- Ja, bloggen heter ju så. Och jag tänkte att nån gång måste jag ju avslöja svaret...
Men sanningen är att jag inte har något svar, bara spekulationer och en skön känsla av att ha fått skriva av mig...
Det av ju därför jag började blogga; för att kunna skriva ner allt jobbigt, för att kunna lämna det.
När jag började hade jag verkligen mycket som jag ville bli av med: en pojke att komma över, en styvbrorsas livshotande sjukdom, en sjuk mamma, mycket att göra i skolan, ett näst intill obefintligt självförtroende...
- Ja, där har vi Angelica i kakburken igen - allt det som präglat det senaste halvåret, året, åren, mitt liv...
Och tyvärr måste jag säga att allt det där finns kvar. Ja, jag kanske har kommit över pojken och jag har ju bättre självförtroende...
Vad jag dock har lärt mig är att man inte kan komma undan sina egna problem, i alla fall inte nån längre tid... Och man får aldrig nån paus från skit i livet - alltid måste man få ny skit att hantera - aldrig vila... För livet går obönhörligt vidare, innehållandes alla dessa svackor...
Egentligen handlar det ju inte om att få ett bra liv, utan att hitta en bra strategi för att hantera allt som är dåligt...
Men för att försöka svara på frågan, så tror jag att känslor uppstår i interaktion med andra.
För hur skulle de annars uppstå?
Men det svarar ändå inte på var de kommer ifrån... Antar att de kommer från hormoner och enzymer som utsöndras i kroppen i olika situationer.
Så, nu har jag besvarat den stora bloggfrågan - vad ska jag göra nu? Nu finns det ju ingen fråga att blogga om. Men för att vara helt ärlig så har jag ju inte bara bloggat om den frågan. Jag har bloggat om mig. För det e det den här bloggen innehåller; mitt liv. Och det pågår ju fortfarande - ibland till min stora glädje och ibland till min stora besvikelse (men desto mer sällan).
Så här är jag: still alive and kicking - än så länge bli ingen av med mig.
Och än så länge blir jag inte av med mina problem. Så då finns det alltid något att blogga om.
Tillfällets låt: Coldplay - Fix you
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar