat åt oss alla och höll mig sällskap i kaoset. Och mamma hade med sig en söt kokbok så att jag skulle bli gladare.
Det är så skönt att inte bo hemma, för jag blir så mycket gladare när familjen kommer då. =)

Tillfällets låt: Lifehouse - You and me

Vänner

Förra veckans ledord:
"Min vän är som luft - livsnödvändig..."

Ja, så är det ju. Och det är därför jag inte vågar jobba i grupp med mina vänner jämt - för nån gång måste jag ju slita ut dom, så som jag går på...
Men det har funkat ändå, konstigt nog...

Idag var Essi extra mysig. Och S och jag pratade massor.
Men alla är inte där de borde vara.
N bor långt åt helvete. Och jag antar att hon förväntar sig att jag ska höra av mig massivt - hon väntar säkert bara. Och för varje dag som går blir hon väl mer sårad.
B har plötsligt fått lite tid över. Första gången på ett halvår. Det är jättekul! Men det är bara en liten stund, inte som förr... Men vi båda har väl desto mer att hantera nu än då. Plugg, jobb, fler vänner.
T ska flytta hemifrån. Lika distanserad som vanligt. Vi måste göra nåt vettigt!
O bara är, ytligt avlägsen. Förstår så läskigt mycket...
Och H leker martyr och vill säga upp allt, för min skull.
- Hur vet man vem man ska investera tid i när man får den där timmen över..?

Det är konstigt, hur få jag har kvar sen tidigare i livet. Jag verkar inte vara nån som stannar kvar hos andra. För vänskap är ju ömsesidigt - man är två om att höra av sig och bry sig.

Jag bryr mig! Så lämna mig inte...
Ensamhet skrämmer mig...

Tillfällets låt: Coldplay - Talk

Fantastiskt

Det var lite trögt att komma igång med bloggandet idag. Så jag blev liggandes en lång stund i soffan och bara tittade upp i himlen. Såg molnen fara förbi. Hur de lämnade små glipor av klart blått mellan sig. Och så ljuset som får de tunnare molnen att lysa helt i vitt. Tänkte på gårdagkvällen, då jag kämpade mig fram och tillbaka mellan tvättstugan och mitt hus i ganska kraftigt regn. Inte ett spår efter väta idag...
Och jag tänker på hur fantastiskt det är - hur allting, ner till minsta beståndsdel passar så perfekt ihop. Att allting går runt - runt i kretslopp - även hundbajset som kommer fram i tö =P
Jag blev bara så lycklig av tanken på att världen är fantastisk.
Ok, jag vet att det var ett tillfälligt hormonrus - men icke desto mindre värt att dokumentera. För världen kommer fortfarande att vara lika fantastisk, även om jag jag inte kan se det, efter att hormonnivån har minskat.

Så jag drar vidare i min lägenhet; runt - runt där dammet virvlar runt - runt, fast mest under sängen...
Så imorgon ska jag köra runt - runt med dammsugaren, om jag orkar... Annars ligger jag nog en stund på golvet (nej, sängen, den är dammfri) och känner hur världen roterar under mig.

Det känns som om livet börjar bli lättare nu - jag ser slutet på den senaste periodens arbetsbörda, som delvis knäckte mig.
Nu ska jag bara kasta mig in i nästa arbetsbörda. Och dessutom har jag fått några fasta helgpass på jobbet - fantastiskt!

Men det är väl fantastiskt hur alla människor tycks passa ihop också - det finns en av varje sort. Och vissa klarar sig inte utan varandra.
Jag undrar hur glad jag skulle ha varit om jag inte hade haft mitt job - inte särskilt, tror jag... Och jag tänker på S och Essi - hur dom gjort allting så mycket lättare. Ja, vissa klarar sig inte utan varandra.
Och på söndag kommer min bror och hälsar på - själv. Vi ska hitta nåt gått i frysen att laga till, för nu är min frys sådär proppfull igen!

Ligger här och känner hur kroppen blir tyngre och tyngre... Sådär skönt som innan man ska somna. Hela det här med att sova och vakna är också fantastiskt. Ibland får jag sån enorm ångest av rädsla för att inte vakna igen. (Och nu när jag påminner mig själv om det kommer jag säkert att drabbas inatt igen.) Men lika fantastiskt vaknar jag varje morgon - mer eller mindre =P

Nej, nu ska jag försöka läsa mitt senaste deckarförvräv och bli lite plågsamt paranoid. Jag blir så grymt imponerad av folk som kan förmedla känslor med sina texter. Eller bara ge en den där ultimata avkopplingen som en bok utan krångel ger... =)

Måste sluta vara så knepig - eller det kanske är just det som räddar mig. Allting måste ju ha ett skäl, annars skulle man inte göra det. För jag vägrar acceptera att vissa saker är helt meningslösa (som dammråttor under sängen)!
God natt!

Tillfällets låt: Keane - Nothing in my way

Aldrig mera ICA!!

Jag är ganska road av att var en reklammottagare och bara handla sånt som det är rea på. Och hittills har det gått bra…
Men så var det den lokala Ica!!
Hur kan man, till att börja med, konstant gå vilse på 20 kvadratmeter?
Ok, det är effektivt och väldigt finurligt planerat att få in allt på pytteliten yta med massa hyllor och gångar. Men det är inte lika finurligt att inte ens ha veckans kortvaror eller att gömma dem!
Jag skulle handla veckans kortvara: Kryddmix, Milda fraiche, fullkornspasta och bananer…
Så jag sprang 5 varv och letade efter kryddmix och fullkornspasta. Till slut hittade jag pasta, och insåg att de inte hade någon uppackad fullkornspasta. Vara #1 fanns inte!
Fann bananerna till slut och hittade ett par som inte var sunkiga som de jag redan har hemma! Woohoo, vara #2 fanns!
Milda fraiche ingick inte i lilla butikens sortiment… Vara #3 fanns inte!
Kryddmixen var försvunnen, så jag letade efter nån att fråga. Den enda som var ute i butiken var en kille som växlade mellan att gömma sig på lagret och att råstöta på en kvinnlig kund. Så honom ville jag inte fråga, för han var ju så upptagen.
Jag gav upp och gick till kassan. Suckade och smällde lite extra med varorna på bandet. ”Var det bra så?” frågar kassörskan.
- Nej, det var det inte. Jag vill veta var ni har gött kryddmixen.
- Vilken kryddmix? Vänta, jag kan ringa och fråga.
Här dyker den flirtiga lagerkillen upp… Han informerar om att kryddmixen finns mellan frysdiskarna.
- Åh, så logiskt. Då letar jag upp den nästa gång. Hejdå!

Varför ha erbjudanden om man inte har dem i butiken eller om personalen inte vet om att de är erbjudanden eller var de finns? Men mest stör jag mig nog på killen som inte gick att fårga om nåt, förrän jag redan frågat nån som inte visste. Men ändå var det en stor lyx att ens se personal ute i butiken och inte i kassan… *suck*

Jag måste sluta handla i butiker som jag inte hittar i. Det är för tidsödande och för jobbigt att bli irriterad över…
Och man blir inte så mycket gladare över ett Internet som inte funkar som det ska… *blääh*

Tillfällets låt: Nirvana - Nevermind

Miljöterapi

Jo, det är där jag har fastnat...
Mitt i min hemtenta, fylld av blaj, finns det en fråga om vad miljöterapi innebär. Men herregud! Jag vet inte! Efter fem veckor är jag fortfarande bara förvirrad. För det kan ju var vad-som-helst, eller ingenting! Ok, inte så extremt. Och ok, jag är inte fullt å vilsen. Men jag är ändå vilsen - i litteraturen... För jag känner mig inte tillräckligt motiverad att leta upp de där fraserna som besvarar min fråga...
Är jag lat?
Ja, kanske det...
Kanske är det för att min nuvarande miljö inte är tillräckligt miljöterapeutisk. Hur ska det här kunna förbereda mig på att möta verkligheten? Och det är ju inte heller särskilt strukturerat. Särskilt som jag aldrig finner vad jag letar efter... Typiskt!
Hm, det är ju iofs en miljö som inbjuder till att vara delaktig i sin egen behandling, och andras. + att jag får vara med i alla ömsesidiga beslutsprocesser. Fast dom är inte särskilt ömsesidiga, för dammråttorna kan ju inte prata.

