Ett mindre ingrepp

Ett pyttigt ingrepp och ett megastort bandage... Vilka kontraster!

Jag hade en massa ångest inför det här oxå. Men kände att jag inte kunde be någon följa med. Och sen när jag ångrade mig och det kändes väldigt ensamt, så visste jag inte vem jag skulle fråga.
Så där satt vi: jag och ångesten... Och vi tittade ut genom fönstret på de intilliggande fasaderna. Men i fickan låg telefonen med löftet om den imaginära närheten. Det fick mig att le. Men ångesten satt alltjämnt kvar vid min sida. Efter nästa meddelande växte leendet, medan ångesten krympte, men det klamrade sig alltjämnt fast vid mig hand, släpade efter in på mottagningsrummet.
Sen fick jag syn på skalpellen, så då vände vi oss bort, stirrade in i väggen - ville inte va med längre! Och det där vassa stack i mig. - Plötsligt gjorde det ont oxå. Fan, jag skulle ju bli bedövad!
Då är det så skönt att hon sitter där i sin vita rockoch faktiskt bryr sig, bekymrat frågar hon om jag kommer att klara av det ändå. Och jag vill ju så gärna...

Efteråt känns allting så lugnt, för det gick ju väldigt smidigt. Även om bandaget är ganska osmidigt...
Ändå stannade ångesten kvar ändå tills tröttheten stängde den ute... För det hade ju kunnat bli fel ändå - vem vet vad som döljs under det gigantiska bandaget..? Så ångesten kurar ihop sig nere i maggropen. Vilar för natten, stannar som en klump i magen...

Tillfällets låt: Mozart - Missa brevis in B