Nej, nu ska jag gå och vara lite mer "delaktig i min egen behandling", och laga en tidig middag. För ikväll blir det skönsång och lite krax! =)
(om jag fortfarande är välkommen...)
Jag tror ändå att jag kanske blir lite förberedd på verkligheten, för det ska vara nyttigt att kunna laga mat, och idag ska jag genomföra ännu ett experiment på matfronten. Får hoppas det blir gott bara, för annars måste jag tvinga i mig storkoksäckel ett par dagar...

Miljöterapi var det!
- Questions can wait, food can´t...

Tillfällets låt: Fools garden - Lemon tree

Pluggtrött...

Ja, så illa är det. Men det har jag ju vetat om hela tiden egentligen... Men senaste veckan har jag verkligen undrat och ångrat hela pluggfrågan...
Jag får ofta frågan om ifall jag valt rätt och hur jag kan veta det.
- Det finns ju inget annat jag kan tänka mig att göra. För jag vill inte vara arbetslös eller hopplös! Vad det nu är för skillnad mellan hopplös och stockholmsstudent..?

Det lär vara nyttigt att grupparbeta. Hur nu stress, höjt blodtryck och näringsbrist kan vara nyttigt..?
Ja, man blir ju så bra på att samarbeta, och man lär verkligen känna sig själv. Vadå? Skulle jag behöva det eller? Jo, tydligen, eftersom jag ständigt straffas med nya gruppuppgifter!
Idag var dock inte fullt så smärtfyllt. Bara några aspekter att anmärka på:
- Jag får inte bestämma allt. Hur ska jag då få som jag vill?
- Jag kan inte riktigt göra mig förstådd, för allt för ofta hör jag ett eko av vad jag precis har sagt fast med lite andra ord. Det stör mig nåt enormt när nån kommer med ett "eget" förslag!!
- Jag får inte ha all kontroll, utan sitta bredvid och titta på. Alla förslag måste gå via nån annan innan de förverkligas. Ajaj, hur ska det då bli snyggt och effektivt..?

Hm, jag kanske inte borde arbeta med människor ändå...
Jo, faktiskt.
Jag klarar bara inte av vissa situationer när personer som ska föreställa kompetensmässigt jämbördiga plötsligt visar sig vara en nitlott.
Då är det så skönt att få komma hem och få bestämma precis allt själv!
Som idag: jag bestämde att det inte behöver städas idag heller. Och så belönade jag mig själv med lite choklad. *mums*

Tillfällets låt: Avril Lavigne - Complicated

Pluggtrött...

Ja, så illa är det. Men det har jag ju vetat om hela tiden egentligen... Men senaste veckan har jag verkligen undrat och ångrat hela pluggfrågan...
Jag får ofta frågan om ifall jag valt rätt och hur jag kan veta det.
- Det finns ju inget annat jag kan tänka mig att göra. För jag vill inte vara arbetslös eller hopplös! Vad det nu är för skillnad mellan hopplös och stockholmsstudent..?

Det lär vara nyttigt att grupparbeta. Hur nu stress, höjt blodtryck och näringsbrist kan vara nyttigt..?
Ja, man blir ju så bra på att samarbeta, och man lär verkligen känna sig själv. Vadå? Skulle jag behöva det eller? Jo, tydligen, eftersom jag ständigt straffas med nya gruppuppgifter!
Idag var dock inte fullt så smärtfyllt. Bara några aspekter att anmärka på:
- Jag får inte bestämma allt. Hur ska jag då få som jag vill?
- Jag kan inte riktigt göra mig förstådd, för allt för ofta hör jag ett eko av vad jag precis har sagt fast med lite andra ord. Det stör mig nåt enormt när nån kommer med ett "eget" förslag!!
- Jag får inte ha all kontroll, utan sitta bredvid och titta på. Alla förslag måste gå via nån annan innan de förverkligas. Ajaj, hur ska det då bli snyggt och effektivt..?

Hm, jag kanske inte borde arbeta med människor ändå...
Jo, faktiskt.
Jag klarar bara inte av vissa situationer när personer som ska föreställa kompetensmässigt jämbördiga plötsligt visar sig vara en nitlott.
Då är det så skönt att få komma hem och få bestämma precis allt själv!
Som idag: jag bestämde att det inte behöver städas idag heller. Och så belönade jag mig själv med lite choklad. *mums*

Tillfällets låt: Avril Lavigne - Complicated

Det rinner...

Ja, ibland går det bara inte att stoppa…

Det blev så mycket idag. Och när man är trött, så är det inte så mycket som känns rätt…
Trötthet och stress kan vara en farlig kombination, särskilt när man är lite skadad som jag.
Och idag så gjorde det bara så jävla ont! Jag trodde jag skulle gå sönder… Men det gjorde jag ju inte. Jag går aldrig sönder – åtminstone inte fysiskt.
Jag är så jävla trött på att ha ont!

Och idag blev det för mycket. Jag varnade Essi om mitt tillstånd. Och fin som hon är ringer hon upp. Då blev det för mycket för mig. För man kan ju inte hålla ihop sig själv så totalt när någon är fin och bryr sig.
Så jag sjönk ihop på köksgolvet, framför min frysta pizza i ugnen. Och det rann… Ibland går det bara inte att stoppa. Och hela tiden Essis bekymrade och uppmuntrande röst. Nej, jag kan inte, för jag läcker – det var nånting som gick sönder.

Men egentligen kan jag ju en massa saker, fast jag är skadad och har så jävla ont!
… förutom att säga nej…
Jag kan inte… Och då blir det så här – till slut går nånting sönder…

Det rinner… Minnet av det är jobbigt, för jag är ju inte sån, inte jag inte! Men ändå går det inte att stoppa…

Tillfällets låt: Gary Jules - Mad world

Smutsig?

Ja, det är ganska skitigt hemma hos mig nu. Och något av det värsta jag vet är ju att dammtorka...

Men det är inte det... På något sätt känna det som om det är mer smutsigt än så...
Men det är inte mitt fel! Det var inte jag som hade som intention att en vanlig kväll med en vän skulle uppfatts som nån slags dejt - fan, sånt får man faktiskt informera om först! Och då blir man inte insläppt hos mig!

Funderar på den där kvällen. Det kom så oväntat, så konstigt... Visst, han var konstigt, men han är alltid lite konstig.
Och visst vi hade en slags pakt. Men det var ju inte seriöst menat, utan mest ett skämt. Dock förseglad av den traditionella alkoholhaltiga skålen. Shkål på´re!

Vad jag inte förstår är hur han ens kunde ha den minsta föreställning om att jag skulle vara med på det... *?*
Ger jag verkligen såna signaler? Och när jag tänker vidare så är det helt sjukt att tänka på att jag diskuterade sex och preventivmedel med honom tidigare på kvällen. Shit, han måste ha tagit det som nån slags invit...
Jag är ju inte ett dugg attraherad av människan. Då hade väl det märkts vid det här laget - 2,5 år liksom.

Men det som är mest sorgligt är att han nu har förstört allt. Jag kommer aldrig mer att kunna tänka på honom som den obotlige singeln som fascineras av allt kvinnligt och kan sitta och vara djup flera timmar. Nu kan han ju glömma att jag öppnar mig för honom.
Och så att komma till skolan och veta att man måste konfronteras med det där, som han inte tyckte var konstigt. Jag klarar inte av att bli lämnad ensam, behöver nån med mig, så jag slipper prata med honom, ifall han dyker upp...
Och nu kommer jag aldrig att kunna tänka på honom som nån som bara är fascinerad och vill ha tips. Nu är han bara en informationssamlare, som vill komma närmare. Så dödligt desperat att han går på nån som varken är intresseerad eller rätt typ och förstör en bra vänskap...

Och hemma har jag nu diskat av allt, ställt i ordning det som jag vill ha det, försökt förflytta honom ut härifrån, för det här är mitt!
Men det känns så konstigt! Det är liksom skitigt... Och jag grimaserar varje gång jag tänker på i fredags...
Och han skulle bara våga röra mig igen..!! Det kryper i mig...

Tillfällets låt: Linkin Park - Somewhere I belong

Avslöjanden

Fick hem en kompis på middag och lite film igår...

Av nån konstig anledning har jag tappat mina närhetsbehov. Jag blir bara obekväm och störd när nån kommer nära inpå...
Och just dom känslorna hade jag hela kvällen.

Han kändes lite konstigare än vanligt. Det blev inte så mycket snack om känslor som det brukar och han drog inga egna olyckliga exempel.
Och ständigt tog han tillfället i akt att röra vid mig...
Visst, så är det ju, men igår kändes det för närgånget.

Och nu låter jag bara löjlig som försöker mena på att jag anade nånting innan. men det gjorde jag faktiskt.

Han gick i vilket fall aldrig hem, för honom verkade det vara den naturligaste saken i världen att få stanna över natten, utan att ens ha nämnt det för mig innan.
Men visst, jag har en bäddsoffa, alla som vill får stanna.

Så när vi ska sova kommer han över till min säng och bekänner sina känslor.
Och tyvärr, jag känner inte detsamma... Och nej, du bör nog inte kyssa mig...
Han var rädd för att det skulle bli konstigt efter ett sånt avslöjande.
- Ja, klart det blir! Nu kommer jag att bli ännu mera fysisk fobiker...
Under frukosten säger han iaf att det inte känns konstigt. Men jag då... Jag tycker allt är helskumt.. Går runt som på nålar och bara väntar till jag får öppna ytterdörren...

Men shit, vad elak den här texten blev.
Men jag befinner mig verkligen inte i samma fas. Visst, jag skulle kunan tänka mig att träffa nån, men jag vill välja själv...

Ajaj...
Så vad gör man nu..? (För jag kan inte fly...)

Tillfällets låt: Linkin Park - Faint

Desperat?

Ja, hur desperat är man egentligen?
Eller som kusin M skulle ha uttryckt det: "Hur jävla singel är du egentligen?!"

I torsdags hade jag hantverkare hemma. Han skulle täta mina fönster.
Och gjorde det, mycket grundligt.
Under tiden passade jag på att bjuda på kaffe. Och under en paus började vi prata och bli ganska djupa. Det visade sig att han egentligen var lärare, specialpedagog och nu tätade förnster för att få en paus och komam fram till vad han ville göra i livet. Han trodde att han ville bli terapeut. Så han var jätteintresserad av mina studier och mitt jobb!
Han var helskön!

Så hade han bara varit några år yngre (typ 10) så hade jag nog inte släppt ut honom...
Hur jävla singel är jag inte..?!

Men hallå, hur desperat får man bli?! Stöta på hantverkarna!! Shit!
Har varit singel i 1,5 år nu. Det är ganska långt, iaf för att vara jag. Men ändå känner jag mig nöjd med att vara själv.
(Förutom när det dyker upp en hantverkare med intresse för människor..!)
((Och så råkade han ju vara rödhårig...))

Ojoj!!

Tillfällets låt: Lifehouse - Take me away

Jobb - Skola

Ja, så är det ju. Jobbet kontra skolan. För det känns som om man inte riktigt hinner med båda. Och hur ska man då få plats för att hinna med sig själv..?
*suck*
Jag jobbade både torsdag kväll och fredag dag... Torsdagskvällen blev ganska splittrad och jag är ju alldeles för bedrövligt dålig på Tecken för att kunna göra ett bra jobb. Jag tar över för mycket också, eller så är jag bara inte tillräckligt rolig att vara med... *hm*

Igår blev det ganska katastrofartat. Men så blir det ju när man inte har jobbat på evigheters evigheter och dessutom går och känner sig osäker och på helspänn hela tiden. För när som helst kan det ju smälla - och då ska man ha varit där och förutsett det, så man kan komma undan.
Igår bestämde jag mig också för att försöka ta en fight - inte bara ge mig för att det är mcket enklare, utan att säga ifrån om sånt som andra faktiskt sätter ner foten om. Och det resulterade bara i att hon körde över och gjorde mig illa... Jag är nu helt öm i ena överarmen. Shit!
Min sorti blev lite hastig också, så jag glömde nog en hel massa saker osm jag borde ha informerat min avbytare om, eller ännu hellre sett till att göra själv innan jag gick. Men tiden räcker ju bara inte till... Visst har man tid då och då, men aldrig när man väl skulle behöva den. För jag kan ju inte skriva rapport innan passet är slut. Och alla kriser inträffar ju alltid när man han som minst tid. Hon kanske känner det på sig, att man är stressad och inte har tid att ta fight. Nej, nu var jag nog lite elak. Men jag är bara mest trött...

Och så var det skolan. Jag lyckades aldrig få något gjort i torsdags när jag skulle ha gjort som mest. Jag hade hantverkare hemma. Och sen kunde jag inte tänka, så jag åkte till jobbet istället. Fick betalt för att inte kunna tänka!
Men i vilket fall så vet jag verkligen inte hur jag ska få till den där inspirationen som jag så väl behöver... *?*
Och ständigt försummar jag någon genom att jag behöver så mycket tid. För alla förstår inte att det ibland krävs en dags ingenting, för att tankarna ska lägga sig och man kan börja bli lite konstruktiv...
Som nu... Men just nu har jag desto mer att bearbeta. *suck*

Så just nu skulle jobbet lätt segra, men jag behövs inte där för tillfället. Just nu är det bara jag som behlver mig själv, som alltid... Jag får aldrig den tid jag behöver.
Inte ens nu, för egentligen borde jag plugga... Ska sätta igång nån gång snart förhoppningsvis...

Tillfällets låt: Pink - Just like a pill

Nyårslöfte

Än en gång, ja i år igen har jag lovat mig själv att under året:
Bli mera EGO

Får se hur det går, men jag jobbar på... =)

Hemma bäst!

Kom hem för ett par timmar sen...
Och det är en sån lättnad (fast jag genom min frånvaro dödat nästan alla krukväxter)...

Kort sagt: det tar på en att vara omgiven av folk hela tiden. Fan, jag mår ju inte bra av det, så varför gör jag det då?
- För att slippa skuldkänslorna jag får om jag avstår... *suck*
Nån gång måste jag säga ifrån, sätta ner foten och bara vara.!!

Har firat min hemkomst med att sortera mina kära CD-skivor. (+ bokat tvättid omänskligt tidigt imorn)
Nu ska det firas ytterligare genom att laga middag - idag blir det något så festligt som falukorv. Hm, jag vet att jag borde anstränga mig och göra ett riktigt storkok nu när jag har energi, men jag har inte hunnit handla, så det kan jag ju bara glömma... *suck*

Men det är så skönt att vara hemma.
Och att slippa det ständiga smaskandet i närheten. Smaskljud ger mig verkligen rysningar! Fy fan!

Mat var det...
God natt!
Och god fortsättning på det nya året!

Tillfällets låt: Keane - Is it any wonder